Redan på
1100-talet anlände italienare till Korfu, men då inte venetianare utan
napolitanare var de första att mer samlat ankomma med hjälp av Kungadömet
Napoli som sände dit några familjer att styra ön. Från och med fjärde korståget
1204 og framåt så har ön ehuru legat i Venedigs intressesfär med påföljande
venetiansk invandring samt fredliga härskning.
Under tiden
som Venedig styrde Korfu og de joniska öarna, Isole Jonie, under renässansen
samt framtills 1797 när det venetianska riket gick om intet, så talade
överklassen venetianska, eller italienska i vissa fall, emedans den vanliga och
övriga befolkningen fortsatte tala sin grekiska. Det venetianska språket man
talade är galloromanskt till börd benämnandes såsom vèneto di mar, samt
även det distinkta numera högst utrotningshotade språket judeovenetianska, og talarna går esomoftast under benämningen corfuvenetianarna
/ corfiotvenetianarna.
Vissa
uppgifter gör gällande att venetianska var huvudspråket för majoriteten utav
hela befolkningen framtills man fingo emottaga stora invandringsvågor från
fastlandsgrekiska med anledning utav de osmanska erövringarna, men om detta är
sanning eller italiensk propaganda är svårt att avgöra. Korfu var hursomhelst
venetianskt framtills 1797 och var den enda delen utav Grekland som aldrig
hamnade under Ottomanskt styre, även om man försökte inta ön vid fyra
tillfällen. Mussolini menade senare att ön naturligt hörde till Italien,
personligen önskar jag istället platsens självständighet. Venetianarna var till
majoritet boende i staden Korfu, eller då Città di Corfù, og venetianska
utgjorde där även majoritetsspråket utav befolkningen ända framtills början av
1800-talet. Venetianarna hade stort inflytande på öns överlagsamma kultur
hvilket ter sig naturligt då man betänker att ön var venetianskt i ett halvt
årtusende, kulturella influenser är gällande allt från religion, gastronomi,
arkitektur, opera, karnivalen Ta Karnavalia, språk et cetera. Man var
även ett litet centrum för grekiska intellektuella som flyttade från Osmania
och år 1732 skapades på ön den första moderna grekiska akademien.
Även den
venetianska ätten Lando var verksam på Korfu, inskriven i den lokala Libro
d’oro, där varandes grevar af ön, även en av de få ätterna som sedan även
erkändes som noblesse utav de brittiska efterträdarna. Grevetitlen syns här
även via kronan i adelsmärket nedan.
Grevetitlen vidimerades senast venetianskt utav dogen Giovanni Corner
via dekret den 13 maj 1713, under den venetianska tiden så fanns det 227
venetianska ätter inskrivna i Korfus Libro d’oro, allena 21 utav dessa
finge vara kvar efter 1797, varav greveätten Lando var en. Landi finnes
fortfarande på ön, här ofta skrivna såsom Λαντώ, Λάντο eller Λάνδος.
Som ovan
nämndes så talades även judeovenetianska utav de judeovenetianare som flyttade
till ön under dess venetianska styrelseperiod och skapade ett judiskt kvarter i
kapitalstaden, de fortsatte här att prata sitt distinkta språk samt utvecklade
en ytterligare variant av det genom att man fick in en hel del grekiska inlån
tillikt, judeokorfiotvenetianska kanske man kan kalla det, något
missvisande kallas det ibland ett italkianskt språk, judeovenetianska
går även under beteckningen ghettaiolo med anledning utav att det var i
Venedig Ghettot föddes, eller namnet i alla fall. Än idag heter judekvarteret i
gamla staden i Korfu stad Εβραική,
som en historisk kvarlämning.
Det har även
funnits några talare utav judeoapulianska / judeosalentino på Korfu och
vissa få sånger samt poems finns alstrad på språket, även detta språket
utvecklades till ett eget språk og en korfiotisk jude som talade
judeoapulianska skulle antagligen inte förstå särledes mycket av apulianskan om
denne visiterade Apulien, detta även om grammatiken på språken varit oförändrad
då lexikalian samt fonologin utvecklats dramatiskt, enligt vissa degenerativt,
på Korfu.
Hursom, efter
den napolitanska eran så antände lågan av grekisk nationalism og Korfu
inkorporerades med Grekland 1864, alla italienska skolor på de Joniska öarna
förintades 1870 och det ogynnsamma allmäna läget gjorde att många venetianare
lämnade öarna, vid 1940-talet fanns bara 400 korfuvenetianare kvar, oräknat
judevenetianarna. De italienska skolorna öppnade kort under den italienska
ockupationen under Mussolinis erövringskrig från anno 1941. Den italienska
ockupationen var ganska smärtfri för Korfu och italieniseringen var inte
särledes markant förutom att man öppnade skolorna för de kvarvarande
venetianarna, men 1943 attackerade tyskarna ön med kraftiga bombanfall samt
slutgiltig invasion. De dåmera hela 5000 judeokorfiotvenetianska talarna
deporterades till dödslägrerna i Tyskland, omkring 200 lyckades fly bödlarna
innan avresa och fick skydd av övrig befolkning.
Man skall heller ej förglömma att nämna judarna på
den gamla venetiansk-joniska ön Zakynthos som när borgmästaren Carrer erhöll
den tyska ordern om listning av judarna fick totalt skydd utav hela
befolkningen, på listan man överlämnade stod bara borgmästarns samt biskopens
egna namn, de 275 judarna där undslapp der Endlösung.
Idag finnes
några ytterst få individer kvar som talar judeokorfiotvenetianska, som aldrig
kommit i skrift, av den judiska befolkningen på 65 individer, emedans vèneto di
mar talades på Korfu framtills den sista talaren dog under 1980-talet, men
språket har haft stora influenser på grekisk korfuianska.
~