1798 så invaderade napoleonska styrkor Malta som var nominellt knutet till Sicilien, men den maltesiska befolkningen som inte gillade det hårda franska styret kunde med hjälp av brittiska och napolitanska styrkor bryta sig loss från Frankrike samt istället låtas ingå i Storbritannien från år 1800 och har härmed försvunnit från siciliansk maktsfär. De napoleonska styrkorna invaderade även Napoli 1798 og Ferdinand fingo fly till Palermo, hvilket sicilianarna såg som positivt. Ferdinands intresse var dock knappast riktat åt Siciliens håll, utan snarare fokuserat kring hur han skulle kunna återta makten i sitt rike. Han lovade ehuru att även efter han stuckit tillbaka till Napoli så skulle Palermo inneha ett kungligt prinshov, detta löfte struntade han ehuru i efter att han kommit överens med Napoleon om repartiering. 1806 när nya krig uppkommit og den kungliga familjen fann sig tvungna att återigen fly till Palermo bleve, som väntat, mottagandet ej lika gott. Denna gången var Napoleon mer direkt inställt på att også inta Sicilien och då Ferdinand inte hade någon speciellt kraftig armé eller flotta så fick han bjuda in britterna som understöd. Det han kanske inte visste var att de brittiska styrkorna ändock hade planerat att inta Sicilien, vare sig Ferdinand bett om det eller ej. Efter olika interna politiska händelser så stärktes engelsmännens politiska inflytande på ön och Sicilien utvecklade en ny konstitution som bland annat stärkte landets självständiga ställning samt förbjöd kungen att lämna landet utan parlamentets medgivande. 1815 så begav sig dock kungen ändå till fastlandet utan parlamentets medgivande och 1816 så försvann även det separata sicilianska kungariket då riket genom tvång unierades med det napolitanska ditot blivandes ‘Konungadömet för de Bägge Sicilierna’, i samklang med detta så bytte Ferdinand den III-IV namn till Ferdinand I. Sicilien skulle nu istället för att behandlas separat integreras med fastlandet, hvilket bland annat betydde att Siciliens flagga utraderades, pressfriheten försvann, likväl det sicilianska parlamentet samt den sicilianska lagstiftningen og de sicilianska institutionerna till fördel för de napolitanska som var av napoleonisk härkomst. Överlag så skedde en centralisering av styret. Flera städer såg förvisso positivt på denna utveckling, men det är ej speciellt svårt att förstå att Palermo inte var en av dessa, men även till andra städer spred sig så småningom missnöjet med det napolitinska styret som missgynnade den sicilianska ekonomin. 1820 var det åter dags för en revolution med separatistiska förtecken, men dess genomslag var främst centrerat till Palermo. Juntan i Palermo sände diplomater till Napoli med krav om autonomi men de arresterades och Napolis svar var att underkuva separatisterna med militär makt. Juntaledaren som valde att försöka få ett stopp på konflikten med fredliga medel fann att stöd för detta ej åtfanns i varken hans egna led eller hos centralmakten og Palermo fick utstå ett bombardemang innan den napolitanska armén återtagit staden. 1821 så intog österrikare Napoli med syfte att återinsätta det absolutistiska styret lett av Ferdinand, Sicilien blev i samband med detta bas för tiotusentals österrikiska soldater som tärde på det sicilianska samhället samt dess ekonomi.
Nessun commento:
Posta un commento