Språket har i likhet med ladinernas nedan utvecklats fritt från vulgärlatinet, man haver bara väldig få spår utav de galliska folk som härskade området dessförrinnan, koncentrerat till toponymer samt misstänkta derivieringar därutav. Även de longobardiska efterlämningarna är förhållandevis få fastän detta var ett av longobardernas starkaste fästän, men bara i tidig tid. De första tecknen på en egen utvecklingslinje återfinns redan under 400-talet, då en kommentar till ‘Nya testamentet’ finns författad på lingua rustica, men det är en definitionsfråga huruvar man skall placera detta. Det var ehuru ej prästeklassen som stodo för utvecklandet utav språket då de bibehöll sitt latin, utan det var bönderna og borgarna. Tungomålet haver ehuruväl erhuldit influenser av andra språk som talats av styrande og omgivande folk, d.v.s. framförallt venetiska samt germanska språk, men även slovenskan har fått dela med sig. De första böckerna på tungomålet härstammar från 1150 og från början av 1300-talet så kom det även att användas i förvaltningen samt rättsväsendet – poesi og annan litteratur finnes även från detta århundrade. Under de följande tre århundradena så användes furlanskan rikligt i litterära sammanhang, 1600-talets Ermes di Colorêt är här nämnbar då han skrev över 200 poetiska verk på udinskan. De politiska föreståndarna i Venedig tyckte dock under 1700-talet att furlanskan enbart var bonnska og degraderade språket så att det inte längre kunde användas i officiella sammanhang. Romantikens tideålder var ehuru på uppsving och detta gynnade givetvis de stolta furlanerna och anno 1871 så grundlades Societât Filologiche Furlane som fortfarande finnes kvar, med runt 5000 medlemmar, hvilka fått nyuppkommna frändeorganisationer efter kriget under 1910-talet, för stödjandet av furlansk kultur samt dess språk.
Nessun commento:
Posta un commento