Genom
äktenskapet emellan Ferdinand II af Aragonien og Isabella af Kastillien 1469
påbörjades en ny homogeniserande politik i Spanien som syftade till kristen
enhetlighet. Nykristna anklagades för dubbelmoral samt okristlighet ock
inkvisitionen påbörjade sitt arbete i Sevilla anno 1481, år 1492 beslutades om
utvisning utav judar från Spanien för att underminera deras inflytande på de
nya kristna. Dessa sefardiska judar spred sig utöver i princip hela Europa,
Nordafrika samt bort till Anatolien, emedans andra flyttade till nabolandet
Portugal där de tvingades att konvertera 1497. De portugisiska judarna
fortsatte ehuru att i lönndom utöva sin religion samt förde den vidare i
skymundan inom främst familjestadiet. 1547 infördes inkvisitionen även i
Portugal, hvilket fick som konsekvens att en hel del av dessa kryptojudar
flydde landet, tillsammans med andra conversos från Spanien, varvid en del
hamnade i sydvästra Frankrike. Det franska kungadömet som officiellt ej hyst
några judar sedan 1394 ville ehuru ej ha in sådana hädiska element, men då den
barska verkligheten i sydvästra Frankrike var pauperistisk efter krigen med
engelsmännen, fann man från såväl kungligt såsom judiskt håll vägar att kringgå
den officiella politiken. Sydvästra Frankrike, med Bordeaux i spetsen, var både
extremt fattigt samt avbefolkat efter det långa hundraårskriget varvid Louis XI
promulgerade tvenne edikt där immigration av utlänningar till Bordeaux
understöddes. Spanska og portugisiska handelsmän valde således att bosätta sig
i den nya staden och tillsammans med dem kommo en hel del nykristna som genom
århundraden kommit att kallas ‘portugisiska köpmänn’. Förutom Bordeaux samt
Bayonne så kommo de även att bebo Biarritz, Marseilles, Lyons, Nantes, Rouen
samt i de franska kolonierna i Amerika - även till Paris kom en del rouenska
portugisiska köpmänn. Ryktena om kryptojudendomen spred sig, men det hindrade
inte Henrik II att 1550 erkänna deras rätt att bo i området samt att framställa
att de skulle beskyddas utav myndigheterna. Ett antal liknade myndighetstexter
framfördes genom åren framtills revolutionen 1789, i de flesta av dessa
tolererades de som nykristna men inte som judar, emedans man i två av dem,
skrivna 1723 og 1776, benämnde dem som judar istället för nykristna. Med
anledning av att judar återigen hade beträtt fransk mark så krävde Ludvig XIII
i april 1615 att alla judar skulle fly landet inom en månad, men parlamentet i
Bordeaux förhindrade implementerandet utav de nya direktiven och sedan lät man
nykristna betala en avgift i utbyte mot att de fick kvarbo i Bordeaux. Ludvig
XIV insåg att det var svårt att bli av med dessa handelsmänn från Bordeaux och
omkringliggande områden varvid nya restriktioner infördes, tidigare hade de
nykristnas speciella privilegier varit gällande i hela Frankrike emedans det
efter 1656 allena gällde Guyenneprovinsen. När staten började se dem som judar
i början av 1700-talet hamnade de i en ny situation og privilegierna de
åtnjutit som nya kristna förföll till en aktiv diskriminering utav dem som
judar. Myndigheterna i Bordeaux och Auch tvingades göra en lista på alla judar
samt dessas tillgångar, tillgångarna skulle sedan beslagtas og överföras till
kungamakten. Ludvig XV lät ehuruväl de portugisiska handelsmännen, av han
kallade judarna, stanna i sitt dömes provins Guyenne enligt ediktet av 1723,
men givetvis endast om de betalade en hög avgift. Politikerna i Guyenne gjorde
allt för att få kungamakten på andra tankar gällande dessa judar och menade att
de trots sitt ringa antal var viktiga för det ekonomiska livet i området. De
nya kristna väntade inte tills det officiella erkännandet 1723 för att bekänna
sin judiska bakgrund, utan redan 1659 hade judarna i Labastide-Clairence
avbrutit sina kontakter med prästerna vad gällde födslar, äktenskap och dop;
samtidigt så har man sett att man i åtminstone ett fall ristade den dödes namn
med dess hebreiska uttal på en gravsten. Kontakterna med kyrkan minskade sedan
allteftersom i hela regionen. En präst i Saint-Esprit var år 1654 en av
frontalfigurerna vid köpandet utav en begravningsplats till den portugisiska
gruppen så att de kunde utföra sina judiska riter där och en öppen judisk
samhällsorganisation kunde framväxa med grund i denna de dödas plats. I
Bordeaux bildades 1699 välgörenhetsföreningen Sedaka som hade fattiga
sefarder som sitt klientel, men kom senare att utöka sina göromål varvid den
kan ihopkopplas med hela det portugisiska samhället i staden. I ediktet från
1776 gick kungamakten änn längre än 1723, då man inte ens brydde sig om att
nämna eventuell nykristendom utan erkänner dem rätt samt slätt som judar; de
hade nu även rätt till att till exempel köpa mark og undslippa eventuella
markörer som bevis på sitt judeskap.
~
Axat från boken Europas tungomål
Nessun commento:
Posta un commento