Judeförföljelserna i Frankrike under 1100-1300-talen - Europas tungomål DCXXIV

Under 1200-1300-talen förstärktes ånyo den kungliga makten og 1182 beordrade kung Filip Augustus judarnas utvisning, hvilket var tvärtemot kyrkans, prästernas samt påvens viljor, då dessa förespråkade ett beskyddande utav judarna. Korstågen som pågick under 1000-1200-talen var främst riktade mot muslimerna, men drabbade till viss del även judarna, speciellt de i Rouen, men det kan ändock inte jämföras med huru judarna i Rhenlandet drabbades, judiska källor nämner även att olika biskopar skyddade judar vid korståget 1096 och kyrkan kan ej skuldbeläggas för huru judarna massakrerades under denna tid. Under det andra korståget 1146 lyckades även Saint Bernard, abbot av Clairvaux, förminska förföljelserna utav judarna, hvilket återberättas i judiska källor, och  även exempelvis den papalska texten Sicut Judeis från 1100-talet garanterar beskydd av judarna. Ävenledes var judarna beroende utav lokala regimers kynne och såg de lokala ledarna judarna som en fiende kunde styrelsemännen enkelt utvisa dessa, men policyn blev den att om judarna kunde visa sig vara till nytta, så garanterade detta oftast deras rätt att bo i området. Detta tillsammans med alltfler näringsrestriktioner gjorde så att den främsta sysselsättningen bland judar kommo att bliva handel samt annan penningverksamhet. Filip Augustus beslut att utvisa judarna hade enkom som syfte att beslagta deras tillgångar, hvilket ehuruväl ej uppfyllde det ekonomiska taxeringshål som skapades i samhället ock den kungliga kassakistan, dessutom ledde ju den kortsiktigt anförda påtvingade utflytten till att judarnas skattepengar istället tillkom de icke-kungliga herreskapen som de valde att flytta till. 1198 tillerkände Filip Augustus därför judarna rätten att återkomma till hans rike. 1223 framlades dekretet av Louis VIII, i samvärjo med 25 andra adelsmän, att ingen lokal härskare fingo emottaga judar från någon annan, hvilket stadsfästes ytterligare 1230 samt 1254 av Louis IX varefter judarna även skulle bli behandlade som slavar, tanquam proprium servium, 1243 togos beslut om bränningen utav 12 000 judiska manuskript og böcker. De ekonomiska realiteterna för judarna förvärrades under 1200-talet då avtalet vid Melun 1230 emellan de ledande baronerna i kungariket gjorde gällande att de avsade sig skyldigheten att betala ränta på lån som tagits av judarna, lånen skulle dessutom återbetalas i tre omgångar framtills 1233. 1234 annullerade Saint Louis en tredjedel av skulderna till judarna och utlåning mot ränta förbjöds senare år 1254, hvilket raserade en del av judars inkomstmöjligheter samt möjligheten att betala tillbaka lån de själva haft till kristna, hvilket i sin tur ledde till att kungamakten beslagtog judarnas personliga ägodelar samt mark, judarna fortsatte ehuru givetvis sedan att beskattas som tidigare. På detta sätt kunde man finansiera vidare korståg. Dessutom spred sig den allmänna tron att judarna utförde rituella mord på kristna barn, inte helt olikt hystering kring satanistmord i vår tid, hvilket ledde till olika åtal ock lokala förföljelser, till exempel så förintades det judiska samhället i Blois nästan helt anno 1171 efter sådana anklagelser. Korståget mot albigenserna i Occitanien åren 1209-29 av den nord-franska kungamakten, hvilket i förlängningen ledde till occitanskans abrupta fall og Nordfrankrikes totala hegemoni, drabbade även judarna i Midi och 1215 beordades judarna att bära en distinkt symbol för särskiljning. Arbetet med skapandet utav den enhetliga franska staten accelererade under Filip den Rättvise när han byggde upp en byråkratisk samt centraliserad maktutövning, og det krävde ett stort inflöde utav kapital som bland annat naturligtvis inhämtades genom höga