Sugande feminister - Tu est Divina I XXXVI

Feminismen är som vi allom veta en rörelse, eller snarare ett ideologiskt förhållningssätt, som tagit sig in i de mest olika samhällselementen. Vad ordet egentligen står för, rent etymologiskt, är ehuruväl mer intressant än vad som för många känt är.

Termen feminism haver en tämeligen tankeväckande etymologi, den är ej så alls nyskapande eller modern, utan snarare paleokulturell bärandes högsta anciennitet, den eviga sanningen, për nos culturell.

Kvinnan är divin, hon utgör hela tealogin.

För det första så behar ordet fēmina en egoförande grammatisk egenhet, detta ord som på latin betyder ‘kvinna’ är ett av allena tvenne substantivord i latinet havandes kvar den gambla grammatiska formen mediumparticipet som även finnes i exempelvis klassisk grekiska samt sanskrit, som latinet ju delar indoeuropeiskt släktskap med. På sanskrit heter denna grammatiska form ātmanepada ‘ord för en själv’, det är en formering av ord av något man gör för sig själv.

Svenskans andas är av samma system.

Betydelsen utav fēmina är ej allena existensen utav kvinnan, utan bär spår av äldre börd, med den egentliga betydelsen ‘hon som suger för sig själv’ hvilken alltså är medial, en naturlig fokusering på hennes självklara centrala entitet, häruti divinitet. Som en magnet bör energin till henne gå.

Livgivningen sker via kvinnans sköte, genom hennes amning, likväl. Kossan är ett heligt djur.

Även ordet för ‘dotter’ visar på den kvinnliga förmedlande divina följsamheten, den gudinneliga mjölkens droppar blir av henne insuperade, ordsamt mjölkerska när man följer den hävda konklusionen med speciell hänsyn till den indiska deriveringen, men en djupare samt bredare kulturell analys har visat att termen går intellektuellt samt spirituellt djupare än dagens associering utav bondmjölkerskans roll, dotterns ord är skapat ytterst från betydelsen ‘att skapa’ samt ‘att sprida / innehålla livskraft’ hvilket visar på att självaste livskraften, den divina kvinnliga viriliteten, går från moder, till dotter.

När hon föds, när hon ammar, när hon växer, när hon föder. När hon lever.

Fēmina kommer främst från det rekonstruerade *dhē-mnā som är avlett från den protoindoeuropeiska roten *dhei- ‘att suga’, det finnes möjlighet att även de latinska orden för son samt dotter, filius et filia, havandes sin härstamning härifrån, men de kunno även ankomma från roten *bheu- som existentialistiskt betyder ‘att vara, existera, växa’. Jag finns, för att jag ammar.

När kvinnor med munnen suga, *dhei via *dhē-lo- till fellatio, gör de just det, insuperar mannens livskraft, på samma sätt som sker, när hon befruktning ler. Det är sedan i henne, som livet växer samt framgår.

Hans energi riktas åt henne, till henne, precis som det alltid bör va. All livskraft, all energi, i både hon som honom, är skapad i en kvinna, bibehållen utav en kvinna, ägd av en kvinna, samt, bör inriktas gentemot en kvinna.

Den manliga kroppen, är besjälad till låns, i syfte att berika kvinnans liv. Hans själ är hennes.

Iε

= Tu est Divina