Kurdiskan och kurderna i turkiska Kurdistan

~

Inom Turkiets gränser finns inte bara turkiska språk även om Turkiet länge hart när inbillat sig detta, utan även exempelvis iranska språk, t.ex. det mer än väl kända kurdiskan som hereditärt tillhör den indoeuropeisk-iransk-nordvästliga språkgrenen, till skillnad från turkiskan vilket är ett altaiskt språk.

Kurdiska är ett tungomål som är väldigt differentierat i ett otal varianter där ‘kurdiska’ allena är en samlingsterm för dessa. Skriftspråket finns i två huvudformer, den sydliga-centrala som brukar kallas sorani, hvilken skrivs med en modifierad form av det arabiska alfabetet, och den nordliga som kallas kurmandji och som skrivs med trenne alfabet - det latinska, det kyrilliska och det arabiska. Kurmandji nyttjas från Mosul och norrut emedans sorani har blivit det officiella i Irak, till nackdel för alla andra kurdiska språk som finns i landet.

De talade tungomålen finns i en mängd olika sinsemellan oförståeliga tungor, de som finns inom Turkiets statsterritorium är tillhörande en -nordlig gren som bl.a. har bayazidi, buhtâni, även kallat jeziriska, guwiiska, qochâniska, surchi, alburziska, sanjâriska, birjandiska, shikakiska samt hakkâriska som inhörande språk. Denna nordkurdiska har bevarat flere för kurdiskan arkaiska drag, språken är även sinsemellan i olika grad klart åtskiljbara även om de nyttjar samma skriftspråk.

Det finns även de mål som inte kan sättas in i några av de vanliga subgrupperingarna då de i avsevärd grad skiljer sig från övriga kurdiska språk, om de nu överhuvudtaget skall benämnas som kurdiska; för Turkiets del så är dimli, eller zâzâ / zazakiska, nämnvärt. Ordet ‘dimli’ står för både språket såväl som talarna emedan språket annars benämns ‘zazaki’ och talarna ‘Zâzâ’. Detta språk trycks till viss del i Tyskland och både tidskrifter såsom böcker finns att tillgå. Även om lingvister i över hundra år erkänt zazakiskan som ett icke-kurdiskt språk så har man fortsatt att benämna talarna som kurder. Zazakiskan talas i det övre eufratiska flödet i områdena kring Bingöl, Diyarbakır och Elâzı vid sjön Keban Gölu och talarna är i antalet 1-3 miljoner beroende på hur man räknar.

Ett till zazakiskan närstående språk är nordzazakiskan eller kirmanjkiskan som kanske har 140 000 talare i främst Tunceli- och Erzincanprovinserna uppdelade på tunceliska och vartoiska varianter. Vissa för in dessa till de kurdiska språken, dock är viss osäkerhet rådande, men man kan åtminstone med säkerhet säga att zazakiskan är ett nordvästiranskt tungomål

Den äldsta bevarade kurdiska litteraturen skrevs på 1500-1600-talen av diktare som gjorde detta på nordkurdiska. I förtryckarstaten Turkiet så har all publicering på kurdiska varit förbjudet sedan nationalistetatisten Atatürks dagar framtills helt nyligen, hvilket har gjort att en hel del trycks i Europa och då främst på kurmandji emedan det i Iran og Irak har tryckts en hel del på sorani. Sverige är dessutom det land i världen där flest böcker gavs ut på kurdiska, främst på kurmandji, under 1980 samt 1990-talen varhän man kallar landet ett kurdiskt litterärt centrum, och då bor det ändå bara 25-30 000 kurder i landet.

