Våldet som utövas i tvångsvården verkar vara mycket fysiskt. De mediciner du tvångsmedicineras med skadar troligen permanent hjärnan.
Om någon tvivlar så är det bara att läsa forskningsrapporterna som visar det. Om du hittar dem. För de är ingenting som du får hjälp med att hitta av vården.
Du (och dina anhöriga och vänner) anses nämligen inte kapabla att hantera den informationen. Ni beräknas allihop bli upprörda, vilket stör behandlingen.
Och det är ju inte heller så viktigt om hjärnan skadas lite. Det sägs ju förhindra värre skador. Fast ingen har lyckats visa det. En del påstår att de har lyckats, men det är (i varje fall vad gäller de rapporter jag hittat) fel. Man har nämligen inte räknat med att skadorna redan efter någon vecka är stora. Synliga i hjärnan. Och kanske, kanske troligen, permanenta.
Men du får inte veta. För du kan inte hantera informationen. Du är inte kapabel. Och så kanske du skulle skada psykiatern förstås om du visste.
Vill bara tillägga lite inofficiellt då jag inte kollat upp det och kan minnas helt fel. Men det är intressant om det stämmer.
Bara några dagar före Anna Odell blev omhändertagen där på bron så har jag för mig (minns inte helt o har ej kollat upp det) att det var en mindre debatt i dagstidningarna (SvD, Sydsv, eller kanske DN), någon/ngra artiklar om hur enkelt det är att bli tvångsomhändertagen i Sverige och inspärrad på psyket - för en kortare tid, och att det i princip inte finns mycket av rättssäkerhet att tala om.
Sedan några dagar efter artiklarna så hände detta med Anna Odell, och sedan var debatten som bortblåst och handlade istället om detta hemska, hon gjort...d.v.s blivit inspärrad utan reell anledning.
Om någon skall skriva lite mer ingående analyserande om detta så kan det vara värt att titta in på.
Sådärja, nu är utställningen uppe. Jag har inte sett den. Däremot har jag själv fyra gånger varit intagen för psykiatrisk tvångsvård, ett par gånger under våldsamma former.
Psykvården måste tåla granskning. Självklart. Har någon påstått något annat?
Totalt utlämnad? Det ligger i sakens ofrånkomliga natur till en början, men normaliseras utan större motstånd efter hand. Genomsnittlig vårdtid, om man lugnar sig, har i mitt fall varit tre veckor.
I Stockholmsområdet är polisen mycket kompetent och väl förberedd för såna här situationer. De agerar med fasthet, men utan attr kränka patienten. Ofta är de påfallande hyggliga.
Problemet är vårdpersonalens bristande observans, inte deras attityd. Min erfarenhet, som är dubbelt Odells, är att man begagnar inte mer repression än som är befogat, och man förnedrar inte patienterna. Läkare och övrig vårdpersonal har en respektfull attityd, men ont om tid. De hinner inte lyssna.
Det utvecklas god kontakt mellan patienter och vårdare i respektfull och jämställd anda. Också på intensivvårdsavdelningar.
Medicineringen är ett gigantiskt problem. Antipsykotisk medicinering, s k neuroleptika, kan göra ont sju resor värre genom att försätta patienten i djup depression. Å andra sidan är läkare inte dogmatiska och påstridiga om medicinering.
Intensivvårdsmottagning, "akuten", är ingen farlig plats. Jag har aldrig varit med om tillnärmelsevis en hotande incident. Patienterna är neutraliserade på olika sätt. Rätt så. Som patient har jag rätt att kräva att inte den rasande furien Odell går lös på mig med sin penna. Som medborgare har jag rätt att kräva att psykvården tillåts växa till sig som en gökunge och kosta hur mycket som helst. Hur ska mamsellen ha det egentligen?
