Kanaans språk - Hebreiska - Europas tungomål CCCI

Hebreiskan kallades i de äldsta källorna antingen för Kanaans språg eller judiska, men i senare judisk tradition haver det istället gått under benämningen lašon haqodeš ‘den heliga tungan’, idag kallas det moderna tungomålet istället ivri't. Hebreiskan brukas indelas i trenne olika historiolekter, bibelhebreiska, hvilket är den israeliska kungatidens språk, mishnahebreiska, hvilket är den rabbinska judendomens språk, samt israelisk hebreiska som är den moderna hebreiskan som är ett resultat av den återupplivning av språket som sionisterna företog sig i slutet av 1800-talet i Palestina samt annorstädes. Bibelhebreiskan är i viss mån lik akkadiskan, men tyvärr finnes det inte så värst mycket litteratur bevarat från den tiden, hvilket gör att även vår kunskap om bibelhebreiskans ordförråd är begränsad. Hebreiskan verkar hava sitt ursprung i Palestina och de första beläggen för språket kan vara ord som stötts på i Amarnabreven från kungar i Palestina og Fenicien från 1300-talet f.kr., hvilka innehåller glosor som man senare påvisat i hebreiskan. Förutöver Gamla testamentet så finnes bibelhebreiskan allenast i några få källor, exempelvis Gezerkalendern från 900-talet f.kr., framtills de yngsta texterna skreves, en del av Qumrantexterna. Hebréerna nyttjade till en början det feniciska alfabetet, men den tilltagande aramiseringen av samhället ledde till slut till att man övergingo till den arameiska kvadratskriften som sedan hållit i sig. En växande del av folket övergick även från det hebreiska talspråket till att tala arameiska. De äldsta texterna med mishnahebreiska kommer från tiden vid Jesu födelse, bland annat den så kallade kopparrullen från Qumran och några texter i den judiska böneboken, men mest renommerad är den rabbinska judendomens grundläggande lagtexter Mishna og Tosefta. Man började antagligen skriva ner dessa omkring 200 e.kr. - tidigare trodde man att det var ett helt artificiellt lärt tungomål, men man har nu övergått till tron att hebreiskan fanns kvar som talspråk i delar av Judéen ännu under andra århundradet e.kr.. Efter att detta dött ut, så fortsatte judarna att nyttja hebreiskan som litteraturens samt lärdomens språk, ända fram tills man helt revitaliserade det. Mishnahebreiskan visar på många paralleler med arameiskan och ordförrådet havandes även mottagit stora inlån från det språket samt en hel del från latin samt hellasiska. Hebreiskan fick en litterär renässans i det muslimska Spanien från och med 900-talet när poesiskrivandet kom igång. Man försökte då purifiera bibelhebreiskan från allehanda inslag från mishnahebreiska og arameiska. Hebreiskan kom även att fungera som ett sekundärspråk vid interjudiska kontakter under medeltiden och under samma medeltid så började man även nyttja hebräiskan för sekulära ändamål i Europa. Den moderna hebreiskan är en briljant skapelse och baserar morfologin på bibelhebreiskan, emedans syntaxen istället hämtats från mishnahebreiskan - även om bibelhebreisk syntax även den kan nyttjas. I ordförrådet utnyttjar man alla epokers hebreiska till fullo, även inlånen, og nybildar ord från äldre förekomster. Detta hebreiska talspråk, d.v.s. det numera levande språket, haver även bibehållit en hel del jiddisch ock infår også ständeligen engelska samt arabiska vokabulära influenser, emedans exempelvis just jiddisch og ryska starkt påverkat syntax och uttal.

~

Axat från boken Europas tungomål.