Judarna i Piemonte et Judeopiemontesiskan

 

Under 1400-talet utvecklades troligen det språk som nu benämnes judeopiemontäsiska havandes sin grund i piemontèis men även innehavandes många inlån från provençal, kastiljanska og hebräiska. Språket bleve aldrig ett allmängodsaktigt språk som jiddisch eller judeokastiljanskan utan var mer ett språk att tala så att utomstående ej skulle förstå.

Grunden för dessa språkinnehavare var i främsta grad element från judar som under just 1400-talet inflyttat från förföljelserna i östra Frankrike och många av dessa varo sammanblandade med iberiska judar. De savojanska hertigarna tolererade den judiska invandringen, uppmuntrandes den tillnärmelsevis, i syfte att få en ny skattebas utifrån dessa ekonomiskt starka nya undersåtar. Under 1500-1700-talen skapades flertalet judiska samfälligheter, här kallade Universitet, i Turin / Turino, Ast / Asti, Lisòndria / Alessandria, Coni / Cuneo, Casale, Carmagnòla / Carmagnola, Moncalv / Moncalvo, Salusse / Saluzzo, Savijan / Savigliano samt Fossan / Fossano. Hertigarna och kungarna av Savojen förbjöd sedermera judarna att, äga fasta ägodelar, militärenrollera, gå med i skrån för handel og kultur, eller gå i icke-judiska skolor. Judar var även tvungna att hava på sig ett gult märke för identifikation.

Men tack vare det katolska förbudet för räntetagning öppnade savoyarderna denna marknad för judarna hvilket gjorde dem som varo aktiva inom denna marknad välsituerade i samhället ändå.

Judarna bodde även någorlunda avskiljt men det var inga ghetton utan det viktiga var att de ej bodde i närheten av kyrkor eller nära katolska vandringsrutter och det var inte förrän 1679 som man skapade ett reguljärt turinesiskt ghetto, som fick förstoras under påföljande århundrade, gatorna finns kvar än idag. Under 1800-talet togs sedan alla regulationer bort som särskilde befolkningarna åt, kung Carlo Alberto tog beslut 1848 att de civila och politiska rättigheterna för folket även gällde judarna och att religion inte var berättigande för diskriminering. Mòle Antonelian-a / Mole Antonelliana som idag är ett turinesiskt kännetecken byggdes som synagoga utav de turinesiska judarna i ära för deras inkludering i samhällsbyggnationen inför att Turin blev huvudstad i Italien 1861.

Med anledning utav denna öppenhet så bleve många intellektuella judar likväl rädda att den piemontiska judeenheten skulle förlora sin distinkthet samt låtas ingå i en piemontisk, då främst turinesisk, sociokultur og många av de mindre piemontjudiska samhällena försvann likväl genom en ökande urbanisering og integrering i samt till Turin. De piemontiska judarna var likväl starkt aktiva i den tidiga fasciströrelsen, en judisk fascisttidning utgavs till og med i Turin, propagerandes för nationalism samt patriotism, ej helt olikt den sionistiska rörelsen. Likväl var det många judar som aktivt ingick i den partisanska rörelsen. Under åren 1941-1943, och den slutgiltiga befrielsen i 1945, så levde många piemontjudar ute på landet eller i bergen där de boende hjälpte till att gömma dem från myndigheterna. Nära en tredjedel utav judarna i Piemonte skickades till Auschwitz utan att någonsin komma åter.

Idag finns judiska samfälligheter i Turin, Vërsèj / Vercelli samt i Casà Monfrà / Casale Monferrato emedans övriga har absorberats bort eller förtvinat av låga medlemstal. Dagens gammalsefardiska befolkning i just Turin har ungefär 1100 medlemmar och de har egna barnhem, skolor, åldringshem, bibliotek, kulturcentra, samt så finnandes det ett stortionde synagoger idag i Piemonte.

Det är även judaistiskt väl att påtala att den judeopiemontiska riten är liknandes den askhenaziska men är distinkt då den härrör från de medeltida franska judarna med grund i Rashi, han som likväl låg som grund för den askhenaziska judeenheten. Den här fornfranska riten finnes enbart kvar i Piemonte. Boð dessa avskiljer i sin tur från den sefardiska samt den från romersk tid härstammande italkim, italienska riten, som är förestående hos de judesamfälligheter som funnits i landet sedan antiken.

I hvilken grad de bibehållit sitt hävdansspunna judæopiemonteiska tungomål är ehuru svårt att externt uttala sig om. Språket betraktas som nästintill utdött med kanske högst några få kunnare kvar.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.