År 1839 påbörjades arbetet med att förbättra situationen överlag för Osmaniens olika minoriteter även om arbetet led av ineffektivitet, i den så kallade Tanzimat-eran som skulle modernisera Ottomanska riket. I Hatt-ı Hümayun-ediktet av jeran 1856 proklamerades lika rättigheter för alla oavsett etnicitet eller tro, och dessa fri och rättigheter fastslogs sedemera i konstitutionen, Kanûn-ı Esâsî, av 1876.
Under 1800-talets försvagning utav Osmanien och i inspiration utav de övriga frihetsrörelserna som fanns runtomkring i Europa, och gällande Ottomanska riket i Balkan, så framväxte även en självständighetsrörelse för armenier i hoppet om att skapa en egen stat i sina områden. Från runt 1870-talet och framtills 1914 pressade även många europeiska stater på i den armeniska frågan.
År 1885 utgjorde armenierna omkring 21 % utav befolkningen i İstanbul och det var även här som en av de första massakrarna utav armenier togs vid i kärnan av det armeniska samhället, i Kum Kapu-distriktet där patriarken har sitt huvudsäte. 6000 armenier skall ha dödats där år 1890, en polis likväl. Under åren 1894-96 massakrerades dessutom armenier i östra Anatolien i 100 000-tals, kanske uppemot 300 000, ofta mitt framför ögona på internationella observatörer som kommit dit efter de initiala massakrerna, även istanbularmenierna drabbades men där lyckades västdiplomater hindra vidare massakrar och en del armenier fick fri lejd till fristad Frankrike. Vid ett observerat fall hade runt 3000 armenier tagit skydd i sin katedral och efter att turkiska soldater varit inne och skjutit av en del av de obeväpnade människorna satte man eld på hela byggnaden och brände således inne de resterande, en metod man använde sig av ofta vid även senare genocidering. 1904 og 1905 iscensattes nya sammanstötningar.
En hoppingivande era påbörjades efter att ungturkarna revolutionerade 1908, men de icke-turkiska befolkningselementen fick kvickt grusade förhoppningar och redan jeran 1909 genomfördes våldsamma aktioner mot armenier, omkring 30 000 dog i Adana. Armenierna tillhörde de minoritetsfolk som hade minst vilja till att inkorporera sig efter de turknationalistiska linjerna, bland annat till följd utav konfessionella skäl, men det bör även här påtalas att armenierna ur turkisk synvinkel varit goda turkiska medborgare, bland annat så slogos en hel del av armenierna i den turkiska armén under både Balkankrigen och första världskriget, i det sistnämnda kriget var det runt 250 000 armenier som tog värvning; inget utav detta avhjälpte inför barbarismen som följde.
Under 1915-23 återupptogs genociden gentemot armenierna genom att omkring 1,5-2 miljoner armenier fick sätta livet till och en mångtusenårig armensk kultur försvann härmed i det närmaste i omkring 25 koncentrationsläger. Genociden började med att man särskiljde de armenska soldaterna i den turkiska armén och satte dem i arbetsbataljoner där de svultes, torterades eller sköts, som tack för att de kämpat för den turkiska staten.
Samtidigt som man således gjort sig av med stora delar utav den vuxna manliga befolkningen gav man sig på de armenska intellektuella som residerade i İstanbul under den så kallade röda söndagen och deporterade dem österut där nästan alla eliminerades, några få överlevde. När de armenska samhällena således var fria från ledargestalter gav sig de turkiska myndigheterna slutligen sig på lokalbefolkningarna som massakrerades en masse, ofta först efter att ha fått genomlida tortyr og våldtäkter.
Skillnaden emellan de tvenne periodernas massmordspolitik var att vid det första massmordstillfället var syftet inte att utrota folkslaget utan att decimera dem, emedans man vid andra tillfället var mer inriktad på utrotning i de östra delarna av landet emedans flera områden i väst faktiskt förblev orörda. Sammanlagt så mördade den osmanska staten emellan 1900-23 hela 3,5-4,3 miljoner kristna, huvuddelen av denna massaker stod ungturkarna och kemalisterna för. Ungturkarna mördade emellan åren 1915-18 hela 1,4 miljoner armenier i en massiv samt systematisk slakt, hvilken åtföljdes av kemalisterna som fortsatte dödshysterin som ledde till att man fram till 1923 mördade ytterligare 614 000 armenier, av dessa befanns 440 000 i ryska Kaukasus.
