“Det finns ingen vetenskaplig metod i sig, utan det
viktigaste särdraget i vetenskapsmannens arbetsgång har varit att utnyttja de
intellektuella resurserna till det yttersta, med alla vägar öppna”.1
Detta är en sund tanke som dock icke kan följas här då det kännes nödvändigt
utav kredibilitetsskäl att klargöra hvilken eller rättare sagt hvilka metoder
som kommer att användas i den föreliggande texten, även om många kvalitativa
studier undfaller i detta essentiella hänseende,2 men även om
Bridgams ord äro väl hårda, men tänkvärda, så kommer Jensen med mer intressanta
anslag när han skriver: “Det er én af pointerne i filosofisk hermeneutik,
at der ikke gives en generel metode --- Men findes der ingen metode, findes der
nok en systematik”,3 vissa anbeför att hermeneutiken, eller allmänt
den kvalitativa forskningen, är mer lössläppt än den kvantitativa
positivistiska, men frågan är om det icke i själva verket är precis tvärtom,
gällande de praktiska metodkraven, samt vad det utmynnar i.4
~
Fotnoter:
1) Bridgam, citerad i, Mills, Den sociologiska visionen, 1985:68.
2) Neuman, 1994:319, 53, Helenius, 1990:20, 370.
3) Jensen, Politik i prŒxis, 1993:117.
4) Helenius, 1990:85-86.
Nessun commento:
Posta un commento