Man införde det nordeuropeiska feodalsystemet på Sicilien, men en hel del områden eller egendomar hamnade helt utanför detta system och blev därmed befriade från de adliga översittarna. Roger själv skapade aldrig ett situerat hov utan styrde genom att flytta runt i en evig Rogersgade genom de olika provinserna medhavandes en mobil administration. Roger avled 1101 och styret gick härmed över till hans tredje fru, som ehuru finge lämna över det till Rogers son Roger II som 1105 blevo greve af Sicilien og som bland annat införlivade Calabrien samt Apulien i sitt rike, hvilket i vevan även ombildades till ett konungadöme med sig själv på tronen. Medelhavets Sicilien bleve genom dennes rike ett av Europas kulturellaste rike förenandes romerska, hellasiska, västeuropeiska samt muslimska traditioner i ett sammelsurium inom alla sfärer av samhället, allt från administration, krigsmakt og mer reguljär kultur - han pratade själv även både grekiska og, troligtvis, arabiska. Många av de gamla hellasiska verken översattes i Palermo från arabiska till latin och den egna produktionen av vetenskap, även koranstudier, samt skaldning, främst arabisk, var i gång även om endast lite av det har bevarats för eftervärlden. Det kom även att bli ett av dåtidens mest centraliserade riken och faderns sakral-byzantiska konungadöme blommade nu ut rejält og man framhöll att Roger II erhöll sin grekiska krona från Kristus själv. Konung Roger II underkuvade även stora delar av mellersta Nordafrika och kallade sig härvid ‘kung av Afrika’, han hade även ambitionen att ta Konstantinopel. Förutöver den muslimska minoriteten i Sicilien samt den stora hellasiska befolkningen så ökade nu även den romanska befolkningsandelen genom omfattande invandring. Under den nästkommande kungen, son till företrädaren, Vilhelm I, eller ‘den dålige’, så växte motståndet mot kungamakten, ja, inte ens konungen själv var speciellt intresserad av statskonsten, utan lät olika ministrar sköta ruljansen emedans han njöt av det rojala livet. Denna ideliga misskötsel tog baronerna som tillfälle för att försöka utöka sin makt, populära metoder som kunde nyttjas då som nu är etnonationalistiska sådana. Olika upplopp skedde i olika delar av regentskapets områden, exempelvis i Calabrien samt i de lombardiska bosättningsområdena på Sicilien. Ett upplopp som ledfördes utav baron Bonellus ledde bland annat till dödandet av chefsministern, tillfångatagandet av kungen själv, arabernas affärer slogs i spillror, palatsets eunuker slaktades og haremets kvinnor delades ut för vidare nyttjning, land fråntogs muslimer och bosättningar på landsbygden förstördes. På nästan hela östra Sicilien bleve det nu tomt på araber, og andra nordafrikanska etniciteter, och det var antagligen i denna veva under andra hälften av 1100-talet som de flesta arabiska intellektuella valde att bosätta sig någon annanstans än på Sicilien, i ren självbevarelsedrift. Under efterkommande normandiska ledare bibehölls konflikterna, en engelsman tog tillfället i akt att under slutet av 1160-talet påta sig ledarrollen och använde palermomobben till att tvinga Palermos kanoner att välja honom till ärkebiskop och han samt några andra engelsmän utgjorde Siciliens maktcentra i ett tjog år tillsammans med normandättlingen Vilhelm II, son till Vilhelm I, som icke vågade utmana ärkebiskopen. Även Vilhelm den andre höll sig med ett hov som var orientaliskt inspirerat og statsinstitutionerna fortsatte trots tumulterna att vara muslimskt överrepresenterade. Den västra kristendomen var på annat håll alltmer intolerant mot andra religionsformer än den av den själv erkända men i Palermo fanns moskéer ännu i bruk. Vilhelm hade ehuru inga barn, hvilket gav stora problem med successionen som officiellt fick gå till föräldersyskonet Konstantia som dessutom var ingift med Hohenstaufiska huset. Baronerna hade först visat sitt gillande med detta, men då vissa inte ville hamna under tysk ordning så började man leta efter andra möjliga pretendenter och man fann då ett av Vilhelms illegitima syskonbarn, Tancred. Tancred valdes snabbt till kung av prelater, adelsmän samt folk och även opponenter till Tancred erkände att han var ett bra val - åtminstone så var han av lokalt ursprung. Problemen och de etniska motsättningarna fortsatte dock, hvilket ledde till att ett borgarkrig mot muslimerna loade upp anno 1189 och som slutade med ytterligare emigration till Afrika samt med att, bland annat som följd utav den kraftiga emigrationen, bonnlandskapet avfolkades. Vissa av flyktingarna återvände ehuru senare för att ta upp arbete tillsammans med Tancred, men de mentala motsättningarna klamrade sig fast, antalet som stack för gott var givetvis långt många fler än de få som kom tillbaka till ämbetsmannalivet. 1190 kom Rikard Lejonhjärta tillsammans med kungen av Frankrike med en armé korstågare begärandes tribut. Efter Tancreds död tog hans son, Vilhelm III, över rodret för ön, men han var bara barnet og när den tyske kejsaren Henrik VI 1194 landsatte sig vid Messina så välkomnade befolkningen honom som kung och senare samma år kunde han kröna sig själv till kung av Sicilien. Makten över Sicilien låg nu långt bort från det transalpina Europa. Under Henriks tid så nonchalerades Sicilien som behandlades som en koloni där tyska generaler kunde få feodalvälden, soldater kunde inhämta tribut og riddare kunde få mark som konfiskerats. En inhemsk revolt kom i dager hvilken den tyska kejsaren besvarade hårdfört och man dödade urskiljningslöst, även uppenbart oskyldiga. Mitt i konflikten så föll ehuru turen för kejsaren som själv härmed stöp ner i graven. Friedrich II, som var son till kejsaren Henrik VI samt Konstantia av Sicilien, blev redan 1196 vid två års ålder tysk konung, året därpå avföll ju ehuru fadern och kampen om kronan utföll till barnets nackdel. Hans mor fixade ehuruväl så att han under namnet Fredrik I skolat få bliva kung av Sicilien 1198, men för att han skulle erkännas som sådan så krävde påven Innocentius III i sin tur att han skulle vara hans förmyndare samt länsherre, hvilket ju således skedde. Det blev ehuru en papal makt enbart på pappret för vad kunde de högre krafterna stå emot tyska baroners krigsmakt som snabbt intog Palermo og den lille kunglingen. Olika etnonationalistiska samt etnoreligiösa konflikter uppblossade, hvilket allena ledde till att de tyska baronerna kunde stärka sin makt.
Nessun commento:
Posta un commento