De flesta nuvarande armenierna bor således i İstanbulregionen dit några armenier återkom efter Lausannefördraget, men det finns även några få kvarvarande i östra Turkiet. 1939 när Frankrike lämnade Alexandrettaregionen till fördel för Turkiet skapade detta en flyttvåg till Syrien då runt 15 000 armenier från Alexandrettaregionen snabbt insåg behovet av att flytta från Turkiet. Ungefär samtidigt införde Turkiet varlik vergisi som var en extraskatt som pålades icke-muslimska minoriteter, med speciell betoning på det armeniska samhället. Den som ej betalade, av ovilja eller oförmåga, skickades till östra Turkiet och fick där leva i träldom.
Den turkiska statens officiella linje har hela tiden varit att något folkmord icke existerat, detta även om den osmanska regering som tillträde 1918 faktiskt erkände massakrarna, utredde den och ställde vissa ansvariga inför krigsrätt men när Kemal kom till makten så ville man inte veta av något sådant. Även Hitler förklarade sin politik gentemot polackerna med att ingen ju kommer ihåg folkmordet mot armenierna. Det är tragiskt att Hitler i princip officiellt sett fått rätt.
Även i ännu modernare tid så vållar spörsmålet problem. När USA:s representanthus ville slå fast att armenierna fått utstå ett folkmord så hotade Turkiet med svarsåtgärder, varmed dåvarande president Clinton fick folkmordsstatusen stoppad i sista stund, 42 amerikanska delstater har ehuru erkänt folkmordet som ett historiskt faktum. Representantshuset i USA har åter i februari 2010 slussat igenom en erkännelse utav folkmordets existens, utrikesminister Hillary Clinton framför en utlovelse till Turkiet att hon äskar stoppa det där. Frankrike var inte lika diplomatiskt fegt, utan den franska nationalförsamlingen slog enhälligt igenom att folkmord skett gentemot armenierna 1915-23, hvilket således resulterade i kyligare förhållanden emellan Frankrike och Turkiet. Bland annat drogs Turkiets ambassad från Paris hem och en bojkott inleddes. Då det i Frankrike även är förbjudet att ens förneka förintelsen av judar så har man nu infört samma lag gällande det armeniska folkmordet. Även Schweiz har parlamentariskt fastslagit folkmordets existens, få kan ju detta förneka, till dags dag har tjugoen internationellt erkända stater erkänt folkmordet, samt en del enskilda regioner.
1927 fanns det 123 602 armenier kvar i Turkiet.
~
Om armenier runtomkring i Europa, samt om Turkiet, må läsas mer om i boken Europas tungomål.
+ Armeniernas historia i Turkiet, Armenierna i Turkiet, Skall Hitler få rätt?
DN, DN, DN, SvD, SvD
Taggar: Turkiet, Osmanska riket, kemalister, armenier, västarmenier, folkmord, genocide, politik, int
~~~Tre år sedan~~~
- Antisemitiska sionister
~
6 commenti:
Jämför med Wikipedia för att se om någonting väsentligt förbisetts: http://sv.wikipedia.org/wiki/Armeniska_folkmordet
jag=turk
det som alltid tystats ner är turkarnas version på händelserna. Alla turkar vet att skitmycket grejer hände under den perioden, men otroligt få av västerländska människor vet turkarnas version av händelserna, inte ens tidningar idag tillåter kommentarer för tillfället.
Det går inte att på logiskt sätt argumentera mot att argument för folkmord, genom att bara säga "näe, det hände inte" och det är aldrig det turkar sagt heller, men väldigt få vet vad turkarnas version ÄR.. alla turkar vet att många armenier dog, och ingen tycker att det är bra, men turkarna vet även händelserna kring bortforslandet av armenier från centrala anatolien..
turkarna vet, men resten av världen verkar inte veta mycket om vad turkarnas argument är, och detta är nästan helt ignorerat.
i en tid där olika folk från många platser invaderar ens land, och vissa som levt tillsammans med en under hundratals år, som armenier, och blomstrat ekonomiskt inuti ottomanska imperiet, blir plötsligt ens fienden när imperiet blir försvagat, män tar till vapen och blir gerillor på fritid i östra anatolien. de är på ryssarnas sida. å ena sidan måste landet försvara sig mot fienden långt österut, å andrar sidan kommer det plötsligt upp gerillor som krigar mitt i landet...
alternativen är kanske döda alla, men istället väljer dom att deportera dom till andra platser.
ordern som ges säger att de ska ha mat och vatten tillgängligt, och att deras säkerhet ska säkerställas..
detta ignoreras och de tvingas gå och blir attackerade här och där, av turkar? tänk igen.
när många sedan har dött så hamnar de ansvariga i rätten,
och flertalet av dessa ansvariga TURKAR döms till döden.. hur många källor berättar om detta?..
