martedì 14 febbraio 2017

Finnarna et Finskan i Sverige (exklusive tornedalskan)


Även borträknat tornedalsfinländarna så består finnarna i Sverige av en del olika kulturella kontexter, samt språk, havandes ofta långa historiska bindningar till Sverige, även förutöver den tidigare koloniala kopplingen.

Språket finska haver kanske totalt emellan 200 000-550 000 talare i Sverige, borträknat tornedalänningar og de svenskifierade skogsfinnarna, standardspråket finska har visst, men väldigt otillräckligt, stöd i Sverige och det var från början bara i princip enbart finnar i nordligaste delen av landet som kunde räkna med något mer genuint lösthängande stöd - de resterande nonchalerades bortsett från några futtiga kronor i litteraturstöd och man kan ju undra vad Sverige hade tyckt om en liknande behandling utav finlandssvenskarna som är ungefär lika många - om Sverige följt Finlands språklagstiftning så hade ett antal städer, och områden, i Sverige formellt varit tvåspråkiga.

Ett litet men arrogant exempel uppvisades av det svenska postverket när de år 2009 skulle uppmärksamma tvåundraårsminnet av rikets delning, man väljer då att inte skriva ett enda av de femtio förekomna orden på finska, utan allena på svenska med engelsk översättning.

En omfattande förbättring skedde från og med 1 januari 2010 när finskan erkändes och tilldelades rättigheter i ytterligare en mängd kommuner, detta var kommuner som på eget bevåg anmält in att de önskade ingå i det finska förvaltningsområdet emedans andra kommuner med minst lika stora finsktalande befolkningar ej finnes med på listan på kommuner som förbättrat den juridiska situationen. Finsktalande som bor i ett finskt förvaltningsområde har rätt att tilltala förvaltningsmyndigheter på finska, samt få svar på detta språk, samt i domstolar, i äldrevården samt få förskoleverksamhet tillgodosedd på sitt lingua. Tidigare gällde detta bara Gällivare, Kiruna, Haparanda, Pajala og Övertåneå, nu inkluderas även Botkyrka, Eskilstuna, Hallstahammar, Haninge, Huddinge, Håbo, Köping, Sigtuna, Solna, Stockholm, Södertälje, Tierp, Upplands Väsby, Uppsala, Upplands-Bro, Älvkarleby, Österåker og Östhammar, emedans Västerås och Surahammar är på väg att bli i skrivande stund.


Finnarnas historia i Sverige

Finnarnas historia i Sverige är långtida, redan under medeltiden flyttade en hel del finnar till Stockholm och till mellansveriges gruvorter samt jordbruksbygder, dessa talade ofta västfinska varianter. Finnarna är boende i princip hela Sverige, men en hög koncentration finns exempelvis i Stockholm och har så gjort sedan medeltiden som anmärktes ovan, hvilket föranleder att man i Stockholm borde mer aktivt införa tvåspråkighet, minst, av respekt för minoritetsspråket og gambla kolonialområden – før exempel bilinguella skyltar. Den första finska församlingen grundades redan år 1533. Under samma århundrade så talade även tjänstemännen og hovet vid Stockholms slott både finska samt svenska, Gustav Vasa såg bland annat till att hans söner kunde föra sig på finska. Den stad med högst samisk befolkningskoncentration är ju likaså Stockholm, hvilket är att tänka på när man mer effektivt vill skydda språkets befintlighet, dessutom kan det tyckas att alla ett rikes språk bör vara erkända i rikets huvudstad, allt annat vore ju befängt.

Finskan är ingalunda ett så kallat invandrarspråk även om många hava invandrat från Finland i sen tid, ty finskan fanns här innan ens en svensk grammatik skrevs. Men när en motion först skrevs om att även Mälardalen borde innefattas i det nya finska stödet som är gällande i nordligare delen av Sverige så förkastades den med en förkrossande majoritet. Sådant är det svenska kynnet. Nu är det med i alla fall.

En senmedeltida inflyttning kom under främst åren runt 1570-1660 så flyttade östfinska svedjebrukare, via främst Stockholm, till stora skogsområden i framförallt Värmland og Dalarna, men även till Gästrikland samt Ångermanland og flere tusentals ortnamn förtäljer dagens befolkning om den finska närvaron, samt de allmäna areala benämningarna om finnmarker og finnskogar som åtfinns i dessa tassemarker. Dessa finnar går som oftast under benämningen skogsfinner / svedjefinner / rugfinner savolaksfinner / metsäsuomalaiset, själva benämnde de sig ofta som finnskoginger talandes främst savolaxiska samt tavastafinska ~ den därifrån genom århundradena utvecklade värmlandsfinskan är sedan trenne decennier utdöd, men har lämnat efter sig några tusental ortsnamn samt några få inflytelser på de värmländska målen, hela 7000 finska ortsnamn finnes i bara Värmland, men de fleste av dessa är ej ännu i bruk. Huhta, kask samt gask og aho har tagit sig in som ord för huvudtyperna av svedjande, även ord som palo ‘brand’, tul ‘eld’, raivio ‘röjning’, rovio ‘bål, brand i ved på sved’, räiski ‘sprakande, eldknaster’, kan åtfinnas lokalt, särledes i ortnamn. Under den tidiga tiden, från 1570-talet och framtills början utav 1600-talet tror man att omkring 12 000 savolaxer inflyttat.

