Innan vi görom det så skall vi dock diskutera kort
att det ibland görs jämförelser emellan ord för att befästa dessa teorier. Ett
sådant propåande göres ibland kring termen ‘människa’ som på engelska förutom human
också heter man hvilket förgrytligt nog også är termen för det separata
könet ‘man’ - hvilket har utnyttjats i denna debatten då man menar att detta
illustrerar den kvinnoexkluderande auran för hvad som är människoberörandes. Vi
sågom förvisso tidigare att kvinnan sammanknöts med det gudomliga med anledning
utav hennes livskraft, men även här gällande människotermen så är det ett
missgrepp, ty termerna “for “man” and “woman” are” *wiro- og *gwenā hvilket finnes kvar i exempelvis ‘viril’ respektive
‘gynekologi’, emedans termen för ‘person’ “in general” är *manu- hvilket
då finns bevarat i nutidens mansord, men också för människa. Det är således ej
termen för ‘man’, i dess könsliga betydelse, som fått anspela för termen för
‘människa’ utan det är termen för ‘människa’ ~ som i dess svenska form således
ändrat sig mer, ‘människa’ fick sin form från protogermanskans *manniska
~ som fått anspela på den engelska termen för ‘man’ hvilken således bibehållit
en av grundbetydelserna.1) Eller rättare, nästan, termen ‘person’, som ej
havandes samma betydelse som ‘människa’ tyder på att personligheter, d.v.s. individer,
funnits i samhället og premodernismen verkar således icke havandes rått -
hvilket gör att den benämningen ej heller verkar vara så trovärdig, men varning
börs ges för denna något vidlyftiga konklusion, förvisso så göres någon slags
särskiljning av ‘human‘, ‘man’ samt ‘person’ i det etymologiska raumet, väldigt
konstigt vore annars, men däremot så definieras ej särskiljningarna og just
ordet ‘person’ är av etruskisk härkomst, φersu, og kan således omöjligtvis komma från indoeuropeiskan
men om man lägger något specifikt utöver det vanliga i termen vets ej. I
etruskiskan så var termen en maskförsedd teaterfigur2) men redan Cicero hade den
nutida betydelsen för ordet og vi fåom anta att det är den de mena, intressant
är alltså att Cicero byggde ut termen till dess nutida betydelse ifrån den
etruskiska og att Goffman således var sent ute i sin såtillvida etruskiska teori. Bilden på framsidan på denna skrift
är förövrigt min venetianska mask med min delvis etruskhärledda ätts
vapenmärke, jag erkänner mig ävenleda som en person. Bruket av masker i Venedig
har sin grund i att de nobla ville undkomma igenkänning utaf les peuples på
stadens sträden, samt undslippa deras baciller, gällande igenkänningen ungefär
som nutida megakändisars situation. Då de andra orden etymologiseras så kan
förtäljas att termen ‘human’ har fått sitt utseende genom att latinarna
antagligen tyckte det varandes svårt att uttala *dhg' då
den protoindoeuropeiska termen var *dhg'hóm hvilket kom ifrån *dheghom betydandes ‘jorden’ hvilket gör att den föregående
termen betydde ‘jordvarelse’ - d.v.s. redan de gamla protoindoeuropéerna hade
den darwinistiska kunskapen att människan ej varo utav Gud komna utan av
jorden, till skillnad från kvinnorna som var céleste divina, varav människa og
man ordsligt kunno integreras. De i latinet välkända termerna för ‘människa’,
‘man’ og ‘kvinna’ fanns alla bevarade i latinet i homō, vir samt fēmina men i exempelvis franskan så
har ‘vir’ försvunnit og homme betyder både man et människa. Utan att gå
in på kompletterande långa redogörelser så kan man sammanfatta ordetymologierna
som är mytologiskt intressanta samt relevanta kring genussynen i förantik tid,
emedans homme og homo äro jordvarelser, människor, samt därvid i enlighet med
indoeuropeisk mytologi de dödliga, gudslösa, samt mörka varelserna, så äro, som
vi sågom, kvinnan den andmäktiga, divina, livskraftiga, förevigade, ljusa
himmelska varelsen. C’est la vie, c’est céleste.
Fotnoter:
1) Se, Watkins (ed., 1985:2086.
2) Bonfante, The Etruscan language, 1983; Pallottino, 1975:180; jämfr,
Goffman, Jaget och maskerna, 1994.
~
Axat från boken Postmodernisme premillénaire.
Nessun commento:
Posta un commento