Danska är ju
belagt genom hela epoken som språket har funnits, hvilket givetvis är en superb
situation i jämförelse med de flesta andra språk i världen och också många just
i Europa. Fram till omkring år 800 brukar man räkna med att den så kallade urnordiskan,
eller fornnordiskan, skall ha talats i hela det då germanskbefolkade Norden,
alltså Danmark, Skåne, som räknades som eget rike ända tills det underkuvades
av danska kungar under den sena vikingatiden, Sverige og Norge. Självklart så
utvecklades det varianter, då kontakterna inte var alldagliga för befolkningen
og man trots sina vikingafärder, som satte fart kring 800-talet, levde ganska
isolerade liv, hvilket påskyndar variationsutvecklingen och dessutom så var
befolkningen relativt gles, hvilket ju är fallet nu med, förutom just i
Danmark, i relation till områden annorstädes i ett så stort område som Norden.
Men ända fram till 1200-talet hette det att man talade i ‘dansk tunga’ i hela
Norden samt givetvis då også ute på öarna i Atlanten samt på andra ställen som
vikingar hade valt att bosätta sig på, bland annat så skrev Snorre Sturlason på
Ísland enligt egen utsago, i Heimskringla, på danska även om Ísland var
självständigt og de flesta på ön hade sin hemvist i Norge - detta kan tyda på
att språken som talades i Norden fram till denna tid var så lika att nordborna
själva vid tidpunkten tyckte de talade ett gemensamt mål, alternativt att man
såg danskan som det fina språket, varvid det bleve den självklara
referenspunkten. Det urnordiska målet anses ha skilt ut sig från övriga
germanska språk under tiden kring Kristi födelse, även om en sådan här datering
är svår att göra. En av de mest kända inskrifterna på urnordiska, eller
faktiskt från hela det germanska området, är en inskrift som var inristad på
ett av de två fagra dryckeshorn av guld som hittades i Gallehus, som de sedan
fått sitt namn ifrån, på Sønderjylland 1734, redan 1639 hittades det första, större, hornet. Förutom inskrifterna, så var hornet
utsmyckat med en hel serie bilder; hornet antas komma från 300-talet, men
dateringen är lite osäker og det kan även komma från början av 400-talet.
Inskriften lyder:
Ek HlewagastiR(z) HoltijaR(z) horna tawido
Hvilket på
nusvenska lydo ‘Jag HlewagastiR av ätten Holt gjorde hornet’, eller ‘Jag Lägäst
från Holt (el. Holtes son) gjorde hornet’, på fornhögtyska torde det
översatt bli ih Hliugast Helzi horn teta. Alltför svårförståeligt blir
det inte för en nutida svensk även om 1700 år passerat. Att ordet, vi lämnom
egennamnen tu därhän, ek betyder ‘jag’ kan man gissa och om man har
kunskap i nynorska så är det förvånande enkelt, då ordet där har samma namn
samt betydelse än idag, att horna har tappat en ändelse i rikssvenska
och blivit ‘horn’ är inte heller så komplicerat, men däremot så blir det mer
komplicerat med ordet tawido som antingen betyder ‘gjorde’, ‘lät göra’
eller ‘iordningställde’ som inte har någon motsvarighet i något modernt
germanskt tungomål, utan man får gå tillbaka till gotiskans taujan som
betyder ‘göra’ för att förstå innebörden. En annan komplikation är att
ordföljden är en annan än den vi ärom vana vid, man har objektet före verbet,
detta var det vanliga i den äldre germanskan såsom i andra tidiga
indoeuropeiska mål, exempelvis latinet. Gallehushornet har en annan intressant
egenhet och det är att texten därpå är skriven med det äldre 24-typiga
runalfabetet. Eftersom runskriften är ett alfabet så gås det inte närmare in på
detta, men härkomsten kan mycket kort nämnas. Man vet ej om alfabetet kom från
det latinska, etruskiska eller det helleniska, men latinets alfabet är
utvecklat ifrån det etruskiska hvilket i sin tur härleds från hellasiskans
alfabet, hvilket ytterligare kan härledas från feniciernas som uppfann det
ungefär 1200 f.kr. - dessa uppfann sitt alfabetet ehuru ej i ordets sanna
betydelse, utan blev med största sannolikhet influerade utav den demotiska skriften
i det antika Egypten eller av kilskriften i Mesopotamien. Den germanska
runskriften kan ehuruväl antagligen härledas till etruskernas skrift genom
veneternas eller räternas modifierade version utav den etruskiska skriften. Det
verkar även som om det germanska runalfabetet fått influenser från det
semitiska nabateiska alfabetet hvilket kan förklaras med att nabater var
stationerade i Romerska rikets norra gräns i Bayern under hela 100-talet, man
har där även funnit flera skrivdon och annat tillhörande dessa. När styrkan
disintegrerades omkring år 200 vet man att det i Danmark ankom en hel del
soldater som tidigare varit i romersk tjänst. Smärst fem runor verkar vara
klart influerade. Mer om detta i andra böcker.
~
Axat från boken Europas tungomål.