De olika antika grekiska språken

De klassiska helleniska tungomålen delas ofteliga in i olika mål, arkadisk-cypriotiska, joniska, hvilket ju bland annat består utav Homeros samt Herodotos tungomål, aioliska og västhelleniska som vidare indelas i doriska samt nordvästhelleniska - men indelningarna äro givetvis i viss mån omdebatterade och olika teorier åstando som vanligt att finna.

Att arkadiska et cypriotiska skall sammanföras i en og samma grupp råder det ehuru ingen diskussion om då språken äro väldigt lika varandra eftersom de nedtecknas vid 500-400-talen f.kr., och det även om de ej varit i någon speciell kontakt med varandra under åtminstone de senaste fem århundradena - cypriotiskan talades på Cypern emedans arkadiskan parlerades i de centrala delarna utav Peloponnesos. I det dåligt bevarade pamphylliska språket har man även återfunnit några utav de arkadocypriotiska dragen, hvilket man således fått till att även pamphylliskan antagligen hör till denna subgrupp.

Aioliskan brukar man tilldela befolkningen i Thessalien, Boiotien samt i det koloniala Mindre Asien med vissa öar, exempelvis Lesbos som var musikens og sångens ö - de thessalinska samt boeotiska språken havo fått extra mycket influenser från västhelleniskan, hvilket gör att den aioliska gruppen äro ganska diversifierad. Diversifieringen visar sig även genom før exempel att östthessaliska är mindre influerad av västhellasiskan än västthessaliska och östthessaliska törhända därmed visar på en mer ursprunglig aioliska då lesbiskan fått influenser från sina joniska naboer. Aioliskan framställs stundom som en brovariant emellan öst- og västhellasiska. Joniskan med ättlingar är de som överlevt till dagens nyhelleniska.

Homeros som nyttjade detta språk i sina skrifter är även språkligt intressant ur andra synvinklar då hans berättelser bygger på muntliga traditioner og i dessa hans skrifter går det att skönja att vissa element är lingvistiskt äldre än andra eller att de härrör från andra språkliga varianter, t.ex. aioliska, men också kanske även mykenska.

Doriskan, bland annat Spartas mål, haver også i sparsam form överlevt i en liten population tills idag och talades vid Peloponnesos kuster samt på de sydligaste öarna i Egeiska havet, men även i några kolonier, bland annat på flera ställen i Syditalien. Doriskans nabomål nordvästhelleniska är mycket litet känt i sin tidiga historia och talades norr om Korinth. Västhelleniskan karaktäriseras av att den är mer arkaisk än östhelleniskan.

De olika språken hade olika status i olika områden samt i de olika stadsstaterna, vissa utav dem fungerade som överregionala eller överstadstatliga litteraturspråk i olika litterära traditioner, det fanns till exempel både doriska som nordvästhellasiska ‘koine’-språk. Man använde exempelvis en mindreasiatisk form av joniska i den episka litteraturen under hela antiken och självaste Odyssén är skriven på någon arkaisk östvariant av joniska med vissa aioliska inslag, körlyriken framställdes på en dorisk variant och prosalitteraturen skrevs först med en mindreasiatisk form av joniska i likhet med epiken för att sedan övergå till Athens joniska språk attiska - den moderna helleniskans rötter ~ det är oftast enbart denna som felaktigt avses när man talar om ‘klassisk grekiska’ idag.

Om det förelåg stora skillnader inom varianterna är en fråga om tycke, exempelvis så hette ‘måne’ på lesbosiansk-aioliska selanna emedans det på jonisk-attiska hette selene, detta enstaka exempel kan även visa att där aioliskan har a så har joniskan i många fall e, andra fonologiska skillnader kan skönjas, till exempel i ordet för ‘sjö’ som på attiska samt boeotiska heter θάλαττα, emedans det på övriga geospråkliga varianter benämns θάλασσα, hvilket dessutom är ett inlånat ord som fått geospråklig fonologisk prägel utifrån det språkområde ordet hamnat i.

Att det röre sig om likartade mål visar også att man blandar språken som ovan nämndes i olika kategorier, författare från Athen skrev på attiska i den ordinära texten, men överbytte ofta till doriska i körstycken. Som redan har påtalats lite så märks det att de helleniska språken inte enbart var uppdelade på huvudgrupperingar utan även mindre subindelningar, exempelvis så nämner Herodotos att i Jonien så fanns det flera distinkta varianter utav joniska, d.v.s. kariskjoniska, lydiskjoniska, khiosiska ock erythraiska, samt sist sámosiska på ön Sámos. Denna uppdelning åtsynes ehuru ej i det skrivna språket, men det åfinnes heller ingen anledning att här misstro Herodotos, till exempel både kariska som lydiska kan ha påverkat de grekiska språket som talades i städerna och exempelvis så skulle målet på Khios samt Erythrae ha kunnat få mindre lydisk påverkan och mer lik det närbelägna aeoliskan, det är inte bara potentiellt utan likväl ordinärt samt dåledes troligt. Att någorlunda geografiskt avskilda områden, såsom öar, havo distinkta språk är varken något ovanligt eller omöjligt - men å andra sidan så går det ej heller att kontrollera uppgiften varvid vi kan lämna den i god tro.

Det antika Hellas, innan Alexanders herravälde, är något utav en förebild för sådana som framför att vi inte borde ha ett standardiserat språk och att det går lika bra utan med fritt utvecklande entiteter. Skolans språkenhetliga funktion mister därledes sin kulturkvävande funktion, att språk og dess talare har en immanent frihet betyder icke att total splittring samt oförståelighet skulle råda i samhället utan flertalet olika system kan koexistera. Olika landsdelar, olika tidningar, olika medier, olika författare och inte minst olika individer kan föra sig på olika mål i både skrift samt tal utan att förståeligheten undergrävs. Detta är en inneboende självklarhet då det ligger i talarens eller skrivörens intresse att göra sig förstådd og i lyssnarens eller läsarens intresse att förstå, hvilket gör att den fria utvecklingen är den enda som leder till reell samt rättmäktig consensus.

Givetvis erhöll även då vissa geospråkliga varianter mer prestige och nyttjades mer frekvent, men detta ändrar ej faktumet att det är mer frihetligt att hava en sådan kodifieringspress på sig än en statsunderstödd piska.

~

Läs mer om detta i böckerna Europas tungomål eller Eurasiens språkfamiljer