Den medeltida danskan - Europas tungomål CDLXXXV

Med den nya religionen så kom också ett nytt skriftspråk i kraft, det latinska, och danskan gick in i en ny fas - den medeltida danskan, hvilken varade åren 1100-1500. Det var under den tidiga delen, omkring 1100-1350, av denna epok som det danska skriftspråket utvecklades. Det äldsta bevarade är skrivet på latin, men flera egen- og ortsnamn ger viktiga upplysningar om ljudskicket - skriften skrevs på 1100-talet og heter Necrologium Lundanese. Men redan på 1200-talet så börjar man skriva på danska och då främst i religiös litteratur och i landskapslagarna, bland annat så skrevos Skånelagen någon gång i början på 1200-talet. Skånelagen gällde i Skåneland, alltså Skåne, Halland og Blekinge - det som i nutid felaktigt har blivit inkorporerat i Götaland, på Bornholm samt på den största delen av Själland og den existerar genom en avskriven handskrift med runskrift från 1300-talets början, även en själländsk lov finns från ungefär samma tidpunkt. Under denna tidiga medeltid avfjärmades Sverige från det danska språket änn mer, då danskan som ligger närmare resterande Europa har lättare att få in kulturströmningar därifrån och har därigenom även lättare att snabbt förändra sitt språk - efter en tids kontakt följde även svenskan efter. Det är främst ljudförändringar som sker genom långvariga og intima kontakter med saxare, men denna kontakt har bara börjat och accelererar senare under den senare medeltiden. Under den yngre medeltiden, 1350-1500, så exploderar snart sagt det skrivna mediet og det finns riddarvisor, lagar, krönikör, brev, räkneskaper m.m. skrivna på det danska språget. Latinet besatt fortfarande ett stort inflytande, då kyrkan, som ju använde latinet, hade stort inflytande på samhället ock likaså hade saxare ett stort inflytande eftersom det fanns många sagsiska köpmänn i de danska städerna samt vid hovet - man beräknar att kanske upp till hälften av Köpenhamns invånare var talare av lågsaxiska vid denna tid.

~

Axat från boken Europas tungomål.