Fram till 1991 var det t.o.m. förbjudet att överhuvudtaget prata kurdiska inom Turkiets gränser, man kallde språket tidigare för bergsturkiska. Kurdiskan borde givetvis vara det normala språket i skolan inom Kurdistan, dessutom så borde språket ha en officiell ställning åtminstone i Kurdistan, men varför inte i hela Turkiet då det turkiskledda kriget i Kurdistan resulterat i en etnisk rensning i stor omfattning där kurder flyttat västerut, men inte bara till följd av krigstillståndet utan flytten har även grund i ekonomiska förhållanden, både till det fria Västeuropa eller till västra delar av Turkiet och dess slumstäder. Mottot ‘en stat ett språk’ är något verklighetsfrämmande och varje individ borde ha rätt att utöva sina kontakter med myndigheter på det språk man själv tillhör.

Till och med EU har erkänt kurdiska som ett europeiskt minoritetspråk och ger stöd till skolundervisning i språket, hvilket aldrig tidigare hänt för språk som inte har någon längre historisk grund inom EU’s områden. Då det beräknas finns omkring 2 miljoner kurder i unionen så ter det sig positivt och man kan ju ana att en politisk pik ligger bakom stödet - det torde ju även vara dags att stödja andra nyare invandrarspråk inom EU. Exempelvis arabiska och berbiska språk.

Om man i Turkiet dessutom decentraliserar styret så att stor lokal och regional suveränitet erhålls så är det desto bättre ur demokratisk synvinkel, samtidigt som man sannolikt härmed skjuter hål på de flestas, dock oftast inte allas, separatistiska åsikter - hursomhelst så är det genom demokratiska medel som separation kan ske i en demokratisk decentraliserad stat, i förtryckarstaten Turkiet får kurder inte ens demonstrera för en fredlig lösning på den kurdiska konflikten. Turkiet har inget val om de vill bli accepterade internationellt och om de vill komma med i Europeiska Unionen så småningom, de måste helt enkelt minska och ta bort det kulturella förtrycket av kurderna, de måste minska militärens roll i samhället och respektera demokratins spelregler fullt ut - detta även för separatistiska åsikter. Att bränna ner hundratals byar, förfölja författare, fängsla journalister, fängsla och döda fredliga politiker, döda, tortera eller malträtera människor hör inte den civiliserade världen till, eller sådana direkta löjligheter som att förbjuda kurdiska namn innehållandes bokstäverna q, w och x med anledning utav att dessa bokstäver ej finns i turkiskan, andra namn skall nu få nyttjas men det blir ej så många kvar med exludering av namn innehållandes dessa i kurdiskan vanliga bokstäver. Ett nyttjande av dessa bokstäver kan ge upptill två års fängelse, något alla turkar bör tänka på när de knapprar in en www-adress på Internet. Nu nyligen har denna policy ändligen ändrats.

I försök att blidka EU samt den europeiska opinionen så har man ehuru på senare år genomfört en rad reformeringar, bl.a. så blev det år 2003 legalt att sända på kurdiska i TV och radio, bara något år före detta så stängdes en TV-kanal för att de sänt gamla kurdiska sånger. Fem timmar i veckan var nu tillåtet men det fick inte vara några barnprogram, och det får givetvis inte gå emot författningen. Även andra reformer kom i början på 2000-talet, bl.a. att kurdiska och andra språk får utläras i privata skolor, det blir tillåtet att i skrift kritisera militär, regering, samt den turkiska identiteten m.m. Från 1 januari 2009 finns även en kurdisk TV-kanal i statlig ägo, när premiärministern öppnade den gjorde han så på kurdiska. Alla dessa befriningar var strängt reglerade men nu verkar det som en mer frihetlig linje är på väg att ta sig in.

Turkiet erkänner inga etniska minoriteter, förutöver sådana som erhållit specialrättigheter, d.v.s. t.ex. greker, utan erkänner enbart religiösa sådana i enlighet med islam, och då kurder och turkar har samma religion så inbefaller ingen åtskillnad. Denna tradition behöver inte nödvändigtvis brytas, ty det räcker att erkänna varje individ och denna individs rätt till självbestämmande i t.ex. kulturella frågor för att åstadkomma en rättfärdig politik grundad på de mänskliga rättigheterna. Den etniska blindhetspolitiken är att föredra, men då skall inte en etnicitets kultur vara legalt dominant utan jämställdhet måste råda, individ för individ.

Till detta bör ju även nämnas att hela den turkiska staten är bildad och uppehållen av en turkisk etnicitet, hur genetiskt blandad denna än må vara, och det är det turkiska språket, d.v.s. inte de religiösa språken, som är det enda officiella ~ att påstå att Atatürks verk inte gick i nationalismens etatistiska spår är att totalt förneka historien, ehuruväl var det ej en nationalism grundad på ‘ras’ - Kemal själv var dessutom makedonier av blandat etniskt ursprung. Den turknationalistiska kemalismen har kommit att bli en egen subideologi, inte helt olik gaullismen, som likt den nyss nämnda går i centralismens fotspår.

Den barbariska politiken gentemot kurderna måste stoppas, ett sätt att inte hamna i etnicitetens fålla är att omgöra staten till en federation av olika regioner som i sin tur är uppdelade på mer lokala kommuner - alla dessa strata bör ha stor suveränitet. Då kurdernas politiska fraktioner i alla tider haft problem att hålla ihop så behöver man heller inte nödvändigtvis tala om alla kurder i alla länder som har områden som innefattas av Kurdistan, utan Turkiet och andra länder som vill erkänna individers rättigheter kan säkerligen komma fram till olika lösningar utan att detta är ett större problem. Situationerna ser ju ganska olika ut i de olika länderna, hur det irakiska Kurdistan kommer att utvecklas kommer att vara en intressant fråga långt fram i tiden.

Gällande Turkiet så bor kurderna främst i det område som därledes kallas Kurdistan, hvilket är ett bergigt område i stora delar av östra Turkiet, norra Irak, nordvästra Iran, en mindre remsa i nordligaste Syrien öster om Eufrat och västligaste delen av Armenien, men de lever också i exil i Västeuropa och Libanon - Kurdistans geografiska utbredning är jämförbar med Frankrike hvilket kan illustrera dess omfattning. Kurdernas antal är givetvis osäkert, men en inte allt för populistisk räkning är att det i Turkiet kanske finns omkring 11-15 miljoner kurder, hvilket är ungefär hälften av det totala antalet.


Kurdisk historik i korthet
Som vanligt äro bland världens folk så är kurdernas etniska ursprung höljt i dunkel, hvilket leder till olika teorier, deras egna mytbildning oräknat. De tillhör ehuru den iranska stammen som ju bl.a. språket förtäljer, kurderna själva menar ofta att de härstammar från mederna emedan andra vill föra härstamningslinjen till kardukerna som var ett bergsfolk som omnämns i Xenofons Anabasis – hursomhelst så kom efter den arabiska erövringen under 600-talet en blandning av iranska och iraniserade folk att benämnas som tillhörande det kurdiska folket.

Kurdiska ‘stater’ har funnits i gångna tider, dessa har ehuru ej inkluderat hela Kurdistan, ett exempel är det marwanidiska riket emellan 990-1096, men man har enbart dålig kännedom om den kurdiska historien under den efterkommande mongoliska och turkmenska tiden. Under 1500-1600-talen kämpade safavider och osmaner om området, men i freden som ingicks 1639 så fick osmanerna den större delen av Kurdistan som vid tidpunkten var uppdelat på ett flertal relativt självständiga furstendömen. Osmanerna erövrade aldrig Kurdistan och de tillsatte en kurd att styra regionen under tiden krigen emellan safaviderna och osmanerna varade, denne fick ta säte i områdets huvudstad Diyarbekir. Men när freden kom i vilken det Osmanska riket dåledes erhöll större delen av Kurdistan, så ville man även införliva detta i det osmanska centralistiska förvaltningssystemet och härefter uppkom de kurdiska oroligheterna. Ottomanerna var starka nog att försöka bryta de mer eller mindre självständiga emiraternas makt i början på artonhundratalet, hvilket på vissa håll skapade viss konflikt, men det var mer deras personliga makt de eventuellt slogs för än för den kurdiska sakens skull. I och med emiratens försvinnande uppstod ett maktvakuum som då sufistiska ordnar till viss del fyllde, varvid ordnarnas shejkiska ledare i många hänseenden övertog emiraternas makt fast mer på inofficiell grund. Vissa av dessa bildade miliser och gjorde exempelvis räder i Iran och en tanke om kurdisk enighet verkar ha grundlagts. Bl.a. börjar frihetlig poesi och historia att skrivas och försök till uppror görs. I Sèvresfreden 1920 antydes klart att Kurdistan och Armenien skulle beviljas självständighet, men kurdernas nuvarande uppdelning slogs igenom 1923 i Lausannefreden, Mosuldistriktet som var en tvistefråga emellan Irak och Turkiet tillföll Irak genom NF:s försorg 1925 och nu är det det irakiska Kurdistan som innehar störst självständighet av de kurdiska områdena.

