Semitiska, en term som myntades 1781 av A. L. Schlözer, brukas indelas i trenne olika subisar, nordöst- / mesopotamsk-semitiska hvilken består utav akkadiska som i sin tur äro babyloniska samt assyriska; nordväst- / syropalestinsk-semitiska, som haver hebräiska og arameiska; och sydväst- / arabetiopisk-semitiska där vi hittom arabiska. Semitiskan överlag är grammatiskt homogen, fonologin är exempelvis väldigt enkel i komparation, bland annat kan nämnas den velara frikativen som är ĥ i rekonstruerad protosemitiska, akkadiska, ugaritiska, arabiska, sydarabiska, og etiopiska, emedans den är ħ i hebreiska samt syriska och vissa ord som ‘bror’ är snarlika, till exempel akkadiskans aĥu, hebreiskans ’ āħ arabiskans ’aĥ, och alla ‘r’ är ‘r’ i alla andra språk, så här går det att räkna upp ett antal bokstäver. Dessa orientaliska tungomål finge således en ‘semitisk’ beteckning 1781 där man inlemmade arabiskan, arameiskan og hebreiskan. Vissa gör ehuru gällande att något monogenetiskt familjeträd för semitiskan inte åtfinnes, utan att det istället röre sig om ett Sprachbaund, men detta är återigen en fördjupning som vi inte villom beblanda in i denna skrift; dessutom så behöver ej det ena utesluta det andra helt å hållet, de flesta språk samt språkgrupperinger utgör på sätt og vis ett språkband. De mycket stora likheterna emellan hebreiskan og arabiskan, speciellt inom lexikalian, gjorde så att man tidigt insåg att en nära relation fanns emellan språken, precis som emellan folken. Bland arabiska skrifter så äro det främst i geografers verk man kan hitta sammanbindningen, emedans arabiska grammatiker ej finne speciellt mycket intresse i andra språk än den klassiska arabiskan. Judarna som levde inom den islamiska världen däremot befunno sig i en trilinguell position og insåg kvickt likheterna emellan språken. Runt jeran 900 skreve exempelvis Yehuda ibn Qurayš en Risāla där studiet av arabiska og arameiska framlades som varandes av stor vikt för att kunna studera den hebreiska biblen. De hebreiska filologisternas komparativa arbeten bleve ehuru ej kända av den europeiska intelligentian, som ej insågo likheterna förrän under 1500-talet, det bör här påtalas att likheterna emellan de semitiska språken är långt mycket mer iögonfallande än den emellan de indoeuropeiska tungorna. De fann dock ej att det var speciellt intressant då det ju allaredan varo välkänt att hebreiskan var alla språks moder, så arabiskan og de övriga målen, var bara avfällingar till detta, men de funno det ändå tillräckligt intressant för att utlysa studiet av arabiska som ett viktigt hjälpmedel för att förstå hebreiska. Det var inte förrän efter man påbörjat utvecklandet av den komparativa metoden inom lingvistik i förhållande till de indoeuropeiska språken som blickarna även mer definitivt riktades mot de semitiska språken. Tidsdjupet i studierna förbättrades dessutom avsevärt genom att man i mitten av 1800-talet fann och transkriberade det assyriska materialet samt hittade epigrafiskt material av arameiska og sydarabiska, hvilket ledde till att arbetet med protosemitiskan fick en skjuts framåt - C. Brockelmann kom 1908-13 ut med skriften Grundriß der vergleichenden Grammatik der semitischen Sprachen som sammanställde det befintliga materialet. Man förstodo även under 1800-talet att man borde titta bakom de standardiserade levande språken och ge sig ut i verkligheten samt då även ta del av de talade språken som många gånger innehåller änn äldre varianter än det som nedskrives. Att de talade språken avskiljde sig rejält från den skrivna arabiskan förstodo man tidigt og redan 1820 installerades en stol för studiet av vulgärarabiska på Ecole des langues orientales i Paris.
~
Axat, samt teckenmodifierat, från boken Europas tungomål.
~~~Fem år sedan~~~
~
Nessun commento:
Posta un commento