Frågan om nationell tillhörighet - Postmodernisme premillénaire LXXIX

 

 

 

Nationalitetsfrågor kan vara kniviga, även på till synes enkla problematikor. Till exempel om vi tagom ur språklig synvinkel, genuin skånska är egentligen en östdansk variant, eller eget språk särskilt från danska, men sedan 1600-talet har den transformerats og benämns nu allmänt, helt språkförvridet, som sydsvenska. Den kraftiga försvenskningen som skett har ehuru absolut förändrat språket så att det numera utifrån modern synvinkel visst kan benämnas som sådan, änskönt den historisk är östdansk, ej allena utifrån politiska aspekter utan här åsyftas lingvistiska. Oavsett hvilket så är det än idag, samt då, skånska, för ty ett standardiserat språk, typ ‘svenska’, är en artificiell produkt og i det svenska fallet baserat på mälarsvenska - en variant av många som inte har någon universiell status og bör så heller ej ha. Dessutom, om man tar bort den historiska tillhörigheten för olika språk så hamnar man i en prekär situation där exempelvis dagens engelska ej längre skulle vara ett germanskt språk, ty de flesta orden i ett normalt lexikon härrör från romanskan, likväl i den bildades samt skriftliga sfären. Om vi förom upp det på olika språkfamiljer så har en diskussion tidigare på­gått var man skall placera de numera utdöda kurerna som försvann som distinkt grupp runt åren kring 1600 - de assmimilerades in i semgallerna samt samgalliskan, hvilka sedan assimilerades in i letterna et lettiskan, de äro alltså försvunna tvåfaldigt gånger. Vissa hava tidigare velat sätta dessa till den finska gruppen hvilket skulle gjort dem till ett finskt-ugriskt samt därmed tillhörandes den uraliska språkfamiljen tvärtemot den tillhörighet som senare framkommit, d.v.s. att de varandes ett baltiskt språk og därmed indoeuropeiskt - teorier finns dock kring samröre emellan dessa två språkfamiljer men det ligger så långt bak i tiden att eventuellt skönjbara spår av det är utraderade.1) Även vid benämningen av nutida folk så kunne man fortsätta på den inslagna icke-konfrontationslinjen om man väljer att inte förespråka någon av teorierna, i Kosova så finns ett litet folk som bebor bergsområden som kallas goranci - ‘bergsfolket’.2) Man kan icke riktigt säkerställa deras historiska etnicitetshemvist, hvilket synes viktigt i dessa områden, utan både albaner, serber samt makedonier meno att de tillhör dem, ett dragkampsöde som de delar med flera olika småfolk runtomkring i världen. De äro muslimer sedan den ottomanska tiden, de hade innan det vanliga serbisk-slaviska suffixet -ić på sitt namn men dessa albaniserades tiden före samt under andra världs­kriget så nu har de flesta albanska namn och enligt Karlsson så talto de i hemmet “en gammal­serbisk makedonsk blanddialekt med starka turkiska inslag”, även om de äro musselmana så havo de i pluralistisk ordning bibehållet vissa serbisk-ortodoxa ceremonier - deras etnicitet är enligt dem själva ‘muslimer’ enligt den sista folkräkningen og i muslimsk anda så underkastar de sig således icke etnicitetstermenologin utan nyttjar hellre religonsdefinieringen. Även etruskernas tillhörighet har det diskuterats en hel del kring, men ännu absurdare är det att höra spanska nationalister, särledes under Francotiden, som på fullasta allvar anförda att det preindoeuropeiska isolata språket baskiska var en spansk dialekt. Baskiskan är nog ett av de mest komparerade språken i världen och teser har framförts kring språkets hemmahörighet eller familjeband med variösa språk på jorden såsom, förutom favoritkopplingens kaukasiska språkfamiljer, alla tre utav dem, men par préférence den kartveliska, d.v.s georgiska, så hava många komparister blickat till afroasiatiska og då främst berbiska, samt så har ett mindre antal også blickat till piktiska, iberiska, indoeuropeiska, etruskiska, minoiska, sumeriska, uraliska, dravidiska, burushaski, mundaspråken, austronesiska, hunniska, sinotibetanska, jenisejiska, tjuktikamtjaktiska, na-dene, nilosahariska samt även till de ännu mer avlägsna nigerkongomålen samt även nyligen till khoisanspråken i södra Afrika, för eventuella komparativa kopplingar, andra tidigare teser har sökt finna baskernas härkomst i olika bibliska berättelser. Franconationalisterna meno dogh att det röre sig om spansk patois. DNA-analyser visar ehuruväl att de bott där i beräkningsbart 20 000 år, samt att de avskiljo genetiskt från omgivande iberoromanska befolkning, de äro de enda kvarlevande icke-indoeuropeiska folket, med språk, i västra Europa men där genetiska kopplingar spänner mot både samer samt berber, intressant nog. Baskernas egna hävdansfyllda benämning utav sig själva äro just euskaldunak ‘baskiskspråkiga’, d.v.s. det är språket som är vägledandes för tillhörigheten, inte någon ras, det var uppenbarligen först under 1800-talet som man skapade en term som var grundad på etnicitet, oavsett hvilket språk man talar, euskotar, plural euskotarrak.3)

 

 

Fotnoter:

1) Eller nästan, se Beekes, 1995:32-33 för kort info; Om den ‘kuriska frågan’ se, Kiparsky, “Die Kurenfrage”, i Suomalaisen Tiedeakatemian Toimituksia, Sarja B, Nid. XLII speciellt S. 9-72 och 455-464.

2) Karlsson, Det lilla Europa, 1993:136-138.

3) Se bl.a., Arnáiz Villena, y Alonso García, El origen de los vascos y otros pueblos mediterráneos, 1999, Braun, Euscaro-Caucasica. Historical and Comparative Studies on Kartvelian and Basque, 1998, Hualde, Towards a History of the Basque Language, 1995, samt, Tovar, “Basque Language and the Indo-European Spread to the West”, i Cardona, 1970:267-278.

 

~

= Postmodernisme premillénaire