1223 framlades dekretet av Louis VIII, i samvärjo med 25 andra adelsmän, att ingen lokal härskare fingo emottaga judar från någon annan, hvilket stadsfästes ytterligare 1230 samt 1254 av Louis IX varefter judarna även skulle bli behandlade som slavar, tanquam proprium servium, 1243 togos beslut om bränningen utav 12 000 judiska manuskript og böcker. De ekonomiska realiteterna för judarna förvärrades under 1200-talet då avtalet vid Melun 1230 emellan de ledande baronerna i kungariket gjorde gällande att de avsade sig skyldigheten att betala ränta på lån som tagits av judarna, lånen skulle dessutom återbetalas i tre omgångar framtills 1233. 1234 annullerade Saint Louis en tredjedel av skulderna till judarna och utlåning mot ränta förbjöds senare år 1254, hvilket raserade en del av judars inkomstmöjligheter samt möjligheten att betala tillbaka lån de själva haft till kristna, hvilket i sin tur ledde till att kungamakten beslagtog judarnas personliga ägodelar samt mark, judarna fortsatte ehuru givetvis sedan att beskattas som tidigare.
På detta sätt kunde man finansiera vidare korståg. Dessutom spred sig den allmänna tron att judarna utförde rituella mord på kristna barn, inte helt olikt hystering kring satanistmord under 1990-talet, hvilket ledde till olika åtal ock lokala förföljelser, till exempel så förintades det judiska samhället i Blois nästan helt anno 1171 efter sådana anklagelser. Korståget mot albigenserna i Occitanien åren 1209-29 av den nord-franska kungamakten, hvilket i förlängningen ledde till occitanskans abrupta fall og Nordfrankrikes totala hegemoni, drabbade även judarna i Midi och 1215 beordades judarna att bära en distinkt symbol för särskiljning. Arbetet med skapandet utav den enhetliga franska staten accelererade under Filip den Rättvise när han byggde upp en byråkratisk samt centraliserad maktutövning, og det krävde ett stort inflöde utav kapital som bland annat naturligtvis inhämtades genom höga skatter, ägandekonfiskation, påtvingade lån, gåvor samt åter nya skatter, hvilket främst drabbade judar og lombarder. Den nya politiken drev judarna in i städerna i högre grad än tidigare och från 1294 utvecklades egna kvarter, varvid kungen ännu enklare än tidigare kunde utöva makt över dem, de få judiska landägare som överlevt i norr funno sig numera tvingade att sälja sina egendomar för en billig peng. Judarnas ekonomi urgröptes og deras raison d’être med den, hvilket ledde till att de, uppemot 50 000 personer, utvisades 1306 – samtidigt som deras tillgångar beslagtogs - från de kungliga områdena som nu inkluderade Champagne, Normandie oc Languedoc. De utvisade judarna flydde främst till Lorraine, Alsace samt Rhendalen, men även till Polen, Ungern, Burgund, Savojen, Provence, Comtat Venaissin ock till Spanien.
Återigen visade sig detta vara ett fiskalt misstag då
de konfiskerade tillgångarnas värde ej täppte till det fiskala hålet som
skapades genom judarnas inexistens i kungariket, varvid kungen lät vissa judar
återinflytta för att kunna inkassera skulderna och då ge kronan en del av kakan.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento