Osmanlıca – Osmanska - Türkçesi - Türk dili - Turkiska

I Turkiet så är det den altaisk-turkmål-oghuzisk-turkiskturkiskan, alternativt turkiskan, türkçe, türkiye türkçesi eller türk dili, som är den dominanta tungan, jämte en mycket stor mängd förekomna minoritetsspråk, som i de flesta fallen ej erkänns.

Det skrivna språket som utvecklades inom hovet och som kommit att kallas osmanska, eller osmanlıca, hade stora inslag av persiska och arabiska, men när nationalistregimen i den nya staten ville modernisera riket så förde man istället fram den talade turkiskan som skriftnorm, alfabetet byttes også ut till det latinska. Dagens turkietturkiska är således formellt sett dagens efterföljare till osmanskan.

Sydvästturkiskans turkspråk turkiska kom till Anatolien under 1000-talet och etablerade sig där så småningom och som brukligt äro delar man in den turkiska språkhistorien i en kronologisk följd. Turkarnas äldsta historia är något höljt i dunkel men de kom från det Inre Asien och ordet Türk betyder ‘stark’ på fornturkiskan, redan på 700-talet benämner sig göktürkerna sig vid det namnet borta i Mongoliet.

突厥 – tu-jue – påsätter kineserna som folksnamn till ett folk som bodde söder om Altajbergen redan år 177 f.kr., det finns en misstanke att det är turkarna som anförs. Måsåväl, de tidigaste inskriptionerna med ett turkspråk gjordes under det första gökturkiska khanatet, t.ex. Bugutinskrifterna med det sogdiska alfabetet funna i Mongoliet och dateras till andra hälften utav 500-talet. I Orchondalen har man även hittat inskriptioner med så kallade orchonrunor från 730-talet med det fornturkiska språket. Orchonrunor är en antaglig utveckling från det sogdiska alfabetet, som senare vidareutvecklats till det mongoliska. Fornturkiskan delades senare upp i olika delar varav oghuziskan är den västliga grenen, som innehåller förutom turkietturkiskan även bland annat gagauziskan, azeriskan, og turkmeniskan.

Seldjukerna spred sin form utav oghuziska till Anatolien under 1000-talet och den äldsta tiden utav turkiskan av våra dagar fram till 1400-talet benämns fornosmanska, efter nästkommande dynasti efter seldjukerna, härefter på 1500-1600-talen talades det medelosmanska och under 1700-1800-talen parlerades nyosmanska, härefter kommer modern turkiska. Osmanska, eller lisân-i ośmânî, heter det således framtills 1920-talet när man omdöper språket och börjar radera ut de arabiska och persiska inlånen.

Turkiskan under den osmanska perioden uppdelas ofta i trenne stratosfärer, ett högomanskt språk, fasih türkçe, ett köpmanna- og högre nobilitetsspråk, orta türkçe, samt ett lågklasspråk, kaba turkçe, där det sistnämnda i högre grad varit opåverkat utav de högfina influenserna från mycket av arabiskan och persiskan och istället haft stora substratiska inlån från diverse språk, samt då utgjort riktlinjerna för dagens turkiska.

De tidigaste turkiska verken som kan lokaliseras till Anatolien härrör från 1200-talet, men redan under 1000-talet publicerades språkforskaren Mahmūd al-Kāšγarī / Kaşgarlı Mahmud från Karakhanidkhanatet en ordbok över turkspråken som även innehöll en karta över dessa språks utbredning, Divânü Lügati't-Türk.

Den seldjukiska dynastin som behärskade stora delar av det turkiska Anatolien sedan 1000-talet nyttjade ej själva turkiska och understödde heller icke dess litterära användning, utan det var under slutet av 1200-talet som turkiskan spred sig som administrativt språk i de små rikena som efterträdde det seljukiska riket, bland annat det osmanska.

Det är sedan slutet av 1400-talet då det ottomanska riket blivit ett imperium som arabiskan och persiskan gjorde gigantiska intåg i språket på turkiskans bekostnad inom både lexikalia og morfologi, emedans hela det tidigare seldjukiska imperiumet var ett persianat. Men det var ändå bara runt 20 % utav lexikalian som egentligen var arabopersisk, åter nu igen beräknas omkring 14 % utav ordskatten vara av utsocknes börd, då främst engelsk, fransk, persisk, arabisk, italiensk og grekisk.

