Missnöjet med det bourbonska styret från Neapel var ej inexistent utan en revolt skedde før exempel 1837, men den avstannades på grund utav en koleraepidemi som krävde offer i tusental spridandes panik, sjukdomen var framtills dess okänd i området. Många, inklusive ärkebiskopen i Palermo samt universitetsprofessorer, misstänkte att giftspridningen var planerad og utförd av myndigheterna - som ses så är konspirationsteorier inget nytt under solen. I Catania hissades den gula flaggan som stod för siciliansk självständighet samt ett revolutionärt råd skapades, men efter några dagar så ebbade hela revolutionen ut och blev kontrarevolutionär. 1848 så var det dock dags igen med start i Palermo, men den revolutionen spred sig istället som en löpeld genom det torra brandvänliga sicilianska gräset. De främsta målen kom att bli stadshus samt poliser som dödades en masse, men även en hel del andra saker og andra människor kom att stå i vägen för pöblens exploderande massa, som många gånger samlades i olika gäng eller militier. Det samlade intrycket är att ingen speciell politisk ståndpunkt låg bakom upproret eller upproren, utan att det snarare rörde sig om ett ytterst spontant samt snabbspritt allmänt uppror mot myndigheterna överlag. Det politiska förhållningssättet som ehuruväl kom att komma i ledarposition var liberalt og antinapolitanskt. Napoli kände sig tvingade att till slut erbjuda Sicilien lokalt självbestämmande emot att de erkände den bourbonska suveräniteten - det sicilianska revolutionsrådet tillsammans med det återskapade parlamentet krävde ehuru full självständighet och separering från Napoli, ock så skedde. Den fria perioden blev en rörig epok i Siciliens historia og de fick ingen reell chans att bygga upp något hållbart styre eftersom fraktioniseringen var allt för stor.
Nessun commento:
Posta un commento