~
hoppet
glädjen
leendet
glimten
kärleken
försvunnit
Tack livet
tack dig
för att ni detta gör
hoppet
glädjen
leendet
glimten
kärleken
återkommit
Tack livet
tack dig
för att ni detta gör
~
+ Sonetto di Mucca, Önskan, Adieu, I nittionio procent av livet, Svart hål, Bort härifrån
Andra om: apati, lycka, destruktion, hopp, mörker, självmord, livet, svängningar, ändring, livsglädje, glädje, positivism, negativism
~~~Från Arkivet~~~
080910 - शून्यता. Likväl helt relaterbar.
~
1 commento:
Länkad
"jag önskar
jag inte var så emotionell
så levande i mina känslor
jag önskar
jag inte var så emotionell
så drömsk i mina känslor
det är absolut inte värt det
själen mår bara skit
det är Endlösungen som gäller för mig"
Att vara levande, närvarande, i sina känslor. Det är en av förklaringarna till Landopoesins dubbelhet. Eller mycket mer än så, mer än dubbelhet; den är flerdimensionell i det oändliga. (Känslosvängningar nämndes nyligen men jag har av någon anledning aldrig sett det så, snarare att allt finns där, parallellt, hela tiden). Erotiken, euforin, stundom svärtan, och de känslor som beskrivs är, oavsett om de är positiva eller negativa, väldigt starka.
Det är mycket smärtsamt att läsa om en ångest så stark att den leder till längtan efter ett icke vara, men samtidigt måste det ju också vara något alldeles extra att få uppleva positiva känslor på detta intensiva sätt? Det måste ju ändå vara en gåva utan dess like?
Själv tror jag inte på att det är ett icke vara som gäller, för någon. Även om man ibland kanske kan längta dit. Något jag lärt mig är att saker och ting alltid kan vända, och denna oväntade riktning missar man sannolikt om man skulle välja ickeexistensen, vars följder vi ju inte kan veta någonting om.
Något som slår mig i detta sammanhang är också verklighetsförankringen som alltid finns, till skillnad från mycket av min egen poesi som ofta är eskapistisk. Jag uppfattar den allra största delen av Landopoesin som beskrivningar av och ställningstagande till den faktiska verkligheten. Alltid med samma empati. Det måste vara svårt att uppleva världen så, men samtidigt är det ju levande, med ett genuint intresse för allt som är, en strävan efter helhetsförståelse som utförs med en kapacitet som är få förunnad. Mestadels tycks diktningen alltså röra sig i det faktiska varandet. Den påstår sig vara drömsk men jag uppfattar inte alls mycket av fantasivärldar eller surrealism, så antagligen är det en annan form av drömmande som åsyftas. Förmodligen hör det ihop med "svävandet" som nämns då och då.
En känsla som jag däremot inte ser mycket av i Landopoesin är rädsla. Det finns ett slags accepterande, en sinnesfrid inför det som sker. Ett exempel är "Jupiters bombardemang", med sitt konstaterande av att det inte hade "gjort något" om jorden förintats. Det är ett utmanande påstående och mitt frågande "varför" kvarstår, även om det hela utmynnade i att försöka definiera "gjort något". Ja, för mig hade det "gjort något"; jag hade upplevt både rädsla och sorg inför försvinnandet, mest med tanke på min dotter som är i full färd med att upptäcka världen, mestadels med glädje och förtjusning. Det finns så mycket glädje hos en människa i början av livet, och även om det också tidigt finns negativa känslor, är upptäckarglädjen det som helt klart överväger.
För att inte tala om, i fall jag vetat att jordens försvinnande stod för dörren, vilken sorg det skulle berett mig att aldrig mer få ta del av dina texter.
Mitt "varför" kvarstår också för att jag skulle vilja veta mer om den här sinnesfriden som jag tycker mig uppfatta. En orädd inställning borde ju vara något bra att föra vidare.
Posta un commento