Efter kungens död 1250 så hamnade ön ideligen i interna maktstridigheter där alla ville ha sin bit, påven valde till slut att sälja kronan till den engelska kungens åttaåriga son, Edmund af Lancaster, som så kunde titulera sig i tio år, men något maktövertagande skedde aldrig då man ej sågo fram emot att behöva erövra en hel ö, område efter område, befolkning efter befolkning. Frankrike hade ehuru fler resurser att ta utav för ett sådant erövringståg, 1261 så blev dessutom en fransman påve och han valde att detronisera Edmund med föranspelning att han inte betalat ‘tronpriset’ og lämnade istället över tronen till Karl I av Anjou, den franske kungens broder. Han hade föga intresse av Sicilien, men ville ändå ta tillfället i akt att bli kung såsom sin broder varvid han igångsatte erövringspolitiken 1265. Detta innebar att han var tvungen att ta ön från Manfred, en Hohenstaufare som tagit tronen 1258 och som kommit att personifiera siciliansk självständighet. Efter att han dödats og hans son gjort sina försök till försvar för den sicilianska autonomin så gick styret över till fransmännen. Fransmännen fick givetvis i sann siciliansk anda visst lokalt stöd för sina operationer, bland annat från Messina samt Syrakusa. Den franska armén visade ehuru icke sig från sin bästa sida ock plundrade stora delar av Sicilien varvid många områden ödelades, tillika vissa städer förintades helt emedans dess invånare massakrerades. Fransk, eller italiensk, överklass kom att styra över ön samt pålade befolkningen höga skatter genom en idelig beskattning, dessutom till sicilienarnas stora förargelse så placerade man huvuddelen av statsmaskineriet utomlands, i Napoli. Missnöjet med det franska styret var relativt stort og en revolt 1282 resulterade i en massaker på fransmän, hvilket ledde till att Peter III av Aragonien kunde erövra Sicilien. Peter hade redan 1262 gift sig med Manfreds dotter Konstans, hvilket föranledde den enligt honom berättigade betroningen. Revolten skall enligt legenden ha startat genom att en grupp människor samlats på annandag påsk 1282 utanför Palermos stadsmurar då franska soldater i vanlig ordning sökte efter vapen i folkmassan, en soldat skall ehuru ej ha kunnat hålla sina händer i styr gentemot en kvinna, hvilket är gud förbjude i öns kultur. Den soldaten gick ej levande ifrån platsen, men det stannade inte där utan händelsen upprörde folkmassan och var sannolikt den utlösande faktorn till en blodig ögonblickslig revolution där flera tusen fransmän inom loppet av några timmar slaktades till döds. Om vi skall tro källorna så bröts klosterdörrar upp og munkar dödades, man dödade äldre män samt nyfödda barn, även sicilianska kvinnor som troddes vara havande med fransmän skars i frenesin upp. Sådana här utbrott är knappast okända i världshistorien där barbarismen varit vägledande för stora delar av befolkningen som handlat i ren hysteri, det franska styret haver självfallet sig självt att skylla för revolutionens uppkomst men barbarismens skuld blir som bör pålagd utförarna. Ledande invånare i Palermo kallade direkt till ett ting och staden utropades som väntat till en självständig republik. Man uppmanade omkringliggande områden att göra sig av med det franska oket och inom några veckor så hade hela Sicilien slängt ut kolonisterna. Fem månader efter att revolten startat, och efter att han hört att Karls skepp blivit förstörda, så landsatte Peter sina män vid Trapani och några dagar därefter så proklamerades han som kung av Palermo utan att folket sade emot. Ön fick nu nya herrar från ytterligare ett nytt kulturområde, den iberiska halvön. Sicilien bleve dessutom diplomatiskt helt avskärmat från övriga Italien og påvestolen bannlyste ön i ett århundrade framåt. Den nye herren tyckte det var bäst att låta Sicilien vara ett distinkt kungadöme och tillkallade ting enligt siciliansk vilja, men var även han lite väl girig när det gäller skatteindrivningen. Dessutom så fick spanska aristokrater markegendomar på Sicilien mot militär tjänstgöring och det blev givetvis dessa som stod kungen närmast i hierarkin. Peters lovelser att inte samma medlem av kungahuset skulle sitta