~
alla tittar, men ingen ser
fastän de är här, runtomkring
jag står här tyst,
med ett skrikande leende
alla lyssnar, men ingen hör
fäller en tår i min valda ensamhet
hela min själ är ett gigantiskt mörkt hål
jag vill in där i falla,
försvinna
dö
~
+ Svart hål, Bort härifrån
DN, SvD, Afton, Dagen
Andra om: självmord, destruktivism, mörker, livet, omvärlden, döden, önskan
2 commenti:
lyssnar som få
försöker förstå
går lite på tå
....
Det är återkommande att jaget, all sin ljusspridning till trots, kan känna sig mycket mörk i sitt inre. Nästan som om allt ljus gavs bort i den alltid närvarande generositeten, astralkärleken. Det uttrycks mer än väl här i dessa skakande rader, som förutom att det i mina ögon är en grymt bra sammansatt, stark dikt, även har ett innehåll som drabbar rakt på. Hur oändligt svårt det kan vara för individer att nå varandra. Trots att man finns där och kanske inget hellre vill. Det är inte lätt, speciellt inte med en vald ensamhet.
Att något är svårt behöver ju dock inte innebära att det är omöjligt. Här kan man undra kring begreppet "Önskan". Ja, en sorts önskan uttrycks visserligen svart på vitt i diktens slut, men märk väl, att det precis lika gärna kan finnas en önskan mellan raderna i diktens början - att någon ska lyckas se och höra, och kanske få jaget att önska något annat än försvinnandet?
Det är så grundläggande för hela varandet både att se och bli sedd. När man läser vill man ju så innerligt både se och höra, hur svårt det än må vara:
"Önskan
När det oss ej är unt att se
må vi då ändå ständigt titta,
försöka lyssna, höra, ge
och kanske en gång kunna hitta
de orden som får dig att le?"
Posta un commento