Innan den nya turkiska statens upprättande så fanns således en självständig kurdisk statsbildning, och tidigare fanns således flera, som dock införlivades i Turkiet, hvilket ehuru ej ledde till att de kurdiska statskraven försvann. För kurdernas del så är det ganska tragiskt att Sèvresfreden ej blev gällande, speciellt med tanke på att det besegrade Ottomanska riket skrivit under men ej ratifierat fördraget innan regimen föll.

Till den kurdiska statshistoriska historien skall även läggas Mahabadrepubliken som varade ungefär ett år från januari till december 1946 i det iranska Kurdistan, samt autonomin i Irak i nutid.

Kemal som appellerade för muslimsk enighet gentemot de kristna armenierna i sin agitation fick massivt stöd av kurderna, hvilket nu i efterhand skall vetas kanske inte var det bästa alternativet för dem. Hursomhelst, genom sin blodiga kamp fick Kemal omförhandlat fredsfördraget till Turkiets fördel i och med fredskonferensen i Lausanne, hvilket resulterade i fördraget från 1923 där Turkiet tillerkändes full suveränitet över östra Thrakien och hela Anatolien, inklusive de numera turkiska delarna utav Kurdistan. Vid några tillfällen erkändes kurderna som en nationell enhet från officiellt håll, men det blev snart uppenbart att Kemal var ute efter att skapa en centralistisk enhetsstat byggd på turkisk grund.

1922 avskaffades sultanatet och 1924 kalifatet, vid denna sistnämnda tidpunkt förbjöds även allt som associerades med förekomsten utav en separat kurdisk identitet, t.ex. kurdiska föreningar, publikationer, religiösa brödraskap, skolor m.m. Följden blev tvenne stora uppror, 1925 och 1927-31, som slogs ner och härefter påbörjades en massiv diskriminering av kurderna som bl.a. tog sig uttryck i deportationer, massmord och infiltrering av turkar i Kurdistan. Kurder började benämnas som bergsturkar även om de inte alls tillhör den turkiska nationaliteten. Den kurdiska kampen har sedan dess haft sina rättmätiga krav på åtminstone viss självständighet och respekt för kultur och språk.

Efter att den turkiska förbudslinjen påstartats grundas den kurdiska organisationen Azadi, ‘Frihet’, och i februari 1925 skedde det första upproret. 1925 års uppror spred sig dock aldrig bland de kurdiskbefolkade områdena och en av de stora anledningarna till detta var att upproret var begränsat till zazakitalande. Upproret gav dock den turkiska staten en förevändning att aktivt ta itu med det de såg som det kurdiska problemet och flera tusen mördades och flera hundra byar raserades. Kemal införde enpartisystem och regimmedlemmar talade rasistiskt om kurderna som de menade skulle utdö själva p.g.a. ihållande mentala och kulturella fattelser. Det andra upproret skedde vid Ararat och slutade även det med turkiska massakrer en masse på civilbefolkningen. Det massiva förtrycket ledde till en lugnare period under trettio år, men Kurdistan kvarhölls som en militär zon framtills 1966. En alltmer påfallande urbanisering togs vid i de kurdiska områdena under 1950-1960-talen och man kan säga att det var bland de nya urbana kurderna som den nya frihetsrörelsen för kurderna uppkom, speciellt bland de som utbildat sig.

