I Venedig kan
man finna belägg för ett tidigt judiskt inflytande, hvilket bland annat
misstänkt kan ses i ön La Giudecca och Canale della Giudecca:s
namn som ju klart anspelar på judisk förekomst en masse - ett judeovenezianskt
språk utvecklades likväl. Oaktat nedan framkomna regleringar så betraktades
Venedig som ett goldene medinah för judar under långa tider, i likhet
med Nederländerna under 1600-talet samt USA under 1900-talet.
När denna
judiska bosättning kom till vets ej, men ön hette så vitt en vet från början Spinalunga,
men Giudeccas venetianska uttalande är även av relevans då det är Giudescha
/ Giudexa hvilket för övrigt även är det lokala namnet på kungaätten
Guidonen / Widonen som flyttat in från syditalien hit, samt havandes judiska
kopplingar i sig självt.
Långt efter
judarnas ankomst, hvilken kan ha varit redan vid stadens grundläggning, så
inföll sig den antijudiska epoken i Venedigs historia, den var ej rasligt
grundad utan baserades på olikheterna i religionen och att blandning ej borde
ske, de judiskt troende bleve i princip utvisade från staden år 1397, med
undantag av vissa läkare som finge stanna kvar, hvilket ledde till att den
judiska bosättningen flyttade till fastlandets Mestre istället, bara en liten
bit därifrån. De finge ehuru ankomma till öarnas Venedig, men i högst 14 dagar
om de bar ett gul ring på sin beklädnad för igenkänning, senare blev det ehuru
en gul hatt som gällde då det var för lätt att gömma undan sin ring. Läkarna
varde ehuru ännu en gång undantagna, i några år framåt.
1424 blevo
det förbjudet att ägna sig åt älskog emellan judar ock kristna, även om det
något århundrade senare ej sågs så hårt på ungdomars sexuella lustar, då sådan
måhända i första hand ändå ej var avsyftad att alstra kelingar. Intoleransen
mot judarna har varit genomgående i princip hela historien i Venedig om man
bortser från den avlägsna historien före den första utvisningen. I början på
1500-talet så fingo ehuru ett mindre antal judar åter flytta in i staden och
bosätta sig hvart man ville, inflytten kom efter att de venetianska
adelsfamiljernas banker kraschat och man kan anta att det ej var utav
humanistiska skäl som judarna tilläts återkomma till sin stad. Angreppen mot
judarna fortsatte dock ock anno 1516 infördes nya regulationer som denna gången
bestämde var judarna fick bo och ett judiskt kvarter skapades i samma område
där smedarna var verksamma og härmed benämndes området som Ghetto från
ordet för ‘gjuta’, namnet anspelar alltså egentligen ej på judarnas
befintlighet i området och har heller ej någon negativ klang i sig. Ghettot
försågs med två portar och judarna var icke tillåtna att lämna området
nattetid, med grund i sexförbudet, och bevakades ständigt av kristna väktare;
alltsammans ledde till att en del av judarna valde att flytta från den
sjunkande staden. Tillvaron varde dogh ej så negativt betonad som man här kan
fås att tro utan det fanns även en hel del lagar som var projudiska samt som
skyddade dem og deras trosutövning, men de varo ändå alltsomallt förbjudna att
investera i någon fastare egendom, hvilket givetvis hade den statliga fördelen
att deras tillgångar var lätt taxeringsbara. Judarnas skatteinbetalningar var
väldigt överrepresenterade utifrån deras antal, men man räknar ändock bara med
att den venetianska staten allena fick 1 % av sina inkomster tillgodoseda från
dessa, emedans de stod för 6 % av skatteuppbäringen från själva staden Venedig.
Namnet ghetto har ju sedan
spridit sig, men själva påfundet om att separera judarna från det kristna
samhället var inte en venetiansk uppfinning utan hade åtminstone en föregångare
i Polen där samma inneslutning redan beseglades i slutet av 1100-talet. I
Venedigs fall så föreslogs det året före ghettoiseringen 1516 att judarna gott
kunde bo på Giudecca, hvilket ju namnligen skulle passa, men de judiska
bankirerna såg ej det som ett positivt förslag eftersom judarna då kunde komma
i vägen för havsanslutade trupper, varvid området Ghetto istället föreslogs, då
det mycket lätt kunde kontrolleras eftersom Ghetto Nuovo redan var inhägnat
havandes allena en ingång, avskiljandet var inte bara till judarnas nackdel
utan det fungerade även som ett skydd för dem. De hade även således ett
inflytande över vart situeringen utav boendeplatsen skolat vara. Den judiska
eliten gillade givetvis egentligen ehuru ändå ej idén og tyckte att de gott o
väl kunde bo där andra adelsfamiljer bodde, men senaten lystrade inte till
detta eller de judiska hoten om massiv emigration. Bara kryptojudiska familjer
kunde kvarbo vart de ville.
Emigrationsförespåelsen
besannades och var kanske även en baktanke med projektet, då Venedigs judar var
alltför många för att få plats i Ghetto Nuovo. Ett integrationsförsök emellan
kristna och judar kom igång under slutet av 1500-talet, men det gav inget
lyckat resultat då de religiösa meningskiljaktigheterna var för stora. Den
judiska befolkningen ökade kraftigt under 1500-1600-talen, men de var ehuru
ändå i färre antal än de andra stora minoriteterna, främst då greker og
armenier. Judarna kommo aldrig av majoriteten att betraktas som medborgare från
åtminstone 1300-talet og fram till statens upplösning under 1700-talet, varvid
de finge genomleva tiderna med någonslags kollektivt uppehållstillstånd som
hela tiden fick förnyas, vad som initierade denna distinktserande syn på
1300-talet är i det stora hela oklart. Det är ehuruväl viktigt att poängtera
att diskrepansen emellan judar samt övrig venetiansk befolkning ej hade något
med börd att göra, utan hade hela sin grund i religiösa motsättningar och de
venetianska judarna behövde inte genomleva pogromer eller masskonverteringar
som judar på så många andra håll i Europa.