Gällande de persiska inlånen, samt de arabiska som många gånger varit persifierade och gått via persiskan, så härrörde även en stor del utav inlånen från en tidigare influens som skett redan i preottomansk tid när de turkiska stammarna rörde sig inom nordöstra Persien, arkaiska fonologiska fenomen påvisar detta samt så konverterade seldjukerna och kara-khanidkhanatet redan runt år 950 till islam hvilket naturligtvis hade lingvistiska konsekvenser i och med Koranen. Den osmanska divanpoesin är i hög grad persifierad.


Turkiska varianter

Det överregionala turkietturkiska talspråket är relativt enhetligt i Anatolien även om det finns ett relativt stort antal starkt differentierade varianter, och vad avser österliggande områden så går språken successivt över i azärbajdjzanska varianter.

Istanbulturkiskan / İstanbul är det officiella standardspråket, rumelice / rumeliska talas i Rumelien samt invandrare från de tidigare osmanska områdena där, hvilket även inbegriper några särledes distinkta varianter från Deliorman, Dinler og Adakale, edirne talas således i Edirne, ege vid Egeiska havet samt i Antalya, de halvt kvarvarande nomadiska oguziska yörükstammarna har sina egna varianter där de bor i de anatoliska bergen strax norr om södra medelhavskusten, i centrala delarna utav Anatolien og östra svartahavsregionen framför man sig på orta anadolu karadeniz som har ett grekiskt substrat hvilket speciellt avmärks i fonologin og syntax och som mest i Trebizond, kastamonu talas i Kastamonu med naboliggande områden, güneydoğu parleras i sydöst öster om Mersin emedans det språk som talas i öster som efterhand övergår till azärbajdzjanskan oftligen går under benämningen doğu, hemşince talas utav de västraste hamshenierna omkring Rize och är i sin tunga influerade utav armeniskan.

Ytterligare varianter är danubiska, eskişehir i västanatoliska Eskişehir, razgrad, karamanska i Karaman, gaziantep i Gaziantep, goynuk lokaliserat i en enstaka by i Bolu, samt urfa i Şanlıurfa / Urfa / Ορρα / Εδεσσα Edessa / Antiochia / Justinopolis / Riha / Urhai / الرها ar-Raha / m.m. hvilket är självaste staden där både Abraham som Job skall ha fötts i.

De speciella anatoliska invandrings- eller minoritetsförhållandena gör även att olika substratsituationer råder i olika delar av det turkiskttalande området. Under den osmanska tiden så kom som sagt persiska og arabiska lexikaliska samt grammatiska element att spela en stor roll, efter ett tag så var inflytandet så pass stort att speciellt skriftspråket helt höll på att förlora den turkiska präglen enligt vissa, men under den sista hälften av 1800-talet uppkom en språkreformrörelse som varit ledande under 1900-talet. Mustafa Kemal grundade 1932 Türk Dil Kurumu, det turkiska språksällskapet, hvilket länge arbetade för en turkiska dammsugen på externa element, öztürkçe, där dessa antingen skulle ersättas av äldre eller dialektala ord, alternativt nyskapade man ord för ändamålen ifråga. Lärare över hela Turkiet blev uppmanade att skicka in listor på dialektala ord och resultatet för detta åtfinns i Derleme Sözlügğü, hvilket är ett tolvvolymigt lexikon av geospråkliga varianter av turkiskan - denna ordbok har ironiskt nog blivit en guldgruva för forskare som vill studera oturkiska, t.ex. armeniska eller hellasiska, ord i turkiska varianter då turkiska geospråkliga varianter varit snabbare med att inkludera ord från substratspråken.


Turkiska språkreformen
Språkreformen var officiell politik emellan 1928-1983, hvilket har haft som följd att turkarna av idag i princip inte kan tillgodoräkna sig all den litteratur som finns på ottomanska utan att aktivt bedriva studier i det språket, man är litterärt rotlösa. Det tidigare nyttjade alfabetet förbjöds till och med, när man införde det latinska. Tidigare osmanska kultur var ej lika stringent stelbent kulturellt utan även om det gängse alfabetet var det osmanska, elifbâ, en modifierad form utav det persisk-arabiska alfabetet, så skrev man ibland även med rashialfabetet, det grekiska, eller exempelvis med det armeniska, den första novellen på osmanska skrevs exempelvis med det armeniska alfabetet. Från 1700-talet framtills runt 1950 publicerades omkring 2000 böcker på turkiska med det armeniska alfabetet, och det var inte bara armenier som nyttjade det utan även sådana av turkisk etnicitet, formen kallas följdaktligen armenoturkiska. Även det latinska alfabetet hade nyttjats tidigare, fastän då främst i eduktionella kontexter. En del utav de greker som bodde i Turkiet skrev även sin grekiska med det osmanska alfabetet.

Trots den nationalistiska yran, som främst understöddes av vänsterelement, så uppkom snart motrörelser, hvilket lett till att det moderna skriftspråkets ordförråd är allt ifrån homogent och ligger i skribentens makt - det positiva är att turkiskan av idag är ett väldigt omfattande språk, om man inkluderar alla de osmanska ord som de obildade inte känner till.

Atatürk själv backade i sin språkhållning och menade att purifiering av turkiskan ej var behövlig utifrån den synvinklen att alla andra språk ändock härstammade från just turkiskan, den s.k. Güneş-Dil Teorisi ‘Solspråksteorin’ - språkreformen fortsatte ehuru även efter Atatürks avdagning 1938.

Det var inte heller alla externa element man såg ner på utan det var i princip exklusivt de man ansåg vara de ofina, t.ex. iranska och arabiska, emedans fina europeiska ord med fransk börd mer än gärna anammades och turkifierades og görs så fortfarande, ungefär som i Sverige där franskans ‘bureau’ givit byrå emedans det i turkiska istället givit büro.

Av de utländska element som man gick mest bärsärkagång mot var de arabiska inlånen, men det var inte bara inlånen som skulle bort, ty även själva skriften ändrades till den latinska. Det ottomanska ordet för ‘internationell’ var det från arabiskan inlånade beyn-el-milel som betyder ‘emellan nationerna’, d.v.s. samma som inter-nationell, hvilket språkpuristerna fann oturkiskt og istället ville ha till milletlerarası som bättre passar in i den turkiska språkstrukturen, dessutom med bibehållande av det från arabiskan inlånade millet, ‘nation’. Språkplanerarna fann ehuru härigen att ett bättre turkiskt alternativ måste finnas så man damsög de centralasiatiska turkiska språken efter intressanta ordelement och hittade till slut ulus, ‘stam, folk’, och skapade från detta uluslararası. Uluslararası har ehuru, mot språkplanerarnas tycke, fått vika undan för ett oturkiskt inlån då enternasyonal är det dominerande ordet, ett ord som givetvis kommer från franskan.

Andra ord som kommit in är t.ex. medya, diyalog, parlamento, demokrasi, süper market, piknik, stres, fultaym, tişört - det sistnämnda är ju ett ord som även vi skulle kunna ta över, ty det passar bättre in i det svenska uttalet än den engelska stavningen vi anbefaller att nyttja.

Alla dessa politiskt reglerade förändringar i språket har lett till stora skillnader i språket över de senaste hundra åren, den nationalistiska språkreformatorn Atatürks egna tal till parlamentet 1927 är på ett för senare tiders turkar hållet på ett så udda osmanskt språk att man vart tvungen att översätta det trenne gånger för att förstå det, först 1963, sedan 1986 og sedan ånyo år 1995.

~

mer om detta, samt andra språk i Turkiet, i min bok Europas tungomål.

se även min Turkiet - Eurasiens kärnland, samt om det näststörsta språket Kurdiskan.

Andra om: turkiska, Turkiet, osmanska, Kemal Atatürk, språk, int

~~~Ett år sedan~~~

- Sjöjungfruelig klarhet.

~