Hebreiskan
kallades i de äldsta källorna antingen för Kanaans språg eller judiska,
men i senare judisk tradition haver det istället gått under benämningen lašon
haqodeš ‘den heliga tungan’, idag kallas det moderna tungomålet istället ivri't.
Hebreiskan brukas indelas i trenne olika historiolekter, bibelhebreiska,
hvilket är den israeliska kungatidens språk, mishnahebreiska, hvilket är
den rabbinska judendomens språk, samt israelisk hebreiska som är den moderna
hebreiskan som är ett resultat av den återupplivning av språket som
sionisterna företog sig i slutet av 1800-talet i Palestina samt annorstädes.
Bibelhebreiskan är i viss mån lik akkadiskan, men tyvärr finnes det inte så
värst mycket litteratur bevarat från den tiden, hvilket gör att även vår
kunskap om bibelhebreiskans ordförråd är begränsad. Hebreiskan verkar hava sitt
ursprung i Palestina och de första beläggen för språket kan vara ord som stötts
på i Amarnabreven från kungar i Palestina og Fenicien från 1300-talet f.kr.,
hvilka innehåller glosor som man senare påvisat i hebreiskan. Förutöver Gamla
testamentet så finnes bibelhebreiskan allenast i några få källor, exempelvis
Gezerkalendern från 900-talet f.kr., framtills de yngsta texterna skreves, en
del av Qumrantexterna. Hebréerna nyttjade till en början det feniciska
alfabetet, men den tilltagande aramiseringen av samhället ledde till slut till
att man övergingo till den arameiska kvadratskriften som sedan hållit i sig. En
växande del av folket övergick även från det hebreiska talspråket till att tala
arameiska. De äldsta texterna med mishnahebreiska kommer från tiden vid Jesu
födelse, bland annat den så kallade kopparrullen från Qumran och några texter i
den judiska böneboken, men mest renommerad är den rabbinska judendomens
grundläggande lagtexter Mishna og Tosefta. Man började antagligen
skriva ner dessa omkring 200 e.kr. - tidigare trodde man att det var ett helt
artificiellt lärt tungomål, men man har nu övergått till tron att hebreiskan
fanns kvar som talspråk i delar av Judéen ännu under andra århundradet e.kr..
Efter att detta dött ut, så fortsatte judarna att nyttja hebreiskan som
litteraturens samt lärdomens språk, ända fram tills man helt revitaliserade
det. Mishnahebreiskan visar på många paralleler med arameiskan och ordförrådet
havandes även mottagit stora inlån från det språket samt en hel del från latin
samt hellasiska. Hebreiskan fick en litterär renässans i det muslimska Spanien
från och med 900-talet när poesiskrivandet kom igång. Man försökte då purifiera
bibelhebreiskan från allehanda inslag från mishnahebreiska og arameiska.
Hebreiskan kom även att fungera som ett sekundärspråk vid interjudiska
kontakter under medeltiden och under samma medeltid så började man även nyttja
hebräiskan för sekulära ändamål i Europa. Den moderna hebreiskan är en briljant
skapelse och baserar morfologin på bibelhebreiskan, emedans syntaxen istället
hämtats från mishnahebreiskan - även om bibelhebreisk syntax även den kan
nyttjas. I ordförrådet utnyttjar man alla epokers hebreiska till fullo, även
inlånen, og nybildar ord från äldre förekomster. Detta hebreiska talspråk,
d.v.s. det numera levande språket, haver även bibehållit en hel del jiddisch
ock infår også ständeligen engelska samt arabiska vokabulära influenser,
emedans exempelvis just jiddisch og ryska starkt påverkat syntax och uttal.
~
Axat från boken Europas tungomål.