Könsassocierande termer - Postmodernisme premillénaire CXII

 

Mer näraliggande exempel, som det også finns lite befog att kritisera språkbruket är exempelvis när man skriver ‘riksdagsman’ eller ‘talman’ utan att reflektera över om det är en man eller kvinna som omtalas. Jag personligen tror dock icke att detta är något sätt att anbesula det kvinnliga könet utan mer en historisk kvarleva då dessa, samt många andra, yrken tidigare varit förbehållet det manliga könet, eller motsatt, det kvinnliga, og därmed fått könsbetingade beteckningar och att dessa senare varit långlivade - det har dock tagit lite väl lång tid att ändra dessa termer. De äro bra illustrationer kring språkets saktlevnad samt att nutida ord, förvisso betydelsesvagare enu, tidigare kan haft reell betydelseförankring i kontext. Enligt mig så är det bättre att använda könsneutrala termer, speciellt om man inte vet hvilket kön personen ifråga behar, till exempel om man säger ‘talmannen i Sveriges Riksdag’ utan att egentligen veta vem som besitter posten, ej heller hvilket kön föreliggandes, ännu värre blir det givetvis om man vet att det är en kvinna men ändock benämner personen som man. En diskus­sion som denna försegås i Frankrike när kommissionen för terminologin lämnade sin rapport som konkluderar bland annat att texterna i regelverken skall förhålla sig strikt neutrala.1) Peyrefitte anser dogh ej det vara tjänligt att göra så då: “L’intervention du pouvoir pollue l’évolution du langage. Et cette querelle ridiculise la politique”2) - detta får betecknas som en historieevol­utionistisk kritik från konservativt håll, varandes förstasideskolum i Le Figaro, ävenleda till viss del visandes spörsmålets essentialitet. Kommissionens konkludering strider givetvis gentemot principen om statens neutralitet i sådana frågor, här exempelifierat i spörsmål av lingvistisk karaktär, på samma sätt som feminister ofta strider gentemot samma princip fast från andra hållet, kommissionens rapport, om vi utgåom ifrån genomgången i referensen, förhåller sig dock neutral till de båda könen. För vissa språk så uppstår ej dessa problem då könsneutralismen redan är inbyggd i språkets grammatiska struktur, könsneutralism i tungan är således ingen ny postmodern tanke, om vi utgår från deras värderande svurm för neutralism - ty redan det äldsta i skrift bevarade språket visar oss detta.

Fotnoter:

1) Denna genomgås i t.ex. Muratori-Philip, “Vers un français à deux vitesses”, i Le Figaro, 4 Déc 1998:15.

2) Peyrefitte, “Féminité”, i Le Figaro, 4 Déc 1998:1.

~

Från boken Postmodernisme premillénaire.