Korfiotvenetianarna - det venetianska Korfu - Landologica CCCIV

Redan på 1100-talet anlände italienare till Korfu, men då inte venetianare utan napolitanare var de första att mer samlat ankomma med hjälp av Kungadömet Napoli som sände dit några familjer att styra ön. Från och med fjärde korståget 1204 og framåt så har ön ehuru legat i Venedigs intressesfär med påföljande venetiansk invandring samt fredliga härskning.

Under tiden som Venedig styrde Korfu og de joniska öarna, Isole Jonie, under renässansen samt framtills 1797 när det venetianska riket gick om intet, så talade överklassen venetianska, eller italienska i vissa fall, emedans den vanliga och övriga befolkningen fortsatte tala sin grekiska. Det venetianska språket man talade är galloromanskt till börd benämnandes såsom vèneto di mar, samt även det distinkta numera högst utrotningshotade språket judeovenetianska,  og talarna går esomoftast under benämningen corfuvenetianarna / corfiotvenetianarna.

Vissa uppgifter gör gällande att venetianska var huvudspråket för majoriteten utav hela befolkningen framtills man fingo emottaga stora invandringsvågor från fastlandsgrekiska med anledning utav de osmanska erövringarna, men om detta är sanning eller italiensk propaganda är svårt att avgöra. Korfu var hursomhelst venetianskt framtills 1797 och var den enda delen utav Grekland som aldrig hamnade under Ottomanskt styre, även om man försökte inta ön vid fyra tillfällen. Mussolini menade senare att ön naturligt hörde till Italien, personligen önskar jag istället platsens självständighet. Venetianarna var till majoritet boende i staden Korfu, eller då Città di Corfù, og venetianska utgjorde där även majoritetsspråket utav befolkningen ända framtills början av 1800-talet. Venetianarna hade stort inflytande på öns överlagsamma kultur hvilket ter sig naturligt då man betänker att ön var venetianskt i ett halvt årtusende, kulturella influenser är gällande allt från religion, gastronomi, arkitektur, opera, karnivalen Ta Karnavalia, språk et cetera. Man var även ett litet centrum för grekiska intellektuella som flyttade från Osmania och år 1732 skapades på ön den första moderna grekiska akademien.

Även den venetianska ätten Lando var verksam på Korfu, inskriven i den lokala Libro d’oro, där varandes grevar af ön, även en av de få ätterna som sedan även erkändes som noblesse utav de brittiska efterträdarna. Grevetitlen syns här även via kronan i adelsmärket nedan.

Grevetitlen vidimerades senast venetianskt utav dogen Giovanni Corner via dekret den 13 maj 1713, under den venetianska tiden så fanns det 227 venetianska ätter inskrivna i Korfus Libro d’oro, allena 21 utav dessa finge vara kvar efter 1797, varav greveätten Lando var en. Landi finnes fortfarande på ön, här ofta skrivna såsom Λαντώ, Λάντο eller Λάνδος.

Som ovan nämndes så talades även judeovenetianska utav de judeovenetianare som flyttade till ön under dess venetianska styrelseperiod och skapade ett judiskt kvarter i kapitalstaden, de fortsatte här att prata sitt distinkta språk samt utvecklade en ytterligare variant av det genom att man fick in en hel del grekiska inlån tillikt, judeokorfiotvenetianska kanske man kan kalla det, något missvisande kallas det ibland ett italkianskt språk, judeovenetianska går även under beteckningen ghettaiolo med anledning utav att det var i Venedig Ghettot föddes, eller namnet i alla fall. Än idag heter judekvarteret i gamla staden i Korfu stad Εβραική, som en historisk kvarlämning.

Det har även funnits några talare utav judeoapulianska / judeosalentino på Korfu och vissa få sånger samt poems finns alstrad på språket, även detta språket utvecklades till ett eget språk og en korfiotisk jude som talade judeoapulianska skulle antagligen inte förstå särledes mycket av apulianskan om denne visiterade Apulien, detta även om grammatiken på språken varit oförändrad då lexikalian samt fonologin utvecklats dramatiskt, enligt vissa degenerativt, på Korfu.

Hursom, efter den napolitanska eran så antände lågan av grekisk nationalism og Korfu inkorporerades med Grekland 1864, alla italienska skolor på de Joniska öarna förintades 1870 och det ogynnsamma allmäna läget gjorde att många venetianare lämnade öarna, vid 1940-talet fanns bara 400 korfuvenetianare kvar, oräknat judevenetianarna. De italienska skolorna öppnade kort under den italienska ockupationen under Mussolinis erövringskrig från anno 1941. Den italienska ockupationen var ganska smärtfri för Korfu och italieniseringen var inte särledes markant förutom att man öppnade skolorna för de kvarvarande venetianarna, men 1943 attackerade tyskarna ön med kraftiga bombanfall samt slutgiltig invasion. De dåmera hela 5000 judeokorfiotvenetianska talarna deporterades till dödslägrerna i Tyskland, omkring 200 lyckades fly bödlarna innan avresa och fick skydd av övrig befolkning.

Man skall heller ej förglömma att nämna judarna på den gamla venetiansk-joniska ön Zakynthos som när borgmästaren Carrer erhöll den tyska ordern om listning av judarna fick totalt skydd utav hela befolkningen, på listan man överlämnade stod bara borgmästarns samt biskopens egna namn, de 275 judarna där undslapp der Endlösung.

Idag finnes några ytterst få individer kvar som talar judeokorfiotvenetianska, som aldrig kommit i skrift, av den judiska befolkningen på 65 individer, emedans vèneto di mar talades på Korfu framtills den sista talaren dog under 1980-talet, men språket har haft stora influenser på grekisk korfuianska.

~

+ Europas tungomål