Jag har aldrig sett något våld utövat i tvångsvården. Tvångsmedicineringen under den korta period tvångsintagningen i allmänhet varar skadar inte hjärnan på något sätt vad gäller kända preparat. Förändringarna går tillbaka. Långtidsanvändning under många år, rentav decennier, är naturligtvis en annan sak. Min erfarenhet är att långtidsmedicinering med antidepressiva rentav kan vara nyttigt. Forskningsresultat tyder på stimulans av ny cellbildning i centrala nervsystemet. Jag har medicinerat med antidepressiva i maxdos i trygt två decennier. I mätning i samband med en tvångsintagning uppmättes på mig extremt hög intelligens.
Vissa mediciner måste man ta ständigt för att klara sig. Det är många patienters egen uppfattning, så även min. Jag tar det nya dämpande, antibipolära och antiaggressiva, tillika mycket flitigt begagnade medlet Ergenyl i maxdos enligt ordination och trivs utmärkt med det. Många, framför allt äldre, tycks bli som zombies av den, men inte jag. Det där med medicinering är ytterst individuellt.
Ergenyl har i hög grad samma effekt som neuroleptika men helt utan neuroleptikas mycket svåra biverkningar.
Psykiatriska läkare har alls ingen negativ attityd till att patienten informerar sig själv om vårdformer och psykofarmaka, de är enligt min erfarenhet tvärtom positiva därtill. Och jag har ändå under än längre tid vårdats på tyngsta sidan, nämligen psykosvården. Huruvida vi anses kapabla att hantera den informationen har kanske något att göra med hur kapabla vi verkligen är. Jag har ansetts kapabel av alla läkare jag mött. Den anonyma vet alltså inte vad han pratar om.
Efter tvångsintagning lämnas patienten inte vind för våg. Den följs upp med olika stödjande insatser av kommunen. Det har i mitt fall fungerat utmärkt.
Vem kritiserar för övrigt wordpressbloggarnas systematiska censur och maktövertag?
Odells projekt gör mig misstänksam. Det ser ut som en nyanslös bekräftelse av allmän fördom samt riggat till förmån för en redan på förhand intagen ståndpunkt.
5 commenti:
Vad har du för problem, Broder ??
Kom till Oss ...
Våldet som utövas i tvångsvården verkar vara mycket fysiskt. De mediciner du tvångsmedicineras med skadar troligen permanent hjärnan.
Om någon tvivlar så är det bara att läsa forskningsrapporterna som visar det. Om du hittar dem. För de är ingenting som du får hjälp med att hitta av vården.
Du (och dina anhöriga och vänner) anses nämligen inte kapabla att hantera den informationen. Ni beräknas allihop bli upprörda, vilket stör behandlingen.
Och det är ju inte heller så viktigt om hjärnan skadas lite. Det sägs ju förhindra värre skador. Fast ingen har lyckats visa det. En del påstår att de har lyckats, men det är (i varje fall vad gäller de rapporter jag hittat) fel. Man har nämligen inte räknat med att skadorna redan efter någon vecka är stora. Synliga i hjärnan. Och kanske, kanske troligen, permanenta.
Men du får inte veta. För du kan inte hantera informationen. Du är inte kapabel. Och så kanske du skulle skada psykiatern förstås om du visste.
tack för ovan.
Vill bara tillägga lite inofficiellt då jag inte kollat upp det och kan minnas helt fel. Men det är intressant om det stämmer.
Bara några dagar före Anna Odell blev omhändertagen där på bron så har jag för mig (minns inte helt o har ej kollat upp det) att det var en mindre debatt i dagstidningarna (SvD, Sydsv, eller kanske DN), någon/ngra artiklar om hur enkelt det är att bli tvångsomhändertagen i Sverige och inspärrad på psyket - för en kortare tid, och att det i princip inte finns mycket av rättssäkerhet att tala om.
Sedan några dagar efter artiklarna så hände detta med Anna Odell, och sedan var debatten som bortblåst och handlade istället om detta hemska, hon gjort...d.v.s blivit inspärrad utan reell anledning.
Om någon skall skriva lite mer ingående analyserande om detta så kan det vara värt att titta in på.
Anna Odells advokat, fd JämO, Claes Borgström, har nu berättat i en intervju om det eventuella kommande åtalet mot henne.
http://www.svenskbladet.se/halsa/index.php?alias=svenskbladet_moter_claes_borgstrom.html
Sådärja, nu är utställningen uppe. Jag har inte sett den. Däremot har jag själv fyra gånger varit intagen för psykiatrisk tvångsvård, ett par gånger under våldsamma former.
