Fornfranskans dialektala uppdelning samt langue d’oc - Europas tungomål DLVI

Fornfranskan kan delas in i ett antal olika regionala nordliga nordgalloromanska mål, ett faktum som redan dåtida Roger Bacon, ‘doctor mirabilis’, uppmärksammade. Bland tungomålen åtfinns bland annat ännu existenta normandiska som talades samt fortfarande talas i Normandie och som därutöver fortfarande i vis mån existerar i Îles Anglo-Normandes, det var även denna variant som talades i England under medeltiden, eller Irland som tidigare nämnts, av det normandiska hovet som där situerade och även av en stor del av överklassen, picardiska norr om Île-de-France samt till viss del i Belgien, champagnska öster om Îles-de-France ock då givetvis françien. Françien var det som talades i Île-de-France där Paris är beläget og detta var det språk som kommit att bli stilbildande og hegemonisk för hela franskepitetet då Paris var, efter det att den parisiska greven Odos ätt - senare kallad den capetingiska - besteg den franska tronen 987, givetvis som nu ett kulturellt, ekonomiskt, religiöst samt politiskt centrum, hvilket självfallet gjorde så att detta mål var det som hade störst inflytande på övriga. De ursprungliga parisierna var för övrigt en gallisk stam som hade sitt centrum på Île de la Cité, alltså där dagens Notre Dame ligger, och efter romarnas erövring så byggdes här en större stad, hvilken fick namnet Luvetia Parisiorum efter den parisiska benämningen på staden Lutetia. Denna franskparisiska variant, françien, av de nordfranska varianterna av fornfranskan kom att vinna i prestige og med tiden få total hegemoni över de övriga nordfranska tungomålen - de som kallas langue d'oïl. Gränsen emellan nord samt syd gick ungefär vid Loire och söderom floden talades det varianter som har kommit att kallas langue d'oc och det är en egen subgrupp till den romanska grenen som nu kallas occitanska; occitanskan talas bland annat inom det området som på latin benämns Occitania. Själva uttrycken ‘oïl’ oc ‘oc’ har sin grund i den språkliga skillnaden gällande ordet ‘ja’, hvilket de båda betyder. Det var Dante som i De Vulgari Eloquentia som började tala om lingua d’oco emotsatt oïl- og si-målen, de sistnämnda är då de italienska språken. Under denna fornfranska epok blomstrade litteraturen på franska och även juridiska dokument började språkligt sett övertas av det franska målet, till nackdel för latinet, men under de sista århundradena så genomfördes försök till latinisering av både uttal ock skrift understött utav kungahuset, men man kan kort og gott säga att latinets totala hegemoni i detta land var för alltid bruten.

~

Axat från boken Europas tungomål