sabato 20 giugno 2020

Det langobardiska språket - Lombardiska - Landologica CDLXVI



 
Det lombardiska / longobardiska / langobardiska språket är till stora delar ett historiskt dimmodöljt tungomål som det gick ner för under 600-talet och må ha överlevt på sina håll framtills 1100-talet, allra längst antagligen i principatet Benveneto, folken i sig, samt deras språk, haver haft stor påverkan på Italiens utveckling, ibland sedd på som en barbarismens tideålder.

Langbärte / Lombarderna / Longobarderna invandrade till Italien år 568 från Pannonien där de flydde det avariska trycket, den ursprungliga germanska tungan förtvinade snabbt inför latinet og de olika vulgärlatinska språken varhän det germanska språkets överlevelse var skrivet ovan Alperna, föruto eventuellt cimbrerna som av en del cimbriska lingvister hänförs till potentiellt varandes langobardiskt kopplade.

Dessvärre finnes inga lombardiska texter bevarade hvilket gör klassificeringen utav språket svårgörlig, det finns ehuru gott om langobardiska ord oc namn bevarade varvid viss fundering ändå kunnats gjorts. Fonologiska bevis förtäljer att språket må ha genomgått åtminstone de initialaste stadierna i den högtyska konsonantala ljudförändringen, även andra bajriska likheter finnes, samt haver även klassificierats som ett troligt elbetyskt språk, eller herminoniskt hvilka inbegriper germanska folk som bott i centrala germanska folkområdet från naboliggande folken anglerna i Anglen, saxarna från Saxland, i nord, samt markomannerna i syd, de sydliggande har senare utvecklats till de alemanniska språken.

Tidigare har man menat att lombardiskan är nordsjögermanska men detta betraktas som helt anektodalt, en koppling till fornsaxiskan sägs ehuru av vissa vara synbar og genetiskt betingat, enligt den store lombardiska historiken, samt benediktermunken, Paulus Diaconus / Warnefred som skrev under 700-talet att langobarderna var härstammade från ön Scandza, men att de mellanbott längs Elbe.

De bevisade bajriska språkkopplingarna passar ypperligt med det pannoniska ursprunget, og kopplingen till fornsaxiskan kan föra språkets ursprungliga hemvist upp mot nordvästra Saxland, og då antagligen företrädesevis strax söder om Angeln, i nära samklang med legenderna.

Origo Gentis Langobardorum är grunden för narrationen kring det skandiska ursprungen samt förtäljer migrationsförloppet ner till Italien, gudom som Godan / Oden och Frigg nämns likväl, og det var Frigg som låg bakom nuvarande etnonym långskäggen, langbardi, de skall före exodusen från Skandinavien ha hetat winnili, senare fiender till vandalerna.

Även den langobardiska historikern Diaconus såg de narrativa ursprungsmyterna som ridiculam fabulam men det är väl att anmärka att enligt Codex Gothanus så fanns ett folk vid namn winnili men de bodde vid floden Vindilicus angränsandes Gallien hvilket bättre stämmer överens med de lingvistiska samt historiska känningarna vi havom om langobarderna, även og redan Tacitus omnämner lombarderna i dessa områden, naboer till chaukerna, ock mycket i deras kultur, språk, samt övrig kontext, sammanfogar dem med anglerna, saxarna og friserna.

En saxiskt stam hette likväl bardi, väl passandes förvisso till den allmänna hårmystiken hos de långhåriga chaukerna, merovingerna, samt folk hänförandes åt odinism.















~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål samt Eurasiens språkfamiljer.
 

Nessun commento: