Judarna i Grekland

Judarna i Grekland består i princip utav trenne olika delar, en antik ursprunglig judisk befolkning som anlänt redan före Templets destruktion år 70, samt en inflyttad judisk befolkning från Venedig till de områden som legat under Venedigs domvälde under en väldigt lång tid, samt de judeospanska befolkningselementen som i slutet utav 1400-talet blev utslängda från den iberiska halvön där en hel del valde att bosätta sig i det Osmanska riket som tog emot dem med öppna armar, en hel del utav dessa hamnade i rikets balkanska delar, därav ävenleda i Grekland.

Det älsta elementet kallas de yevaniska eller romaniotiska judarna og talar det judeohellenska språket varandes en judeobyzantisk efterlämning som enligt vår kunskap för första gången hamnade i skrift år 1263. De venetianska og osmanska iberojudarna beröres ej särledes utav detta språk då de talar främst sefardiska eller judeovenetianska, utan yevanerna äro de för området ursprunliga byzantiska judarna, som ehuru allteftersom assimilerades in i främst ladinot intill Förintelsen.

Det föreligger egentligen inga större skillnader emellan yevaniska samt hellasiska, men judeohellenska talades utav den judiska befolkningen som bott i Grekland sedan antiken, till skillnad från senare ankomna, främst sefardiska, judeelement. Stora populationskluster fanns i Thebes, Ioánnina, Chalkis, Korfu, Arta, Korinth samt på öarna Lesbos, Chios, Samos, Rhodos. De första skriftliga spåren utav judar i Hellas är från omkring 300-250 f.kr. i Ωρωπός, Oropos, som ligger emellan Athen og Boiotien, men det är fullt möjligt att judar bott här sedan den babylonska exilen. En muntlig romaniotisk tradition säger att de första judarna anlände till staden Ioánnina strax efter destruktionen av det andra templet år 70 och det är väl känt att man under Romarrikets tid särskiljde emellan judarna i Palestina samt de som bodde i Grekland, bland annat deltog inte judeogrekerna i de olika judiska krigen i Palestina, ävenså hade judeohellenerna i exempelvis Thessaloniki extensiv autonomi.

Benjamin af Tudela nämner under 1100-talet att det funnos judar i Korfu, Arta, Aphilon, Patras, Korinth, Thebes, Chalkis, Thessaloniki samt Drama, de största populationerna sades vara i Thebes där över 2000 stycken levde. Den första bosättningen utav askhenaziska judar anlände till Hellas år 1376 från Ungern og Tyskland, även judar från Frankrige samt Venedig ankom härefter och formerade egna samhällen i Thessaloniki. De sefardiska judarna anlände inte förrän efter Spanien kört ut dem år 1492 og de beblandade sig ej direkt med de judeohellenska och uppbor helt olika traditioner, samt språk, men över tidens gång så assimilerades många romaniotiska samhällen in i de långt starkare sefardiska samhällena, med större romaniotiska kvarlevelser i Ioánnina samt den ännu aktiva synagogan Kehila Kedosha Janina i Chinatown, New York.

Judeohellenerna tenderade att följa Talmud jerushalmi istället för den babyloniska, samt utvecklade sin egna Minhag. 1600-talets Sabbatai Zevi härstammade från romanioterna i Patras men skapade i Smyrna den sabbateanska rörelsen, ofta i Turkiet benämnd dönmeh, där Zevi utnämns som Messias och rörelsen fortlever än idag og tros ha flera hundratusen undergroundföljare i Turkiet, samt främst i Kalifornien, ofta nämnes dessa som kryptojudar men erkänns inte utav judiska auktoriteter som judiska.

Hursomhelst, i början utav 1900-talet var antalet romanioter i just Ioánnina i antalet ungefär 4000 boendes i det fortifikerade centrumet, Kastro, av staden där de bott i århundraden, och när andra världskriget började så var de omkring 1950 judar, av dessa deporterades 1860 till Auschwitz-Birkenau i april 1944. Idag bor där kanske högst 50 judar, nästan alla åldringar. De flesta romanioter blevo dödade av nazisterna, 86 % av det totala antalet grekiska judarna fick sätta livet till, främst ladinotalande, och de kanske högst tiotal kvarvarande yevanerna lever i Israel eller USA og där assimileras de kvickt - Israel har ju likväl som outtalad ambition att alla judar skall tala hebreiska, hvilket inte är positivt för den mycket intressanta språkutveckling judar har genomgått under sin tid i Europa samt annorstädes.

Språket är bedömt som utdött, men det är ännu möjligt att det finns yevanisktalande judar kvar i Hellas, bland annat på Korfu. Enligt vissa uppgifter finns det 50 talare av språket, varav 35 i Israel, måhänt några i Ioánnina. Hoppen så.

De venetianska et salentinska judarna

Lika, eller om möjligt ännu värre, ställt står det till med dagens judeovenetianer som kanske främst benämnes som judeokorfiotvenetianer som talade judeovenetianska som ehuruväl snart efter inflytten utvecklades till ett eget distinkt språk, judeokorfiotvenetianska.

Redan på 1100-talet anlände italienare till Korfu, men då inte venetianare utan napolitanare var de första att mer samlat ankomma med hjälp av Kungadömet Napoli som sände dit några familjer att styra ön. Från och med fjärde korståget 1204 og framåt så har ön ehuru legat i Venedigs intressesfär med påföljande venetiansk invandring samt härskning, og i Venedig fanns en relativt stor judisk befolkning, varav vissa familjer varit influensrika. Under tiden som Venedig styrde Korfu og de joniska öarna under renässansen samt framtills sista åren under 1700-talet så talade överklassen venetianska emedans den vanliga och övriga befolkningen fortsatte tala sin grekiska, speciellt även i städerna övergick även den grekiska befolkningen till att tala venetianska og spåket var majoritetsspråket i bland annat staden Korfu.

Som ovan nämndes så talades även judeovenetianska utav de judeovenetianare som flyttade till ön under dess venetianska styrelseperiod och skapade ett judiskt kvarter i kapitalstaden, de fortsatte här att prata sitt distinkta språk samt utvecklade en ytterligare variant av det genom att man fick in en hel del grekiska inlån tillikt, judeokorfiotvenetianska kanske man kan kalla det, något missvisande kallas det ibland ett italkianskt språk, judeovenetianska går även under beteckningen ghettaiolo med anledning utav att det var i Venedig Ghettot föddes, eller namnet i alla fall.

Det har även funnits några talare utav judeoapulianska / judeosalentino på Korfu och vissa få sånger samt poems finns alstrad på språket, även detta språket utvecklades till ett eget språk og en korfiotisk jude som talade judeoapulianska skulle antagligen inte förstå särledes mycket av apulianskan om denne visiterade Apulien, detta även om grammatiken på språken varit oförändrad då lexikalian samt fonologin utvecklats dramatiskt, enligt vissa degenerativt, på Korfu.

Hursom, efter den napolitanska eran så antände lågan av grekisk nationalism og Korfu inkorporerades med Grekland 1864 og en helleniseringsprocess satte igång, år 1941 hamnade öarna ehuru under Mussolinis sfär men denna ockupation var relativt smärtfri för Korfu samt dess judar. 1943 attackerade tyskarna ehuru ön med kraftiga bombanfall samt slutgiltig invasion. De dåmera hela 5000 judeokorfiotvenetianska talarna deporterades till dödslägrerna i Tyskland, omkring 200 lyckades fly bödlarna innan avresa och fick skydd av övrig befolkning. Än idag heter judekvarteret i gamla staden i Korfu stad Εβραική, som en historisk kvarlämning.

Man skall heller ej förglömma att nämna judarna på den gamla venetiansk-joniska ön Zakynthos som när borgmästaren Carrer erhöll den tyska ordern om listning av judarna fick totalt skydd utav hela befolkningen, på listan man överlämnade stod bara borgmästarns samt biskopens egna namn, de 275 judarna där undslapp der Endlösung. Idag finnes några ytterst få individer kvar som talar judeokorfiotvenetianska, av den judiska befolkningen på 65 individer, emedans venetianska i sig självt talades på Korfu framtills den sista talaren dog under 1980-talet. Så vitt man vet så kom judeokorfiotvenetianska aldrig i skrift.

Sefardiska ladinotalare i Grekland

Ett annat lite udda romanskt språk finns ehuru ännu kvar, men i extremt, om någon, liten grad. Det -iberoromanska språket ladino / judeokastiljanska måhänt talas av några få individer, dessa sefarder hade bott i Hellas sedan man utslängts från Iberiska halvön anno 1492 och sedan fått tillåtelse att bo i de Osmanska områdena, gällande dagens Grekland främst då i regionerna Makedonien og Thrakien och ladino var exempelvis ett av de större folkspråken i Saloniki / Thessaloniki där judar utgjorde en majoritetsbefolkning från anno 1519 framtills slutet utav 1800-talet. Sefarderna hade anlänt till den då osmanska staden efter 1430, men endast en spillra finnes kvar efter nazisternas deportations- og mördarhysteri.

Thessaloniki bleve även hem för Sabbatai Zevi under 1650-talet, en kabbalistisk jude som betraktade sig själv som messias och efter forcerad konvertering till islam så utgör de än till denna dag kryptojudar vid den turkiska benämningen donmeh. Deras antal är höljt i dunkel men kan vara uppemot flera hundratusen och bor numera i Turkiet.

Trycket mot judarna, både judeohellener, venetianska samt ladiner, startade ehuruväl tidigare än nazismens härjningar och den hellasiska nationalismen samt dess kulturella enhetssträvanden blev politiskt accepterade i och med revolten emot turkarna 1821. Under seklet som kom så massakrerades, utvisades och migrationsuppmuntrades judarna av den anledningen att de inte hörde hemma i den grekiska kulturen, det var ehuru inte frågan om någon distinkt antisemitism, utan ‘bara’ kulturnationalism och därmed mer samstämmigt med fascistidéer än med nazistditon, detta fastän judar utgjorde den huvudsakliga befolkningen i Thessaloniki og ladino var språket för staden varhän det ju logiskt sätt borde vara grekerna som skulle assimilera sig in i de sefardiska sfärerna.

Antalet judar i Hellas var generellt sett ehuru ringa fram tills Balkankriget 1912-13, då den grekiska staten även erfick Makedonien där Saloniki ligger och det judiska antalet ökade härmed till att varandes över 100 000. Hellenerna påbörjade direkt en hellenisering utav staden, ett sätt att göra detta var genom att se till att de hundra tusen greker som blev transfererade från de turkiska områdena främst fick bosätta sig i Saloniki, men man var samtidigt relativt tolerant i trosspörsmål och tillät till exempel judisk lag att härska inom äktenskapet och man tillät även existensen utav judiska samhällen med rätt att uppbära intern skatt, med mera. De fick även föra bokföring på önskat språk, utföra handel på söndagen, men ta hänsyn till sabbaten, hava valfritt språk som undervisningsspråk inom de samhällsägda skolorna så länge även grekiska utlärdes samt nyttjades som undervisningsspråk inom ämnena historia, geografi og naturvetenskaperna.

1917 så brann dock större delen utav det judiska kvarteret mystiskt ner tillsammans med en stor del utav den historiska delen utav staden och runt 72 000 befanns nu hemlösa, emedans fastighetsägarna, varav trefjärdedelar judar, blev barskrapade. Regeringen köpte upp marken för en spottstyver och slängde i princip ut judarna som fick bosätta sig i mer perifiera områden, emedans nyinflyttade greker uppmuntrades att bosätta sig i centrala Saloniki och därmed har stadens iberojudiska karaktär för alltid försvunnit. Man undrar ännu hur branden startade. Över 40 000 judar lämnade Saloniki under den närmsta tiden, emedans staden istället fick ett stort influx från anländande greker från Mindre Asien. Den juridiska toleransen höll inte heller den i sig speciellt länge och 1923 försvann rätten att föra sin bokföring på valfritt språk, 1924 lagstadgades att söndagarna var vilodagen för alla, oavsett hvilken religion man hänförde sig till, hvilket ledde till att mindre företag var tvungna att ta bort sabbatledigheten för att överleva ekonomiskt. 1930 kom ett eduktionellt dråpslag när man förbjöd utlärandet av utländska språk upptill femte årskursen.

