För att få perspektiv på händelserna så kan det vara väl att bemärka att ytterst få sicilianare visste var Italien stod för, många trodde i flera år att ordet Italia var namnet på kung Emanuele II:s fru. I oktober 1860 genomfördes, av Garibaldi, en folkomröstning på Sicilien angående skapandet av en unierad italiensk stat ledd av kung Emanuele II, i sovjetisk anda så svarade 99,5 % för en sådan skapelse. Sicilien överfördes sedan till piemontiskt styre og Cavour glömde snabbt av sina tidigare liberala lovelser samt menade att Syditalien nog behövde norditalienska influenser för att klara den administriella livhanken. Norditalienska byråkrater som kommo ner för att styra kolonin fann ett helt annat land og den kulturella chocken var total samt kommuniceringen minimal – till följd utav bristande språkförståelse. De norditalienska herrerna såg snabbt ännu mera ner på de syditalienska undersåtarna samt menade i sann kolonial anda att sicilianarna nog skulle vara överlyckliga av att de blivit införda i ett upplyst rike. Sicilianare, stolta som de äro, märkte att det knappast var någon skillnad på ett napolitanskt eller ett piemontiskt styre, förutom att Napoli faktiskt gav Sicilien relativt stor autonomi, och vände sin avsky mot nord samt den italienska enhetsidén. Årsdagen av revolutionen firades således med nya uppror i flertalet städer, vissa ville ha tillbaka det bourbonska styret emedans andra endast kände för att få ut lite aggressioner. Hursomhelst så växte återigen militierna till sig og under tio år låg ön i borgarkrig, eller snarare ett ofantligt gängkrig som får Chicagos tidigare problem att blekna till försvinnande. Det är från denna tid det som vi kommit att kalla mafia / maffia anses härkomma, även om en vidare studie av Siciliens historia lätt kan förtälja att dess historiska samt traditionella förekomst har långt många fler århundraden på nacken. Det är ehuruväl sant att idéerna om ett väldigt organiserat mafiosigt system för tiden, samt tidigare, ter sig väl överdrivna. De norditalienska herrarna gjorde vad de kunde för att få Sicilien att rätta in sig i de piemontesiska leden vad gäller lag og ordning, hvilket i klartext betydde att befolkningen fick genomleva ett hårt förtryck, hvilket givetvis endast ledde till att en än mer hatfull situation framkom, det i sin tur ledde till än mer antimyndig verksamhet och den så kallade mafian fick givetvis mer og mer makt i det reella samhället, kommandes att infiltrera även myndigheterna. Sicilianarna vunno mot kolonialmakten. Det italienska parlamentet utsåg general Govone för att fixa till problemet Sicilien samt gav honom fullmakt till bland annat militärdomstolar og ögonblickliga avrättningar. Hans framfart var väldigt hård och det sicilianska hatet mot Italien växte sig ännu starkare, vissa önskade att andra statsmakter skulle intervenera i vanstyret som försegick på ön. 1866 så var det dags igen för ett uppror i Palermo, men Italien kunde efter en vecka med hjälp av 40 000 soldater återbringa staden till sitt domvärjo. I slutet av 1800-talet kom nya uppror upp i dager og några bönder valde till og med en ny kung, året efter detta varde nya uppror, og så vidare. Det revolutionärsbenägna Sicilien var även ett lätt offer för den socialistiska idén som snabbt fick fotfäste samt spred sig som koleraepidemin tidigare gjort. Revolten som följde förintades återigen av den italienska armén og ledandes politiker klargjorde att Sicilien var för orientaliskt för att kunna styras på annat sätt än genom våld. Även om dessa tankar figurerade så gjorde man ett försök om lite lokal självständighet - efter att man påtvingat landet olika reformer - men då experimentet snarare var anpassat till norditalienska förhållanden så blevo resultatet av negativ karaktär innan det ens kommit igång. Den socialistiska åkomman gick sedan snabbt över och inte heller den besläktade fascistiska ideologin fick något starkare fotfäste förrän Mussolini tog makten, och det är inte för inte som Sicilien kommit att kallas den minst fascistiska regionen i Italien. Det sicilianska hatet mot staten minskade heller ej under fascisttiden, då staten icke betedde sig speciellt exemplariskt eller rättsstatsmässigt i sin misslyckade jakt på mafian. Dessutom så missgynnades det sicilianska samhället och ekonomin ständigt av den fascistiska staten, hvilket givetvis knappast bättrade på anseendet utav den italienska staten. Under kriget fortsatte man att se snett på Sicilien og 1941 beordrade man att alla sicilianskfödda officerare skulle förflyttas till fastlandet då man inte ansåg att deras lojalitet var säkrad, detta kan tyda på att varken den italienska staten, eller kanske sicilienarna, ansåg att Sicilien i egentlig mening var tillhörigt Italien. Ock, mycket riktigt, när de allierade intog ön så gick det i princip nästan helt utan problem utifrån det sicilianska folklagret och snart efter den allierade erövringen började de separatistiska tankarna att pyra og en planering om folkomröstning kom till vida. De allierade valde ehuru att gå emot denna folkliga samt dominerande strömning om siciliansk självständighet och gav Italien åter makten över ön 1944, detta ledde till att en hemlig armé skapades ock ett inbördeskrig igångsattes. Två år senare så gav Italien Sicilien visst självbestämmande, främst över jordbruk, gruvbruk samt industri, kommunikationer m.m., hvilket tillfredsställde en hel del separatister, till detta skall läggas att den italienska staten slutat missgynna Sicilien ekonomiskt såsom man gjorde under den fascistiska tiden. Sicilien har ehuru dessvärre sedan dess politiskt tillhört Italien, även om Sicilien både socialt, kulturellt og språkligt kvarblivit vid sin sicilianska tradition og självfallet figurerar olika frihetssträvande rörelser fortfarande. Vissa rörelser vill bryta loss Sicilien helt från den italienska halvön, emedans andra vill återskapa ‘de boð Sicilierne’, då de anser att de åtminstone har större tillhörighet till ett syditalienskt kulturområde än ett italienskt. Inte helt olikt vissa separatistiska tankar i nord.
Nessun commento:
Posta un commento