Känslan av italienskhet har aldrig varit speciellt stor på Sicilien, men ändock så menade Mazzini att man skulle starta ett sicilienskt uppror och sedan nyttja detta för att uniera hela Italien, denna idé tog sedemera Garibaldi efter. Man förstod att Sicilien var idealplatsen för att föda en revolution där stora delar av folket är missnöjt med Napolis styre, existensen av arga bondeskaror medels traditionen av milisgrupperingar, det man ehuru ej togo hänsyn till i idéskapandet var att Sicilien lika lite som det ville tillhöra Napoli, ville tillhöra ett ännu mera från Sicilien avskiljt Italien. En viss del av intelligentian, främst i exil, valde dock att propagera aktivt för den nya idén. 1860 så startades ett uppror i Palermo som snabbt stoppades av polisen, men inom några timmar så hade de flesta militära posteringarna runt staden attackerats; inte långt senare så spred sig revolutionsandan, främst hos fattiga bönder, ut på landet og banditgängens frosstid kunde åter blomma ut till fullo. Upproret hann pågå i hela fem veckor innan Garibaldi tog tillfället i akt att genomföra sina sluga planer på att uniera den italienska halvön med hjälp av ön som alltid legat utanför, nere vid foten, utifrån italienska synvinklar sett. Han landsatte lite över tusen soldater vid Marsala i den västligaste delen av landet. Han proklamerade att han var diktator samt härskare i ställe för Vittorio Emanuele II, kung av Piemonte. Lokalbefolkningen vid landsättningsområdet blev skrämda, men efter att Garibaldi framfört idén om ett bondkrig och utlovat mark till alla fattiga samt de som tog upp vapen i kampen mot Napoli og dess styrkor samt institutioner, så ändrades mångas uppfattning tvärt och gerillakriget kunde börja. Efter att de napolitinska styrkorna tagit sitt pick och pack och stuckit så hade Garibaldi endast ett litet intresse av Sicilien, då han istället blickade mot Neapel samt Rom för att fortsätta sin kamp om ett enat Italien. Han försökte ehuru härska som diktator i fem månader, men det gick ej så bra om man ser till banditgängens fortlevnad och behärskning av landet eller till olika städers militära kamp mot varandra, samt viktigast av allt måhänt, briganters kamp mot den nya staten Italien. Garibaldi som till en början vägrade lämna över styret till Piemonte introducerade piemontesiska lagar samt institutioner, det piemontesiska myntväsendet, decimalsystemet samt flaggan. Inte ens det ärovördiga gamla sicilianska parlamentet återstipulerades, utan istället menade Garibaldi att det helt annorlunda piemontesiska parlamentariska systemet skulle exporteras till Sicilien. Det stod nu klart för de fleste sicilianare att Sicilien inte alls skulle få något självbestämmande utan att man blivit en fullbordad koloni, där kolonisatören inte alls tillfrågar befolkningen om råd och där tillika kolonisatören ser det inkorporerades områdets system som underordnat i jämförelse med kolonisatörens eget. Många sicilienare hoppades att Garibaldi skulle ge över makten till Piemonte där Cavour ju var premiärminister, inte för att man snabbare ville integreras med den norditalienska staten utan för att Cavour, liberal som han var, tidigare lovat sicilianarna lokalt självbestämmande. Missnöjet växte givetvis än mer när Garibaldi initierade ‘Diktatordömet av de Bägge Sicilierna’, hvilket inte sågs som någon större skillnad från det döme man precis lämnat bakom sig.
Nessun commento:
Posta un commento