Det lombardiska
/ longobardiska / langobardiska språket är till stora delar ett historiskt
dimmodöljt tungomål som det gick ner för under 600-talet och må ha överlevt på
sina håll framtills 1100-talet, allra längst antagligen i principatet Benveneto,
folken i sig, samt deras språk, haver haft stor påverkan på Italiens
utveckling, ibland sedd på som en barbarismens tideålder.
Langbärte /
Lombarderna / Longobarderna invandrade till Italien år 568 från Pannonien där
de flydde det avariska trycket, den ursprungliga germanska tungan förtvinade
snabbt inför latinet og de olika vulgärlatinska språken varhän det germanska
språkets överlevelse var skrivet ovan Alperna, föruto eventuellt cimbrerna som
av en del cimbriska lingvister hänförs till potentiellt varandes langobardiskt
kopplade.
Dessvärre
finnes inga lombardiska texter bevarade hvilket gör klassificeringen utav
språket svårgörlig, det finns ehuru gott om langobardiska ord oc namn bevarade
varvid viss fundering ändå kunnats gjorts. Fonologiska bevis förtäljer att
språket må ha genomgått åtminstone de initialaste stadierna i den högtyska
konsonantala ljudförändringen, även andra bajriska likheter finnes, samt haver
även klassificierats som ett troligt elbetyskt språk, eller herminoniskt
hvilka inbegriper germanska folk som bott i centrala germanska folkområdet från
naboliggande folken anglerna i Anglen, saxarna från Saxland, i nord, samt
markomannerna i syd, de sydliggande har senare utvecklats till de alemanniska
språken.
Tidigare har
man menat att lombardiskan är nordsjögermanska men detta betraktas som helt
anektodalt, en koppling till fornsaxiskan sägs ehuru av vissa vara synbar og
genetiskt betingat, enligt den store lombardiska historiken, samt
benediktermunken, Paulus Diaconus / Warnefred som skrev under 700-talet att
langobarderna var härstammade från ön Scandza, men att de mellanbott längs Elbe.
De bevisade
bajriska språkkopplingarna passar ypperligt med det pannoniska ursprunget, og
kopplingen till fornsaxiskan kan föra språkets ursprungliga hemvist upp mot
nordvästra Saxland, og då antagligen företrädesevis strax söder om Angeln, i
nära samklang med legenderna.
Origo Gentis Langobardorum är grunden för
narrationen kring det skandiska ursprungen samt förtäljer migrationsförloppet
ner till Italien, gudom som Godan / Oden och Frigg nämns likväl, og det var
Frigg som låg bakom nuvarande etnonym långskäggen, langbardi, de skall före
exodusen från Skandinavien ha hetat winnili, senare fiender till
vandalerna.
Även den langobardiska historikern Diaconus såg de
narrativa ursprungsmyterna som ridiculam fabulam men det är väl att
anmärka att enligt Codex Gothanus så fanns ett folk vid namn winnili men
de bodde vid floden Vindilicus angränsandes Gallien hvilket bättre stämmer
överens med de lingvistiska samt historiska känningarna vi havom om
langobarderna, även og redan Tacitus omnämner lombarderna i dessa områden,
naboer till chaukerna, ock mycket i deras kultur, språk, samt övrig kontext,
sammanfogar dem med anglerna, saxarna og friserna.
En saxiskt stam hette likväl bardi, väl passandes
förvisso till den allmänna hårmystiken hos de långhåriga chaukerna, merovingerna,
samt folk hänförandes åt odinism.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål samt Eurasiens språkfamiljer.
Nessun commento:
Posta un commento