Franska Sicilien - Landologica CCCLXXV

 

 

Efter den hohenstafusik-normandiske kungen Fredrik II’s död anno 1250 så hamnade ön i interna maktstridigheter som ej verkade ta slut, där alla ville ha sin bit, påven valde till slut att sälja kronan till den engelska kungens åttaåriga son, Edmund af Lancaster, som så kunde titulera sig i tio år, men något maktövertagande skedde aldrig då man ej sågo fram emot att behöva erövra en hel ö, område efter område, befolkning efter befolkning.

Frankrike hade ehuru fler resurser att ta utav för ett sådant erövringståg, i Herrens år utaf 1261 så blev dessutom en fransman satt på den Helige stolen och han valde prompt att detronisera Edmund med föranspelning att han ej betalat ‘tronpriset’ og lämnade istället över tronen till Karl I av Anjou, den franske kungens broder. Han hade föga intresse av Sicilien, men ville ändå ta tillfället i akt att bli kung såsom sin broder varvid han igångsatte erövringspolitiken 1265.

Detta innebar att han var tvungen att ta ön från Manfred, en Hohenstaufare som tagit tronen 1258 och som kommit att personifiera siciliansk självständighet. Efter att han dödats og hans son gjort sina försök till försvar för den sicilianska autonomin så gick styret över till fransmännen. Fransmännen finge givetvis i sann siciliansk anda visst lokalt stöd för sina operationer, bland annat från Messina samt Syrakusa. Den franska armén visade ehuru icke sig från sin bästa sida ock plundrade stora delar av Sicilien varvid många områden ödelades, tillika vissa städer förintades helt emedans dess invånare massakrerades.

Fransk, eller italiensk, överklass kom att styra över ön samt pålade befolkningen höga skatter genom en idelig beskattning, dessutom till sicilienarnas stora förargelse så placerade man huvuddelen av statsmaskineriet utomlands, i Napoli. Missnöjet med det franska styret var relativt stort og en revolt 1282 resulterade i en massaker på fransmän, hvilket ledde till att Peter III av Aragonien kunde erövra Sicilien. Peter hade redan 1262 gift sig med Manfreds dotter Konstans, hvilket föranledde den enligt honom berättigade betroningen.

Revolten skall enligt legenden ha startat genom att en grupp människor samlats på annandag påsk 1282 utanför Palermos stadsmurar då franska soldater i vanlig ordning sökte efter vapen i folkmassan, en soldat skall ehuru ej ha kunnat hålla sina händer i styr gentemot en kvinna, hvilket är gud förbjude i öns kultur. Den soldaten gick ej levande ifrån platsen, men det stannade inte där utan händelsen upprörde folkmassan och var sannolikt den utlösande faktorn till en blodig ögonblickslig revolution där flera tusen fransmän inom loppet av några timmar slaktades till döds.

Om vi skall tro källorna, hvilket man ej alltid kan, så bröts klosterdörrar upp og munkar dödades, man dödade äldre män samt nyfödda barn, även sicilianska kvinnor som troddes vara havande med fransmän skars i frenesin upp. Sådana här utbrott är knappast okända i världshistorien där barbarismen varit vägledande för stora delar av befolkningen som handlat i ren hysteri, det franska styret haver självfallet sig självt att skylla för revolutionens uppkomst men barbarismens skuld blir som bör pålagd utförarna.

Ledande invånare i Palermo kallade direkt till ett ting och staden utropades som väntat till en självständig republik. Man uppmanade omkringliggande områden att göra sig av med det franska oket och inom några veckor så hade hela Sicilien slängt ut kolonisterna. Fem månader efter att revolten startat, och efter att han hört att Karls skepp blivit förstörda, så landsatte Peter sina män vid Trapani och några dagar därefter så proklamerades han som kung av Palermo utan att folket sade emot. Ön fick nu nya herrar från ytterligare ett nytt kulturområde, den iberiska halvön. Sicilien bleve dessutom diplomatiskt helt avskärmat från övriga Italien og påvestolen bannlyste ön i ett århundrade framåt.

En aragonisk period inleddes således, via Hohenstafuen.

Men den franska tiden var ej riktigt slut än, för senare, under 1600-talet, under det spanska styret, så hade Messina erhuldigt en långtgående autonom ställning där kungens lakej ej lade sig i speciellt mycket i det lokala styret, de fattiga i staden la sig ehuru själva i politiken genom det uppror som de genomförde under 1670-talet. Rebellerna utestängde spanjorerna från staden samt valde då att söka stöd stöd hos Frankrike som låg i strid med Spanien och som snabbt replikerade genom att utse en guvernör av Sicilien och kriget emellan Spanien og Frankrige fördes nu direkt på siciliansk mark, emedans sicilianarna i det stora hela förhöllo sig neutrala.

Denna neutralitet var ehuru ej gällandes i Messina, staden som initierade kriget samt sökte hjälp hos fransmännen, som snart märkte att Frankrike inte var speciellt intresserade av att respektera Messinas hävdansspunna privilegier. Messinas befolkning stödde därmed Spaniens återerövring av staden, men detta tog Spanien ingen hänsyn till utan förödmjukade dem rejält genom att ruinsätta stadens stadshus, det valbara rådet upphävdes, så även universitetet og pengarna som sparades in för detta satsades istället på att bygga ett slott varifrån staden kom att styras. Ytterligare åtgärder var att man konfiskerade eldvapnen, myntverket flyttades till Palermo, rebellfamiljernas egendomar, inklusive förläningar, jurisdiktioner samt hela byar, konfiskerades ock såldes ut. Den nya hårda irrespektabla antimessinska linjen som fördes ledde bland annat till att stadens befolkning kommo att minska med mer än hälften under ett decennium.

I herrens år af 1700 dogo dogh den den sista spansk-sicilianske kungen av den habsburgiska linjen, och han testamenterade Spanien samt Sicilien till Louis XIVs sonson Filip av Anjou / FiliP V og Sicilien kom nu således ändock under ett franskt styre. Omvärlden sågo ehuru ej med blida ögon på denna utveckling utan det spanska tronföljdskriget sattes igång för att hindra samgåendet av Frankrike med Spanien, hvilket bland annat ledde till att Sicilien i viss mån kom i skottgluggen samt blev utsatt för bland annat österrikiska samt engelska krigsplaner og efterföljande bombardemang. Palermobor togo også tillfället i akt för att skapa lite självständighet i dessa för kolonialmakterna problemfyllda tider, den egna administrationen bleve ehuru ej långvarig utan myndigheterna återfinge kontrollen samt dödade upprorsmakarna.

I freden vid Utrecht år 1713 fick Frankrike behålla Spanien men inte Sicilien som istället övergick till ett savojanskt styre och kom härmed att styras från Turin som gjorde sitt bästa för att få igång det sicilianska samhället, utifrån piedemontisk synvinkel.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.