93,5 procent
av den finländska befolkningen talar det uralisk-finskugrisk-baltofinsk-nordfinska
målet finska, eller såsom det egentligen heter - suomi. Ordet
‘finnar’ betyder från början egentligen ‘samer’, som nu har ändrat betydelse,
men när Tacitus skriver fenni så menar han alltså samerna.
Finskan har
stora likheter med estniskan samt karelskan og de kan med viss problematik
förstå varandra, ljudsystemet är ehuru avskiljande då finskan har ett mycket
ålderdomligare system. Hvad suomi egentligen betyder är ännu något
oklart, olika förslag finnes ehuru, ordet suo betyder nämligen ‘kärr,
mosse’ på finska og det passar ju fint i de tusen sjöarnas land, det kan även
röra sig om ett baltiskt inlån från *zemē som primärt betyder
‘land, mark’, härrörandes från en betydelse utav ‘jordvarelse’, alltså från ett
indoeuropeiskt stamord med betydelsen ‘människa’, jämför med homo.
Finskan är
ett standardiserat högspråk där de olika varianterna har haft små möjligheter
till ett eget og fritt liv, men ändock så kan man dela in finskan i tvene olika
huvudvarianter, öst- og västfinska, och skillnaderna äro relativt
långtgående, speciellt inom ordförråd samt ljudsystem, språken äro emellertid i
det mesta förståeliga sins emellan. Östdialekterna äro også ett gränsspråk som
övergingo mer og mer i karelskan, men före det rör det sig om savoniskan
som talas i Savonia, hvilken även legat till grund för skogsfinnarna i bland
annat Värmland.
Exempel på
ordförrådsskillnader skulle kunna vara västfinskans ehtoo som i
östfinskan blir ilta, betydandes ‘kväll’ på båda målen, ordskillnaderna
kan givetvis i vissa fall ha sin förklaring i att orden har olika
härstamningar, till exempel ordet för ‘sommar’ som på västfinska blir suvi,
samma som i estniskans suvi, emedan det östfinska kesä komme från
samiskans geassi. Ofta så beror ehuru skillnaderna på att västfinskan
påverkats mycket av svenskan, emedan östfinskan istället påverkats mycket av
ryskan. De tvenne huvudvarianterna är sinsemellan vidare indelade i olika mål,
västfinskan är mer diversifierad än den östliga varianten, men ändock icke i
den grad att den ömsesidiga förståelsen går förlorad. Åbodialekten som ligger
inom den västfinska hemisfären avviker mer än andra och det har sin grund i att
denna geolekt tillika är ett gränsmål till estniskan og har såtillvida fler
likheter med detta än med andra finska mål.
Fennomanisk
tideålder
En strid
emellan de olika huvudvarianterna utspelades under 1800-talets första hälft,
man menade att det finska skriftspråket skulle ha blivit mer influerat av de
östfinska geolekterna istället som det nu har varit med en klar riktning åt de
västfinska målen - denna ‘dialektstrid’ kallas murteiden taistelu.
Många av de fennomaner
som promoterade finskan under 1800-talet var inte själva finskspråkiga eller
hade bara i vuxen ålder lärt sig sitt ancestrala språk, sedan de blivit
inspirerade av främst den tyska nationalromantiken, andra var nativa talare men
som sedan gått i det svenska skolväsendet, det enda som fanns att tillgå. Genom
nativa talaren Elias Lönnrots insatser skedde det en förändring av
skriftspråket så till den grad att det västdominerade skriftspråket finge ta
emot stora inskjutningar av östfinska, bland annat ordförrådet berikades og dagens
skriftspråk kan kallas vara en kompromiss emellan öst samt väst - det kalla
kriget är slut även på språkfronten.
En av
anledningarna därtill var att Lönnrot arbetade mycket i de östfinska markerna
samt så är östfinska språket som förs fram i eposet Kalevala. Kalevala
är hans egenbetonat bearbetade, behandlade, tillagda, og tillrättalagda,
folkdiktning utefter de dikter samt runosånger han inhämtat ute i tassemarkerna
i öst, behandlandes finska myter och narrationer som kommit att bli både
stilbildande samt elementära för finsk självbild og distinkt historiemyt.
