Eblaitiskan - Europas tungomål IIICCC

Eblaitiskan som återhittades under 1970-talet tillhöre sannolikt den östsemitiska förgreningen, men det finnes tvistning och vissa har menat att språket antingen är protokanaanitiskt, protonordvästsemitiskt eller protovästsemitiskt, eller, till og med utgörandes en helt egen gruppering inom de semitiska språken. Eblaitiskan delar många fenomen med akkadiskan, men behaver ej alla karaktäristika i sig som är kännetecknande för de akkadiska varianterna, eblaitiskan har heller ej västsemitiska drag, detta sammantaget visar att eblaitiskan är östsemitisk, men icke akkadiska, utan ett eget distinkt tungomål. Eblaitiskan har visat sig vara en forskningsgruva av stora mått och är den största upptäckten på länge i områdets och hela världens forskningshistoria, angående både arkeologi, historia og lingvistik. De arkiv man funnit, innehållandes eblaitiska, är än så länge de största arkiven på hela jorden från den tidiga bronsåldern, 3000-2000 f.kr., med omkring 17 000 tavlor som haver framkommit ur myllan, varav en hel del varit stora samt välbevarade. Det är en italiensk expedition som hållit sig sysselsatt med denna upptäckt en bit söder om Aleppo i Syrien. Hela arkivet var skrivet under en period av kanske inte längre än ett halvt århundrade, från ungefär 2300 f.kr. Man tror att eblaitiska främst var ett skrivet lingua franca och att de som skrevo på språket i Ebla inte nyttjade språket i sitt hem, även om diplomaterna, skribenterna samt handelsmännen givetvis hade förmåga att föra sig på tungomålet vid behov. Att språket inte var i talat bruk av skribenterna kan ge oss en missvisande bild utav det naturliga språket. De eblaitiska texterna är skrivna med kilskrift, men nyttjar inte bara syllabiska tecken utan även ideogram. Man nyttjar även så många sumerogram att en sumerolog ofta kan förstå innebörden av hela tavlor utan att kunna ett ord eblaitiska.

~

Axat från boken Europas tungomål.