De
venetianska judarna var judeoromanska till sin grund men kommo sedan att
blandas extensivt medels inflyttade element från olika judeokulturella sfärer,
redan under 1200-talet finge den juderomanska basen påökning från tyska samt
syditalienska hellinistiska judar, senare kommo även många iberojudar att inkomma
varhän judeveneterna var att bliva en blandning av sefardiska judar från dels
Italien samt dels från andra judekulturer runt omkring i Europa og
Medelhavsvärlden, bland annat fanns det i början av 1500-talet en speciell
judeogermansk gruppering inom de venetianska judarna. I början av 1500-talet
anlände även en hel del judar till Venedig från det övriga Venetien då krig var
rådande, hvilket jämnade ut befolkningslagren, dessutom finge de inflyttade
skatten reducerad med hela två tredjedelar, hvilken ehuruväl dubblerades efter
tvenne år men det är ju ändå under ursprungsläget med nästan en tredjedel. De
sefardiska judarna med härkomst från den Iberiska halvön, oftast via det
Osmanska riket, bleve mer eller mindre aktivt rekryterade att immigrera till Venedig
av den venetianska staten efter 1496, men de kommo ej i något större antal till
Venedig förrän i mitten utav 1500-talet då de kom att stå för den större delen
utav handeln emellan Venedig og Balkan, ja, just export-import var det enda de
finge syssla med. De såkallade levantiska judarna fingo till og med tillstånd
att bebo ett annat område som ehuru givetvis mursattes och kom att bli känt som
Ghetto Vecchio som också efter ett tag öppnades upp för judar från Ghetto
Nuovo.
Den
venetianska statens hållning gentemot marranerna, de såkallade kryptojudarna,
som ofta kommo direkt från Portugal, Spanien eller Antwerpen, var ej alls lika
mild och både 1497 samt 1550 beordrade man deras utflytt. Varför man hade en
sådan hållning är något oklart, men det kan bero på att man ville hålla god ton
gentemot Spanien som man låg i förhandlingar med för att få tillbaka visst
förlorat territorium. Ett annat problem som förelåg för venetianarna var hur
man skulle definiera marranerna då man vanligtvis i Venedig såg väldigt
positivt på, samt ibland även firade, judar som valde att konvertera,
helhjärtat eller formellt, till den kristna tron. Man implementerade därför ej
den förda politiken speciellt hårt i början och det fanns till og med en
organisation styrd från Venedig av Daniel Bomberg som hade som ändamål att
hjälpa marraner att fly från Portugal eller flytta från Flandern till Turkiet
og den frihet som där väntade - de transkontinentala migrationsvågorna og
aktörerna är såtillvida inte någon nyhet i våra dagars oftliga benämnda globala
värld.
Vid
hårddragningen utav den formella politiken 1550 beräknades det, av den påvliga
nuntien, finnas runt 10 000 marranos i Venedig. Hur många det verkliga antalet
var eller hur många som flyttade vets ej, men politiken gentemot ponentinerna,
varhur de iberiska ‘judarna’ kallades, uppluckrades under 1570-talet og ett
stort antal ponentiner, d.v.s. marraner, nykristna eller kryptojudar,
invandrade under åren 1573-74 og framöver. Dessa nykristna återgick sedan till
viss del i det mer explicita judiska livet, emedans andra fortsatte att anse
sig vara en separat gruppering, ehuru inom ett judiskt befolkningselement. En
hel del av dem kom att spela stor roll inom både litteratur, kultur samt
ekonomi för både de judiska samhälligheterna såväl som det allmänna samhället.
Under
1630-talet så vard det totala officiella judeantalet uppe i 5000, ooficiella
judar oräknat, omkring 200 dödades under andra världskriget og nu är antalet
nere i cirkus 600. Om de lyckats bibehålla det judeovenetianska tungomålet, giudeo-veneziano,
i någon högre grad är likväl det oklart även om man vet att det fortfarande
existerar samt alltjämt nyttjas.
På grund utav
de historiska skälen så benämns även det judeovenetianska språket, samt vissa
övriga judeoitalienska språg, som ghettaiolo. De andra judeospåken som
genom invandring inkommit till Venedig, exempelvis jidiš, judeoiberoromanska,
judeohellenska med flera har ej kvarblivit utan främst assimilerats in i
befintliga språkstrukturer. Ännu används ehuruväl synagogerna Scuola
Levantina og Scuola Spagnola, båda sefardiska, emedans de
ashkenaziska Scuola Todesca og Scuola Canton, samt italienska Scuola
Italiano, fungerar som museum. En släkting till exilarkiska
babylonisk-syditaliensk-grekisk-sydfranska prinsätten Kalonymos, av Davids
stam, här hetandes vid efternamnet Calimani, är för närvarande ledare för den
totala judiska kommuniteten i Venedig. En venetianare har rätt till Israels
tron.
Ytterligare
en kurios sak är de kulinariska spåren de olika judeelementen lämnat efter sig,
då det speciella judeovenetianska köket likväl innehåller element och rätter
från de olika kultursfärer som man historiskt stött på.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento