Rojalistisk monarkism - Postmodernisme premillénaire LXXXI

 

 

 

Angående monarkism så äro de även av allehanda slag, allt från konstitutionella demokratiska monarkister som vi bland annat havom i Sverige till sådana som anser att ett totalistiskt absolutistiskt system är det mest rättfärdiga. Sådana finns bland annat i det postsovjeta Ryssland og kallas således tsarister, även om det også finns den konstitutionella varianten även där, dessa sistnämnda äro som vanligtvis fredliga typer. Den absolutistiska varianten är ingen modern företeelse, som vi sett,1) men man kunde ju tro att den var utdöd vid det här laget men vissa rojalistextremister finnes fortfarande kvar även i Sverige. Ulf Hamacher som är f.d. advokat samt stiftare av S:t Michaels Orden meddelar att: “Gud är allsmäktig och allenarådande - allt vad demokrati heter strider mot den kristna läran. Skulle vi kunna genom majoritetsbeslut ändra Guds bud och lagar? Monarken svarar inför Gud för sitt regemente”2) - i synnerligaste mån totalitära. Hamachers idéer kan verka strängt taget avartiga men en liknande filosofi var förhärskande bland de svenska universiteten under andra hälften utav 1800-talet samt början av 1900-talet i den såkallade boströmska skolan byggd på filosofen Jacob Boströms idéer, varandes gudstrogen monarkist, samt förespråkare av ståndriksdagen og oföränderligheten av de bundna samhällsstrukturerna.3) Mer auktoritära än föregå­endes totala totalitarism är ehuruväl exempelvis: “My ideal view of society is essentially a feudal and hierarchial one. For me, the monarch is the very apex of the pyramid. ... I don’t care a fig for democracy!”4) - i synnerligaste mån auktoritära, även Stadlman kan hänföras till denna auktoritära variant som verkar mena att USA skulle vara bättre om man rent av slopade republiken, samt demokratin, införandes monarki istället, för: “The American experience proves one incontrovertible fact: if political power is transferred by other than the hereditary principle, the country will be up for sale to the highest bidder”5) - gällande denna punkt så har den demokratierkännande konstitutionella monarkin en klar fördel som samlande kraft för staten, men kvinnan häri citatet talar explicit om den politiska makten varvid mer aktiv deltagning förespråkas. I dessa två ser man klart att monarkismen kan delas upp på dessa systema tu, ock även flera för den konstitutionella, det finns dels absolutistiska samt dels auktoritära - båda äro tillhörandes den stora berättelseterminologin men ingen utav dem äro tillhörandes främst eller skapade i de moderna stater utan dessa två har så länge det finns skrivna dokument hela tiden funnits og finnes tydligen fortfarande. Monaco et Liechtenstein, samt Storbritannien i princip, äro stater i Europa som ännu kan styras genom monarkistiska beslut, även ön Sark har en feodalherre, en seigneur, som politisk ledare.6) Den liechtensteinska prinsen har visserligen “inte längre sin egen armé, men han kan fortfarande avskeda landets premiärminister och upplösa parlamentet när han så önskar, vilket han senast gjorde 1993. Prinsen utser också landets domare, och har rätt att inlägga absolut veto mot alla parlamentsbeslut”, han har betonat att han inte vill bli en ‘bandklippande galjonsfigur’ og om landets 14 000 invånare önskar det, så äskar han avgå.7)

 

 

Fotnoter:

1) Troendet på någonslags koppling emellan kungamakt og gudavärld är ingenting ovanligt i historien, se t.ex. La regalità sacra, 1959.

2) Hamacher, 11 aug 1977, citerad i, Andersson, Är Gud rasist?, 1991:22; för S:t Michalesorden og andra obskyra konungslika grupperingar se även, Lodenius och Larsson, Extremhögern, 1994:105-116.

3) Helenius, 1990:294-295.

4) Rowley, “Letters to the Editor”, i Monarchy, Dec 1996:7.

5) Stadlman, “Letters to the Editor”, i Realm of Kings, Summer 1998:2.

6) För denna ö se, Karlsson, 1993:147-152, spec. 148-149.

7) von Hall, “Politisk kris drabbar stabila Liechtenstein”, i SvD, 21 april 1997:8.

  

~

= Postmodernisme premillénaire