Fram till det ovannämnda sekelskiftet så slogo sig östfinnarna främst ner i Södermanland, Närke, södra samt östra Värmland, Tiveden og västra Västmanland samt vid gränsen emellan Dalarna og Gästrikland. Men härifrån fortskred koloniseringen som år 1620 nådde Sunne i Värmland, Orsa i Dalarna och nordvästra Hälsingland, även mot Norge gick färden när gränsen korsades omkring 1630 och östra Solør brukar kallas vid benämningen finnskog. Också i Medelpad uppstod finnbebyggelse från omkring 1600 och nordligaste Värmland koloniserades fram till åren strax före 1660. Det var även Värmland som kom att bli det viktigaste området med ett troligt antal skogsfinnar om 6000 individer vid 1600-talets slut, under de första årtiondena utav 1800-talet uppgick de till omkring 25 000 utgörandes 17-18 procent utav hela befolkningen. Finnmarkerna upptar här en yta av omkring 14 mils längd samt 4 mils bredd, och kulturen överlevde här ointegrerad i flera århundraden, speciellt i Fryksdalen og Klarälvsdalen. Det väcktes önskemål om att skapa en finnskoglig region som sträckte sig över Norsk-Svenska gränsen, med stor självständighet, men detta förslag mottoges ej väl utav de svenska myndigheterna så så bleve ej fallet, ock nu är kulturen borta.

Vad som initierade denna förflyttning från Östfinland är under diskussion men det så kallade Klubbekriget 1596-1597 var i alla fall en av de pådrivande faktorerna under just den tidsperioden, även om vissa anekdotiskt nämner detta som självaste grunden hvilket tidsmässigt går oförklarat. De anländande svedjefinnarna slogo sig företrädesevis ned på mark som ej brukades av fäbobönderna, d.v.s. uppe på höjderna, men en hel del trätomål har rapporterats emellan skogsfinnarna samt de ursprungliga befolkningarna, även myndigheterna skall ha diskriminerat finnarna. Fastän migrationen tidigt fick uppmuntran samt stöd från kungens hov. Bland annat på grund utav att de flesta skogsfinnar kom från en enhetlig savolaxisk svedjekultur så kunde en etnisk gräns mot omgivningen upprätthållas åtminstone fram till omkring 1850 när det började urvattnas. Kulturen kring svedjebruk gick hädan i Kindsjön i Södra Finnskoga under 1870-talet, i Norra Ny brändes den sista sveden 1891, i de sydliga socknana Västra Ämtervik och i hemmanet Kisterud höll det sig till 1894, i Berga så långt som till 1905. I de östligare finnbygderna än de värmländska dog de finska svedjebruket ut under 1880-talet, till exempel i dalasocknarna Bingsjö, Boda og Grangärde. Den sista sveden är annars från Norra Ängen, år 1914.

Språket höll sig som längst i Värmland där värmlandsfinskan verkar ha gått hädan under första halvan av 1900-talet, om än någon eftersläntrandes person levde längre än så framtills språket slutligen verkar ha dött ut år 1980. Tungomålet finge inga möjligheter att pyra på i den svenska massan därefter sveden svalnat.

Den finska befolkning som idag finnes i Sverige kommo främst under 1960- og 1970-talen och kommer främst från nord- samt östfinska språkområden, en hel del av dem finnes givetvis i storstäderna, exempelvis Stockholm med sin gamla finska befolkning, men de är spridda över hela landet och i till exempel det blekingska Olofström uppgår finländarna till 12 procent av kommunens invånare, hvilket mer än väl är grund för en språklig erkännelse på kommunal basis som tyvärr kommunen själv inte tatt uppenpåsig. Annars är koncentrationen runt Mälardalen där det ligger bitvis på runt tio procent av befolkningen likväl.

Den finska, sverigefinska / ruotsinsuomi, avskiljer bara lite från ordinär finska, en del lånord, både från svenska samt olika former utav översättningar, tar sig snabbare samt mer markant in i sverigefinskan, särledes hos talare som bott hela sina liv i Sverige. Det haver även avmärkts att grammatiska system som är förestående i svenskan övertagits utav sverigefinskan, men som icke är aktuellt i Finlands finska, t.ex. subjektstvånget.














~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

Nessun commento:

Posta un commento