Det färöiska språkets skriftspråkliga historia - Europas tungomål DCXXXXVIII

Den äldsta litteraturen för färöiska är de medeltida balladerna, d.v.s. kvæði, som framförs i den alltjämt existerande kvaðdansur, men skrevos ner först år under 1780-talet. Den norröna / fornvästnordiska skrifttraditionen antas ha upphört under reformationen eftersom danska infördes som kyrkospråk på öarna efter 1536, men de färöiska målen fortlevde ehuruväl i talad form tills de kom i skrift igen. Skrifttraditionen upptogs återigen av Hammershaimb 1846 och fortlevde i senare publikationer och den arkaiska stavningen som man håller sig med är medvilligt, bland annat så har bokstaven ð oftast inget fonem knytet till den. Före Hammershaimb så är även Svabo nämnvärd då han redan under 1700-talet försökte skapa ett mer folkligt skriftspråk, hvilket togh misshagade andra, det språk han dokumenterade för eftervärlden var relativt likt dagens språk som skiljer sig kraftigt från fornspråket, speciellt vad gäller fonologin. Svabos skriftspråk hvar antagligen uttalsenligt då han uttryckligen valde att följa Quintilianus språkråd - skriv såsom du uttalar. De fåtaliga källor som finns från tidigare tider, exempelvis Husaviksbrevet från 1407, visar ej på någon speciell skillnad från fastlandsnorska, men det kan ju även tyda på att man nyttjade norska som högspråk framtills dess att danskan definitivt tog över som skriftspråk efter 1536. Svabos avsikt var heller icke att skapa ett normerande skriftspråk utan hans syfte var helt enkelt att dokumentera det färöiska språket ‘i vor Tid’. Den första mer sammanhängande texten på färöiska som trycktes var Færöiske Quæder om Sigurd Fofnersbane og hans Æt som utkom 1822 samt följde den svabiska traditionen, men den första gången en färöisk text trycktes var 1814 när en dikt trycktes i en svensk tidskrift, tidigare alster hvart handskrivna. Hammershaimbs ortografi var ehuruväl den vinnande parten og han valde istället att bygga skriftspråkets utformning på historiska principer, hvilket har betytt att skriftspråket og talspråket inte alls gått hand i hand med varandra. Åren 1846-55 publicerade Hammershaimb en del kväden, sagor og gåtor med sin stavning och 1854 utkom hans Færöisk Sproglære som än idag bildar grund för skriftspråket. Före dessa insatser spådde man en undergång för språket och detta kan ju visa att det aldrig är försent så länge ett språk finns bevarat på något sätt, antingen genom att det finns talare eller att det finns skrivet, och det är därför det måste anses vara av vikt att dokumentera alla språk som är på väg bort så att det inte blir försent för dem, även om nutida talare av språket inte har något intresse att bevara tungan. Just färöiskan har ju exceptionellt goda förutsättningar för att överleva till följd utav geografiska, historiska, politiska samt kulturella aspekter. Impulsen att skapa ett skriftspråk fick Hammershaimb bland annat från regeringspropositionen 1844 som behandlade införandet utav allmän skolplikt på öarna, de danska myndigheterna ansåg nämligen det som självklart att detta danska amt skulle ha danska som undervisningsspråk för barnen som man även menade hade danska som modersmål, precis på samma sätt som man inassimilerat olika geolekter i exempelvis Sverige og annorländers. Detta sågos ej med blida ögon av färingarna varhän en språkdebatt blommade upp. Danska var dock det huvudsakliga undervisningspråket en lång tid framöver, färöiska infördes ej som läroämne förrän 1912 och då bara i väldigt begränsad utsträckning; skriftlig färöiska bleve icke obligatoriskt förrän 1920. När det inre självstyret, lov om Færöernes hjemmestyre, godkändes 1948 så innebar det bland annat även att färöiska härefter varit förstaspråket i skolorna, men givetvis ej utan problem då en brist på läroböcker på språket är förestående, hvilket gör att man åtminstone inom gymnasiet får nyttja danska böger. Det kan ju även påtalas att det framtills 1984, när en engelsk-färöisk orðabók publicerades, inte fanns några lexikon för färöiska mot andra språk än danska, mot danska fanns även bara tvenne styckna. Nu publiceras det ungefär 100 böcker om året på färöiska av hvilka runt 60-70 % är originella färöiska verk emedans resterande böcker är översättningar. Allt detta är görbra. Språket beräknas totalt ha 60 000 talare, eller kunnare, varvid alla på Färöarna kan inräknas, de flesta utsocknes bor i Danmark med omkring 15 000-20 000 färingar, og i övrigt finns emellan 500-1000 i Norge samt 5000 på Island.

~

= Europas tungomål