Palermo växte till sig samt bleve en etnisk metropol bestående utav araber, hellener, lombarder, judar, slaver, berber, perser, tartarer, svarta afrikaner o.s.v. I Palermo fanns ett flertal sicilianska rabbier og lärda judar, det fanns även ett judiskt rättsväsende samt andra kommunala administrativa institutioner og judarna bodde främst i ett kvarter i den gamla staden, Cassaro. Enligt 900-tals geografikern Ibn Hawqal så kallades en av Cassaros nio portar ÿŒrat al-Yadåd, ‘den judiska porten’, denna ledde då till det judiska kvarteret. De judiska invånarna talade främst judeoarabiska. Judiska invånare har åtfunnits i stora delar av Sicilien under den arabiska tiden och den immigration av judar som skedde kom främst från Spanien, Nordafrika og Mellanöstern, främst från Egypten, ehuru även från Palestina, Syrien samt Mesopotamien, ock också från länder som befann sig ännu längre i österled. Muslimska invandrare var i sådant antal att den grekisk-romerska kulturen istället blev en grekisk-romersk-muslimsk kultur, ej allena i urbana områden utan även ute ruralt, hvilket bland annat ortnamn samt farmnamn än idag kan vittna om. Men nöjet var inte totalt överallt, ty bråk uppstod givetvis emellan nykomna samt de som redan kunde kalla sig sicilianare, under 880-talet åtfinns till exempel uppgifter om bråk emellan en ursprunglig population samt nykomna nordafrikanska bosättare. Det verkar även som om berberna främst bosatte sig i sydväst vid Akragas, Agrigentum; som nu istället blev kallat Girgenti, og snart uppkom även en rivalitet emellan Palermo och detta området. Den muslimska invandringen var som nämnts väldigt stor över hela ön, men mest koncentrerat till västra samt sydöstra delarna, till dessa skall även läggas en hel del konvertiter. Tyvärr så havo de flesta efterlämningar, till exempel i form av skrift og arkitektur, blivit fördärvade genom tiderna med start under nästföljande externa styre, speciellt slott samt andra byggnader raserades under de destruktiva normandiska erövringstågen. Det muslimska legala systemet gjorde exempelvis nästan inga intryck på Sicilien då man fick behålla sina egna lagar. Sicilien var under åren 900-talet fram till 1040 ett emirat under den lokala Kalbiddynastin som hade tagit makten över ön efter att Aghlabiddynastin i Tunisien blivit avsatt og efterträdarna, Fatimiderna, valde att flytta österut placerandes sin huvudstad i Egypten. Detta gjorde så att Sicilien fick en långt mer autonomisk ställning och från 960-talet så hade Kalbidfamiljen etablerat sig som härskare av ön. Det nordafrikanska samhälle som Sicilien tillhört brakade ehuru samman efter de inbördes bråken og den genomförda huvudstadsflytten till Kairo. Kalbidemiren som var rädd för uppror kom under 1030-talet fram till ett avtal med Byzantium. En byzantinsk general landsatte nära Messina med en stor arme som inkluderade flera hundra normander i ‘hjälpande’ syfte. Man kan anta att dessa normander senare återberättade samt spred sina observationer om uppenbar siciliansk rikedom med förslaget om fortsatta räder mot ön. Ehurudan som helst så intog og bibehöll den byzantiska generalen en stor del av östra Sicilien i ett antal år, innan han var tvungen att dra sig tillbaka, detta kom att bli det sista försöket från byzantiskt håll att återta den strategiskt belägna ön. Byzantierna lade däremot förmoderligen grunden till nästa externa invasion då den normandiska närvaron i den byzantiska armén antagligen ledde till att normanderna fick upp ögonen för sikelernas ö. Normanderna utnyttjade det instabila läget og Roger, med sin bror Robert, landsatte osså sin armé nära Messina år 1060, varvid den arabiska tiden även den kom till sin ände. Emellan åren 1060-91 beslagtogs ön och Roger I blevo greve av ön jeran 1072 - som vanligt initierades attacken av att en av de styrande familjerna bjöd in dem för att själv ta makten, en taktik som historien visat inte varit speciellt lyckosam förutom för de som är ‘behjälpliga’. Det var påven Nicholas II som hade befullmäktigat bröderna att taga så mycket av södra Italien som de bara kunde, så länge de icke erkänno den religiösa auktoriteten i Konstantinopel. Efter erövringen av den större delen av Sicilien så återvände Robert till fastlandet för att försvara sina marker där, hvilket lämnade Roger kvar som således kom att bli greve av Sicilien ock Calabrien. Då den normandiska invasionen ej åtföljdes av någon stor invandring fortgick det arabiska livet där folket fick behålla sina marker, gårdar, slott eller vad det nu var. Man anställde även muslimer för de civila göromålen inom statsarbetet då de ju redan hade kunskaperna som krävdes för detta arbete - man var överlag inte speciellt intresserad av att rasera den befintliga statsbyggnationen varvid man lät sig inkorporeras in i den istället. Men ej allena den befintliga situationen accepterades i det stora hela, utan Roger skulle visa sig vara duktig på att dra de excellenta stråna från flertalet olika kulturer, den muslimsk-arabiska var den som bidrog med själva stacken, övriga gillingar strå som inkorporerades var romanska, grekiska-byzantiska samt nordeuropeiska. Till og med militären tog in de nya undersåtarna, utan att de behövde frångå sin tro - 1075 slöts även ett vänskapsförband med Ziridhärskaren i Tunis. Det stora flertalet av den sicilianska befolkningen verkar ha varit nöjda med de nya styrelsemännen, kanske märktes ingen större skillnad för de flesta. Skattesystemet fortsatte att vara differentierat, men nu förbyttes det så att det var judar och araber som fick betala extra skatt, det juridiska systemet var även det fortsättningsvis uppdelat så att latinare, hellaser, judar samt sarakéer skulle dömas enligt sina egna lagar, av sina egna domare. Även om det ej verkar vara någon större skillnad, så har man lagt märke till att en hel del muslimer verkar hava emigrerat från Sicilien då många familjenamn med distinkt siciliansk knytning återfunnits runt hela Medelhavet, även judeoaraber antas ha flyttat på sig till viss del då man funnit att det skapats ett judeosicilianskt emigrantsamhälle i Egypten. Normanderna insåg vad detta innebar ekonomiskt för ön og valde härledes att efter att normanderna 1147 erövrat vissa västra delar av Byzantium fånga in alla judar, prinsar samt andra ledare som de kunde få tag på och sände dem därefter till Sicilien, ön fick så en influx av judeohellener.
Nessun commento:
Posta un commento