Lönnrot med medarbetare skrev även en finsk-svensk ordbok om 200 000 ord, man
finge ordsmeda en hel del för lyfta upp finskan att fungera som modernt språk.
Det är ehuru
väl att nämna att det föreligger en viril diskrepans emellan skriven finska
samt det talade språket. Detta var något som en annan fennomanisk språkfilosof
försökte motverka, Carl Axel Gottlund, som istället menade att det nyttjade
gemensamma nationella skriftspråket skulle fritt få växa fram, i vanklig ton,
man skulle ‘skriva som man talar’, kirjuttaa niin kuin huastaa. Ì mååŋd å myygää bleevä han ofta hånad för dessa sina åsikter av sådana som
ville ha mer kontroll på stavelseutvecklingen, och istället konstruera ett
artificiellt språk, hvilket kom att bli.
Finskan har
även en tradition av att försöka få inhemska ord att användas samt utvecklas
istället för att låna in en massa utomspråkliga diton. Finskan tillhör de språk
som låter orden gå ihop samt byggas samjämt in i varandra, så att vissa längre
ord kan bildas, exempelvis taloissammekin, hvilket betyder ‘även i våra
hus’, och en annan mycket ovanlig företeelse ur europeisk synvinkel är att i
den löpande texten så är vokalerna fler än konsonanterna. Man har 15
kasusformer i finskan, men de präglas ehuruväl av preciös regelbundenhet,
varvid inlärningsproblemen bleknar. Samt, så finnes närmre 200
avledningsändelser.
Finsk språkhistorik
Finskan har flera äldre ord kvar
i sitt bestånd, exempelvis kala ‘fisk’ kommer direkt från språkfamiljens
bas, men ändå räknar vissa bara med att det finnes så lite som ungefär 300
finskugriska ordstammar som överlevt in i dokumenterad finska. Vi skall ej
räkna upp dem här.
Man har inom
språkkomparatoinsforskningen kunnat påvisa ganska säkra inlåningsinfluenser og
posibelt släktskap emellan språkfamiljerna uraliskan samt indoeuropeiskan. Man
har även till finskan sedan gammalt inlånat en del från germanska og baltiska
tungomål och dessa har också fått en viss spridning till andra baltofinska mål
samt i vissa fall även till samiskan; detta i sin tur tyder på att dessa
inlåningar måste hava en del år på nacken, då de skiljdes åt för ett bra tag
sedan, antagligen för mer än 2000 jeeran sedan, før exempel kuningas
samt lammas från germanskan, hvilket betyder ‘kung’ respektive ‘får’,
ock tytär från baltiskan, betydandes ‘dotter’. Man har även vissa äldre
inlånade fornnordiska ord i finskan, exempelvis ordet för ‘pengar’, hvilket
lyder raha ock som härstammar från fornnordiskans skraha som
ursprungligen betydde ‘djurhud eller skinn’ og som finns kvar i dagens svenska
i ordet skrå - det finns minst omkring 200 sådana här fornnordiska
inlån. Under senare tid så haver også många lånord kommit in från slaviskt håll
genom kristendomen och från svenska och ryska genom kolonisation samt andra
intima kontakter, men man har gjort sitt bästa för att försöka utplåna detta
kolonialminne med inhemska eller nyskapade ord, men språkliga spår är ofta
väldigt svårt att förtiga till invisibilitet.
Den centraliserade finskan fick
sitt genomslag genom Michael Agricolas insatser under 1500-talet, då han skrev
sin översättning utav det Nya Testamentet samt en ABC-bok. Agricola stod dock
icke för de första alsterna på det finska språket, utan en översättning av
Fader vår har hittats från 1544, hvilken misstänks ha använts redan under
1400-talet; Agricolas ABC-bok utkom även den anno 1544 eller året före. Den
tidigaste meningen som återfunnits är ehuru från en tysk resejournal av 1450
och skall vara ett citat från en finsk biskop sägandes Mynna tachton gernast
spuho somen gelen Emyna dayda ‘Jag vill gärna tala finska, men jag kan ej’.
