Feminismen hade ett uppsving under 1960-talet
varandes ännu högst levande, inte minst i Sverige där snart sagt alla benämno
sig som feminister där många åsyftar ordinär liberal könsneutralism, og vissa
aspekter av den har letat sig in i det politiska och vardagliga livet - till
exempel särbehandling. Abercrombie et al skriver bland annat att 1960-talets feminism
“assumed a more radical focus, seeking a revolutionary transformation of
society as a whole”.1) Ett tredje uppsving av feminism som mer betonar feministisk
pluralism samt olikheter i olika kulturer brukar dock benämnas som postmodernistisk,2)
i detta resonemang ligger ehuruväl en omöjlig koppling - de som förespråkar
postmodernism förespråkar komplexitet, neutralitet, lika värdering og behandling,
oklassifieringsbarhet samt ototalism, med mera - hur kan man då förklara
samhällets problem utifrån i princip ett, eller några få, förhållanden, man är
icke neutral, lika värdering eller behandling existerar icke, man klassificerar
in individer i klara grupper havandes totalistiska framtoningar även om man är
pluralistfeminist då man erkänner en total indelning av könen och dess samhälleliga
effekter, men sedan att medlen för förändring, behoven för förändring, och
sätten för förändring äro olika i olika kulturer är en helt annan sak som ej har
med den totalistiska grundbulten att göra. Det är en impraktikabel eller
åtminstone en högst osannolik koppling då feminism i alla former är en stor
berättelse. Om vi skolom använda oss av Alvesson ø Sköldbergs genomgång utav
denna riktning så seom vi att de tago avstånd från att det finns ett
kvinnoperspektiv samt ifrågasättandes de könskategorier som andra riktningar
använder sig utav3) - det rör sig alltså icke om några feminister utan om
postmodernister som diskuterat feminism.
Fotnoter:
1) Abercrombie et al, 1994:162.
2) Vidare om såkallad postmodernistisk feminism se, Alvesson ø Sköldberg,
1994:225-226, 291-293 og Fawcett and Featherstone, 1998:67-82 - samt
diskussionen under ekologismen för en distinktion emellan totalistisk-politisk
et totalistisk-individualistiska såkallade nya rörelser och varför de senare kan
kallas postmodernistiska, om man nu så vill.
3) Alvesson ø Sköldberg, 1994:291-292.
~
Axat från boken Postmodernisme premillénaire.
Nessun commento:
Posta un commento