Danska språkets historia - Europas tungomål CDLXXXII

Danska är ju belagt genom hela epoken som språket har funnits, hvilket givetvis är en superb situation i jämförelse med de flesta andra språk i världen och också många just i Europa. Fram till omkring år 800 brukar man räkna med att den så kallade urnordiskan, eller fornnordiskan, skall ha talats i hela det då germanskbefolkade Norden, alltså Danmark, Skåne, som räknades som eget rike ända tills det underkuvades av danska kungar under den sena vikingatiden, Sverige og Norge. Självklart så utvecklades det varianter, då kontakterna inte var alldagliga för befolkningen og man trots sina vikingafärder, som satte fart kring 800-talet, levde ganska isolerade liv, hvilket påskyndar variationsutvecklingen och dessutom så var befolkningen relativt gles, hvilket ju är fallet nu med, förutom just i Danmark, i relation till områden annorstädes i ett så stort område som Norden. Men ända fram till 1200-talet hette det att man talade i ‘dansk tunga’ i hela Norden samt givetvis då også ute på öarna i Atlanten samt på andra ställen som vikingar hade valt att bosätta sig på, bland annat så skrev Snorre Sturlason på Ísland enligt egen utsago, i Heimskringla, på danska även om Ísland var självständigt og de flesta på ön hade sin hemvist i Norge - detta kan tyda på att språken som talades i Norden fram till denna tid var så lika att nordborna själva vid tidpunkten tyckte de talade ett gemensamt mål, alternativt att man såg danskan som det fina språket, varvid det bleve den självklara referenspunkten. Det urnordiska målet anses ha skilt ut sig från övriga germanska språk under tiden kring Kristi födelse, även om en sådan här datering är svår att göra. En av de mest kända inskrifterna på urnordiska, eller faktiskt från hela det germanska området, är en inskrift som var inristad på ett av de två fagra dryckeshorn av guld som hittades i Gallehus, som de sedan fått sitt namn ifrån, på Sønderjylland 1734, redan 1639 hittades det första, större, hornet. Förutom inskrifterna, så var hornet utsmyckat med en hel serie bilder; hornet antas komma från 300-talet, men dateringen är lite osäker og det kan även komma från början av 400-talet. Inskriften lyder:

Ek HlewagastiR(z) HoltijaR(z) horna tawido

Hvilket på nusvenska lydo ‘Jag HlewagastiR av ätten Holt gjorde hornet’, eller ‘Jag Lägäst från Holt (el. Holtes son) gjorde hornet’, på fornhögtyska torde det översatt bli ih Hliugast Helzi horn teta. Alltför svårförståeligt blir det inte för en nutida svensk även om 1700 år passerat. Att ordet, vi lämnom egennamnen tu därhän, ek betyder ‘jag’ kan man gissa och om man har kunskap i nynorska så är det förvånande enkelt, då ordet där har samma namn samt betydelse än idag, att horna har tappat en ändelse i rikssvenska och blivit ‘horn’ är inte heller så komplicerat, men däremot så blir det mer komplicerat med ordet tawido som antingen betyder ‘gjorde’, ‘lät göra’ eller ‘iordningställde’ som inte har någon motsvarighet i något modernt germanskt tungomål, utan man får gå tillbaka till gotiskans taujan som betyder ‘göra’ för att förstå innebörden. En annan komplikation är att ordföljden är en annan än den vi ärom vana vid, man har objektet före verbet, detta var det vanliga i den äldre germanskan såsom i andra tidiga indoeuropeiska mål, exempelvis latinet. Gallehushornet har en annan intressant egenhet och det är att texten därpå är skriven med det äldre 24-typiga runalfabetet. Eftersom runskriften är ett alfabet så gås det inte närmare in på detta, men härkomsten kan mycket kort nämnas. Man vet ej om alfabetet kom från det latinska, etruskiska eller det helleniska, men latinets alfabet är utvecklat ifrån det etruskiska hvilket i sin tur härleds från hellasiskans alfabet, hvilket ytterligare kan härledas från feniciernas som uppfann det ungefär 1200 f.kr. - dessa uppfann sitt alfabetet ehuru ej i ordets sanna betydelse, utan blev med största sannolikhet influerade utav den demotiska skriften i det antika Egypten eller av kilskriften i Mesopotamien. Den germanska runskriften kan ehuruväl antagligen härledas till etruskernas skrift genom veneternas eller räternas modifierade version utav den etruskiska skriften. Det verkar även som om det germanska runalfabetet fått influenser från det semitiska nabateiska alfabetet hvilket kan förklaras med att nabater var stationerade i Romerska rikets norra gräns i Bayern under hela 100-talet, man har där även funnit flera skrivdon och annat tillhörande dessa. När styrkan disintegrerades omkring år 200 vet man att det i Danmark ankom en hel del soldater som tidigare varit i romersk tjänst. Smärst fem runor verkar vara klart influerade. Mer om detta i andra böcker.

~

Axat från boken Europas tungomål.