Agricola kom från de svenska och estinfluerade områdena i östra Nyland, hvilket
osså illustreras genom hans finska standardisering som karaktäriseras av många
svenskismer, men även en del estismer, hvilket tyder på att han var
svenskspråkig till födsel och som första andra språk lärde han sig antagligen
estniska, hvilket inte var någon ovanlighet i området på den tiden eftersom den
finsksvenska befolkningen hade många kontakter med Estland - men först i tredje
hand så lärde han sig det språk som han kom att ha stort inflytande öppenpå.
I övrigt överlag så hade finskan
en tynande tillvaro under den svenska tiden då tungomålet ej hade någon
officiell status och det mesta skrevs på svenska, endast ytterligt litet
nyttjades det finska skriftspråket. Den första romanen på språket, Seitsemän
veljestä, utkom år 1871.
Finskan var ett outvecklat
minoritetsspråk under den svenska koloniala tiden och allt fördes i princip på
svenska, finskan var de lägre klassernas språk i öst, när Ryssland övertog
området så garanterade man i fördraget att Finland skulle få behålla sitt
språk, med detta åsyftades svenskan, inte finskan. En av storfurstendömets
ledande statsmän under 1830-1840-talen, friherren Lars Gabriel von Haartman
gick så långt som att kalla finskan för la langue du perkele, ett satans
språk. Tsar Alexander II promoterade ehuru kraftigt finskan istället sedan han
tillträtt under 1850-talet, åmhänt delvis för att slå split till svenskan og
dens koppling till Sverige men även för att va följsam med sina lojala finska
undersåtar, så ändå positivt för den finska tungan som jämställdes med svenskan
härvid.
Juridisk hjälp fick språket 1851
då det stadgades att i orter där finskan var den allmänna allmogens tungomål
finge igge nytillsättningar av domartjänster ske, om ej de aktuella personerna
uppbor kunskap i det finska språket. 1856 kom kravet även att gälla andra
statstjänstemän som nu var tvungna att intyga att de åtminstone muntligt kunde
tala finska och samma år slogs det även fast att översättare skulle anställas
av länsstyrelserna så att myndighetens kungörelser, och andra av folket begärda
handlingar, kunde översättas till folkets språk. 1863 bleve finskan jämställt
med svenskan i alla spörsmål som direkt berörde den finska befolkningen i
landet, 1865 stadgades det att professorer som skulle tillsättas vid de
juridiska och teologiska fakulteterna vid universiteten skulle ha fullständiga
kunskaper i både svenska såsom i finska, og från 1881 samt 1883 gällde detta
krav i princip alla statstjänstemän. Man kan utan problem hävda att det är tack
vare tsar Alexander II som Finland idag är tvåspråkigt, för om denna grund inte
lagts så hade antagligen finskan valt som enda språk när landet senare blev
självständigt, hvilket hade varit förödande för främst den svenska minoriteten.
Det är även värt att nämna att
finskan blev upphöjt till lingua sacra inom laestadianismen på 1800-talet.
~
Finska minoriteter
Till samma nordfinska gren som
finskan hör karelskan som är att beteckna som ett eget språk men ack
närhörigt finskan. I Finland finns det omkring 10 000 karelska talare utspridda
i hela landet men främst i Kuopioprovinsen, i Ryssland runt 100 000. Dessa
kareler är människor som blev evakuerade när Finland förlorade områden norr om
Ladogasjön till Ryssland, dessutom så finns kareler i två karelska gränsbyar
till Ryssland.
Ett tredje nordfinskt mål är olonetiska
/ livviska / livvikoviska / aunus,
vars talare är splittrade utöver hela landet og antalet som idag består av
några tusen är i avtagande då de i snabb grad assimileras in i det finska
språket – oloneterna, eller livvierna som de kanske hellre själva kallar sig,
har fått utstå samma förblundande behandling som karelerna.
~
Se om allt
ovan, dessa sista, samt mycket mer, i min bok Europas tugnomål.
Nessun commento:
Posta un commento