Psykvården måste tåla granskning. Självklart. Har någon påstått något annat?
Totalt utlämnad? Det ligger i sakens ofrånkomliga natur till en början, men normaliseras utan större motstånd efter hand. Genomsnittlig vårdtid, om man lugnar sig, har i mitt fall varit tre veckor.
I Stockholmsområdet är polisen mycket kompetent och väl förberedd för såna här situationer. De agerar med fasthet, men utan attr kränka patienten. Ofta är de påfallande hyggliga.
Problemet är vårdpersonalens bristande observans, inte deras attityd. Min erfarenhet, som är dubbelt Odells, är att man begagnar inte mer repression än som är befogat, och man förnedrar inte patienterna. Läkare och övrig vårdpersonal har en respektfull attityd, men ont om tid. De hinner inte lyssna.
Det utvecklas god kontakt mellan patienter och vårdare i respektfull och jämställd anda. Också på intensivvårdsavdelningar.
Medicineringen är ett gigantiskt problem. Antipsykotisk medicinering, s k neuroleptika, kan göra ont sju resor värre genom att försätta patienten i djup depression. Å andra sidan är läkare inte dogmatiska och påstridiga om medicinering.
Intensivvårdsmottagning, "akuten", är ingen farlig plats. Jag har aldrig varit med om tillnärmelsevis en hotande incident. Patienterna är neutraliserade på olika sätt. Rätt så. Som patient har jag rätt att kräva att inte den rasande furien Odell går lös på mig med sin penna. Som medborgare har jag rätt att kräva att psykvården tillåts växa till sig som en gökunge och kosta hur mycket som helst. Hur ska mamsellen ha det egentligen?
Jag har aldrig sett något våld utövat i tvångsvården. Tvångsmedicineringen under den korta period tvångsintagningen i allmänhet varar skadar inte hjärnan på något sätt vad gäller kända preparat. Förändringarna går tillbaka. Långtidsanvändning under många år, rentav decennier, är naturligtvis en annan sak. Min erfarenhet är att långtidsmedicinering med antidepressiva rentav kan vara nyttigt. Forskningsresultat tyder på stimulans av ny cellbildning i centrala nervsystemet. Jag har medicinerat med antidepressiva i maxdos i trygt två decennier. I mätning i samband med en tvångsintagning uppmättes på mig extremt hög intelligens.
Vissa mediciner måste man ta ständigt för att klara sig. Det är många patienters egen uppfattning, så även min. Jag tar det nya dämpande, antibipolära och antiaggressiva, tillika mycket flitigt begagnade medlet Ergenyl i maxdos enligt ordination och trivs utmärkt med det. Många, framför allt äldre, tycks bli som zombies av den, men inte jag. Det där med medicinering är ytterst individuellt.
Ergenyl har i hög grad samma effekt som neuroleptika men helt utan neuroleptikas mycket svåra biverkningar.
Psykiatriska läkare har alls ingen negativ attityd till att patienten informerar sig själv om vårdformer och psykofarmaka, de är enligt min erfarenhet tvärtom positiva därtill. Och jag har ändå under än längre tid vårdats på tyngsta sidan, nämligen psykosvården. Huruvida vi anses kapabla att hantera den informationen har kanske något att göra med hur kapabla vi verkligen är. Jag har ansetts kapabel av alla läkare jag mött. Den anonyma vet alltså inte vad han pratar om.
Efter tvångsintagning lämnas patienten inte vind för våg. Den följs upp med olika stödjande insatser av kommunen. Det har i mitt fall fungerat utmärkt.
Vem kritiserar för övrigt wordpressbloggarnas systematiska censur och maktövertag?
Odells projekt gör mig misstänksam. Det ser ut som en nyanslös bekräftelse av allmän fördom samt riggat till förmån för en redan på förhand intagen ståndpunkt.
Verkets estetiska kvalitet kan jag inte bedöma.
- Peter Ingestad, Solna
Posta un commento