Den militärkupp som skedde 1960 ledde till Turkiets dittillsvarande mest liberala konstitution med yttrandefrihet och fri press, men när kurderna började påpeka den kurdiska frågan, och dessutom ibland på kurdiska, ändrades detta kvickt och kurder arresterades emedans deras publikationer indrogs. I likhet med situationen i andra länder så splittrades stora delar av befolkningen, inklusive kurderna, i de olika ideologiska genrerna och en relativt öppen kamp uppstod. De flesta kurderna rörde sig i vänsterfalangerna då de flesta turkiska högerrörelser även var mer eller mindre nationalistiska emedans vissa, t.ex. de ‘Grå vargarna’, var direkt rasistiska, hvilket dock ej hindrade en mindre del kurder att ingå i rörelserna, men flertalet tillät sig ingå i vänsterrörelser som även emotgick det traditionella kurdiska samhällslivet. Att en konflikt skulle utbryta var uppenbart och den kan sägas ha startat i och med den massaker, med över hundra döda, som de Grå vargarna utförde på alevitiska kurder 1978 och som sedan efterföljdes av en tjugomånaders lång dödskarusell som först stannade upp efter att nära 4000 människor dödats.

1984 gjorde Partiya Karkari Kurdistan eller PKK, ‘Kurdistans arbetarparti’, sig kända genom attacker på två arméposteringar dödandes 24 soldater. PKK med sin marxist-leninistiska ideologi såg sig som fiender, till den turkiska staten, högern, den turkiska vänstern för dess ovilja att erkänna kurderna, men framförallt till den kurdiska markägarklassen och det var gentemot dessa familjer man påbörjade sin blodiga kamp. Under årens gång har man dock tonat ner sin vänsterfanatism till fördel för en kamp om kurdiska rättigheter. Denna omvändning har varit till fördel för PKK-rörelsen då en stor del av kurderna ej såg med blida ögon på deras blodiga kamp mot hela kurdiska familjer, d.v.s även indirekta fiender, men man märkte ganska snabbt att den turkiska staten var än mer förtryckande än PKK i sin kamp om herraväldet, hvilket ledde till att många fler blickade åt PKK’s håll och till att PKK härmed fann sig nödgade att omvärdera sina prioriteringar till fördel för kampen om kurdernas kollektiva rättigheter.

Mer fredliga partier som verkat öppet till fördel för den kurdiska frågan har ideligen kriminaliserats och även om det varit juridiskt legitimt att publicera sig på kurdiska har det de facto varit illegitimt. Bl.a. har de som så gjort förföljts och förtryckts och även ofta arresterats för separatism eller så har de helt enkelt mördats, t.ex. de 17 journalister på tidningen Ozgur Gundem som existerade i knappt två år. Kurder har framtills nu istället kunnat publicera sig i Europa, där det även finns en kurdisk TV-station med bas i Bryssel, London og Stockholm. Då Turkiet har insett sin ohållbara hållning gentemot den stora kurdiska minoriteten om de någonsin skall ha en chans att komma in i den Europeiska unionen, så har man på senare tid mer än tidigare börjat beakta kurdernas kulturella rättigheter, men tiden får utvisa huruvida dessa rättigheter implementeras.

För kurderna, precis som alla andra minoriteter, skulle det vara en stor fördel om Turkiet får komma in i EU.

~

Anatolien, Kurdistan, Transkaukasus, ingår i boken Europas tungomål.

Om Turkiet se även mina:
• Turkiet - Eurasiens kärnland
• Den Heliga Ligan - Öst och Väst, insieme
• Armenierna i Turkiet

Andra om: Kurdistan, kurder, kurdiska, Turkiet, politik, språk, minoriteter, etniciteter, sorani, kurmandji, zazakiska, EU, PKK, int