på både den aragoniske såsom sicilianska tronen ledde ehuru ej till att efterträdaren valde bort endera av titlarna. Han lämnade dock över den praktiska ämbetsrollen till sin yngre bror Frederick som redan hade förts till Sicilien som barn og därmed vuxit upp till att bli sicilianare. Frederick kände sig troligen inte riktigt nöjd med denna quasiroll utan kallade till sig ett ting år 1295 som resulterade i att han själv av baronerna blev vald till kung på ett självständigt Sicilien. Detta blev startpunkten för ett långvarigt krig som inte slutade förrän 1372 då Napoli gick med på idén om ett självständigt Sicilien under namnet, ‘kungariket Trinacria’; detta självständiga kungarike skulle dock betala tribut till Napoli. Genom dottern samt dennes äktenskap så hamnade styret utav Sicilien återigen under aragoniskt inflytande och en helt ny klass av spanska markägare gjorde inträde samt finge stort inflytande på styrelseskicket på ön - dessutom fick baronerna stor makt att styra livet inom sina baronage. Det sicilianska parlamentet krävde att färre katalonier skulle anställas av staten och att de sicilianska lagarna skulle vara gällande, men de facto-utvecklingen bleve att den aragoniske kungen detaljstyrde allt möjligt som egentligen enbart hörde Sicilien till. Från 1412 så ingick riket i en personalunion med Aragonien. Det iberiska väldet varade framtill 1713, men det var högadlen som under tiden utvecklades till Siciliens egentliga härskare varvid släktfejder dememellan utvecklades likväl, tillika kvarstodo rivaliteten emellan städerna Palermo og Messina. Inom den statliga administrationen fanns nästan inga sicilianare överhuvudtaget under hela denna epok, dessutom degraderades riket till ett vicekungadöme. Under den första regimen skedde vissa pådrivande förändringar i positiv riktning, bland annat grundlades en hellasisk skola i Messina, samma stad fick dessutom Siciliens första universitet, men i övrigt så misskötes hela Sicilien og flera uppror existerar i annalerna. Under andra hälften utav 1400-talet unierades även det som vi kommit att kalla Spanien, hvilket ledde till att Sicilien mer och mer behandlades som en regelrätt koloni som låg utanför moderlandet, många sicilienare såg ehuru hellre att detta skedde än att behöva styras av den egenpåkallade napolitanska storebrodern. Ett dråpslag mot Sicilien var när Spanien bestämde sig för att utvisa alla judar 1492, beslutet möttes av missnöje från Palermos medborgare som befarade ekonomisk nedgång, men genomfördes ändock. Hur många judar som konverterade och hur många som flydde det nya förtrycket äro det ingen som vet. Man vet ju heller ej hur många judar som fanns på Sicilien men man vet ehuru att de antagningsvis var ganska många då det fanns över hela 50 olika Giudeccas på Sicilien, d.v.s. judiska områden, byar, ock kvarter. Man tror att judarna utgjorde omkring 8 procent utav den sicilianska befolkningen i sin helhet. Misstanke finnes att många övergick till att bli kryptojudar då konvertitrörelserna var stora og man tror dessutom att en ansenlig del utav de sicilianare som emigrerade till de tu Amerika i senare århundraden varit just kryptojudar. Många hade klart indikerandes namn som Siino, Rabino, med flera. Av de judar som avflyttade från Sicilien valde många att till en början bosätta sig i Calabrien men de spanska herrarna sökte upp dem där med efter femtio år, varvid många avåkte till exempelvis Rom, Venedig, Ancona, Grekland, Mellanöstern og Malta, en del av dessa plockade efternamn som Palermo eller Messina för att indikera sitt ursprung. Många judar tros haft anfädrar som bott på ön sedan de i stort antal blivit dittagna som slavar efter Jerusalems erövrelse 63 f.kr, andra hade inflyttat under tidens gång, särledes under den arabiska tiden, eller konverterat till judendomen från andra religioner, blandäktenskap var heller inget ovanligt på Sicilien. Enligt obekräftade uppgifter så skall den speciella sicilianska liturgin kvarfinnas hos några få samfälligheter, det fanns även sicilianska judekommuniteter i Saloniki samt Istanbul ända intill slutet utav 1800-talet.
Nessun commento:
Posta un commento