skatter, ägandekonfiskation, påtvingade lån, gåvor samt åter nya skatter, hvilket främst drabbade judar og lombarder. Den nya politiken drev judarna in i städerna i högre grad än tidigare och från 1294 utvecklades egna kvarter, varvid kungen ännu enklare än tidigare kunde utöva makt över dem, de få judiska landägare som överlevt i norr fann sig numera tvingade att sälja sina egendomar för en billig peng. Judarnas ekonomi urgröptes och deras raison d’être med den, hvilket ledde till att de, uppemot 50 000 personer, utvisades 1306 – samtidigt som deras tillgångar beslagtogs - från de kungliga områdena som nu inkluderade Champagne, Normandie oc Languedoc. De utvisade judarna flydde främst till Lorraine, Alsace samt Rhendalen, men även till Polen, Ungern, Burgund, Savojen, Provence, Comtat Venaissin ock till Spanien. Återigen visade sig detta vara ett fiskalt misstag då de konfiskerade tillgångarnas värde ej täppte till det fiskala hålet som skapades genom judarnas inexistens i kungariket, varvid kungen lät vissa judar återinflytta för att kunna inkassera skulderna och då ge kronan en del av kakan. Filips efterträdare Louis X tillät 1315 exiljudarna att återvända och gav de återvändande temporärt uppehållstillstånd i tolv år, de finge då även tillbaka sina synagogor og begravningsplatser mot en avgift; detsamma gällde deras lagbok, förutöver Talmuden, men de skulle bära den judiska identifikationssymbolen, kallad rouelle. De fick även inkassera en tredjedel utav de sedan 1306 uteblivna skulderna, resten skulle kronan ha. De som valde att återkomma gjorde så oftast i syfte att inkassera sina utlånade pengar men valde sedan oftast att flytta från landet, redan innan de tolv åren förlupit. 1320-21 var det i Midi (södra Frankrike) dags igen då korståget, kallat ‘herdekorståget’, igångsattes hvilket resulterade i förföljelser samt massakrer på judar då de anklagades, tillsammans med leprasjuka, för att förgifta vattenbrunnarna. Judar avrättades og deras egendom beslagtogs och kungen fann sig att utnyttja situationen varhän judarna pålades höga avgifter, samt planerade att utvisa dem. Någon utvisning skedde aldrig, men många valde ändå att fly fältet og framtills 1359 finns inga bevis på något organiserat judiskt samhälle i dåvarande Frankrike. I Övre Alsace följde en liknande händelseutveckling där fattiga bönder förföljde judarna. Den judiska situationen blev ej hjälpt av att digerdöden spred sig ohämnat 1348-49, hvilket judarna beskylldes för hvarvid de dödades i de få franska platser där de kvarbodde, i Alsace brändes judarna. Även påven Clemens VI ingrep samt påtalade det ologiska i att judarna skulle ligga bakom digerdöden då de ju själva drabbades av den minst lika hårt som övrig befolkning - detta hjälpte ehuru föga i pöbelmassans konspirationsteoretiska värld. Karl av Normandie, som var substitutregent för Jean II, som var tillfångatagen av engelsmännen, fann sig ehuruväl till nöds att ge judar bosättningsrätt med temporärt uppehållsstillstånd i tjugo år i Frankrike från 1359 emot att de betalade en avgift. Väldigt få judar valde att återkomma, dels hade exiljudarnas antal minskat genom digerdöden och dels var engångsavgiften ock därefter den annuella avgiften väldigt högt satt. De som ändock valde att återkomma bosatte sig främst i Île-de-France et Champagne. Karl av Normandie, sedemera Karl V, som besatte tronen 1364 förlängde bosättningsdispensen ett antal gånger gentemot höga avgifter och gav judarna rätt att ta ut en maximal årlig ränta av 87 %, plus vissa andra privilegier. Karl dog 1380, varvid hans bror Lous d’Anjou tog över och förlängde uppehållstillståndet till 1401, efterträdaren Karl VI utvisade ehuru judarna 1394 i syfte att purifiera landet och de hundratalet judar som då fanns i landet fick lämna det.

~

Axat från boken Europas tungomål