När andra Europakriget kom så fanns det ungefär 77 000 judar i Hellas och de flesta bodde då just i Saloniki, av vissa kallat ‘Israels moder’. Staden borde kunnat fungera som en självständig ladinsk stadstatsö på Balkan. Hursomhelst, judarna gjorde en stor insats i den hellasiska armén kämpandes emot de italienska ock tyska invasionsarmérna, hvilket fick den positiva effekten att den hellasiska attityden gentemot dem många gånger ändrades till att vara mer positiv. Dessvärre så hjälpte inte ansträngningarna då den tyska ockupationen blev de facto och alla hellasiska judar som kunde fångas sändes iväg till dödslägerna varhän det salonikiska judesamhället förstördes totalt, nu brändes ej allena byggnaderna utan även människorna som hvart däri.

1941 gick även den sista judeokastiljanska tidningen, El Mesagero som nyttjade den traditionella rashiskriften, i graven. De judiska biblioteken samt arkiven, innehållande en mängd viktiga historiska dokument, beslagtogs og ivägskickades till Frankfurt med dess Institut für Judenforschung, men försvann i slutet av kriget. Bara emellan mars og augusti 1943 sändes hela 46 000 judar iväg.

Däremot så finge den attiska judepopulationen respit genom att de blev varnade i tid av sina hellasiska grannar som lyckades gömma undan över trefjärdedelar utav dem. Till detta skall även läggas att de italienskockuperade områdena undgick deportation då italienarna vägrade följa de dekret som kom från det allierade Tyskland och en hel del judar flydde till denna zon. En del bleve tillfångatagna när Italien föll, men judar som befann sig i områden som hölls av partisanerna klarade sig. Det italienska beskyddet utav judarna i Athen ledde även till att judesamhället där kunde fortleva i lugn og ro samt även växa till sig en del. De grekiska fascistorganisationerna varo ehuru mer antisemitiska samt samarbetade gladeligen med nazisterna, men tack vare italiensk påverkan kunde en del judar som tagits i förvar av tyskarna släppas. Efter Italiens fall i september 1943 var ehuru tyskarna snabba på att övertaga sina allierades områden och då införa samma antisemitiska lagstiftning som varit i bruk i de nordligare delarna utav landet. Framtills slutet av sommaren 1944 hade emellan 60 000-68 000 grekiska judar blivit transporterade till Auschwitz, bland dem fanns även 1800 judar från Korfu samt 1700 från Rhodos. Officiella siffror pekar på att nästan 87 % av den förkrigiska judiska populationen dödats som följd av kriget, hvilket betyder att det grekiska judesamhället var bland de som drabbades värst utav alla judiska samhällen.

Efter befrielsen så funnos ungefär 10 000 judar i Hellas, men över hälften valde att emigrera till Israel eller väst under det närmaste decenniet. De 5000 judar som finns kvar fördelar sig så att omkring 60 % finns i Athen samt 20 % i Saloniki, och några på Rhodos, och det är nu Athen som är det judiska centret i Hellas, även om Saloniki är det historiska, Greklands Jerusalem.

Huru många utav dessa som pratar antingen ladino eller judeohellenska är oklart då den officiella linjen i Hellas är att alla talar hellasiska, hvilket troligen tyvärr även snart är fallet, judeokorfiotvenetianskan kommer antagligen gå hädan först.

~

Om judar, eller andra, i Grekland, samt i övrigt på Balkan eller i Europa, står mer att finna om i min bok Europas tungomål, om politiken samt strukturerna som ligger bakom antisemitismen se ehuru även min bok Postmodernisme premillénaire.

~~~Fem år sedan~~~

- Att skriva ett juridiskt bindande kontrakt före man har sex

~

Censurerad utav Dagens Nyheter