1. order med säkerställande av säkerhet
2. misslyckande
3. ansvariga döms till döden i rättegång
sedan kommer en helt annan stat in i bilden, Turkiet, och vars ledare är sökta av imperiet.
landet byts, byter namn, blir en helt annan värld, och tiotal år senare
så försöker man smutskasta turkarnas namn och försöker få dom att bli bestraffade för att säga att de tycker att händelserna skedde i annat förlopp.
massmord utan att ha skjutit någon, de skyldiga: turkar som alltid varit de fattiga folket i anatolien som troligen inte hade någon aning om händelserna,
landet har bytt namn, för att militär-ledarnas order inte följdes av underordnade, och trots att de dömts till döden som bestraffning efter rättegång, så hålls på ett sätt dagens turkar ansvariga för allt detta. Och de ska inte få säga annorlunda enligt vissa. Dagens turkar hade inget att göra med att gårdagens ottomanska rikets underordnade inte följde order vid förflyttning efter att de regelbundet blivit attackerade av armeniska gerillor i en tid då de skulle kriga med ryssland.
Bra beslut av Frankrike. Frågan är nu hur man ska tvinga turkarna till kompensation av armenierna.
Att låta motsvarande mängd turkar sätta livet till vore kanske rättvist men knappast politiskt möjligt.
Istället skulle turkarna kunna påläggas en särskild skatt som går till att bekosta ett riktat barnbidrag till armenierna fram till dess att fördelningen mellan de turkiska och armeniska populationerna är densamma som före folkmorden. Därutöver bör förstås östra Turkiet anslutas till Armenien.
Kanske borde Turkiet och Armenien arbeta tillsammans för att undersöka händelserna. Tror tyvärr att armeniska diasporan för detta i fel riktning. Det man ignorerar är de eventuella följderna för de armenier som bor i Turkiet.
Turkar hatar inte armenier eller något sånt .. bara några stycken och de spiller hat över allt som inte är i deras tycke.
De arga tonerna är ett resultat av misslyckad politik och en oförmåga att lösa detta på ett civiliserat sätt. Antagligen kommer domen överklagas av EU rådet, på grund av att det strider mot yttrandefriheten men Intressant nog kan turkisk stat fälla domar över folk som förödmjukar den turkiska "nationen"(vad nu det kan innebära). Men å andra sidan är Frankrike ett EU land.
Kemalisterna(alltså de som var trogna till ataturks befrielsekrig) hade CUP(Enver, Talat och Cemal pascha) emot sig. CUP beordrade tom ataturks arrestering, som han lyckades undfly.
Sture ha detto: Är det inte bättre att man arbetar för att öppna upp gränserna mellan turkiet och armenien? Tror att handel och ökad självständighet skulle göra mer nytta för Armenien. Barnbidrag..det finns ju faktiskt i Turkiet, men en struntsumma.
CUP ledarna, som dragit in osmanska riket i WW1,genom tyska kontakter, deporterat armenier flydde sedan 1918 utomlands. De blev senare lönnmördade av armeniska loyalister, Många turkiska diplomater har omkommit, till följd av armenisk "terrorism"(hämndaktion?), kommer inte ihåg vad den organisationen hette, finns den kvar?
Hoppas de löser sig...
jag tror på förmågan hos lokala turkar och armenier att de kan lösa detta själva,utan USA och Frankrike =)
http://www.aljazeera.com/news/europe/2012/01/2012119182419785770.html
kent: Handel är något som länder utan inbördes konflikter lämpligen ägnar sig åt. I fallet armenier och turkar finns dock ett mellanfolkligt övergrepp där turkar har gynnat sig själva på bekostnad av armenier och andra folk. De mördade har förhindrats att skaffa barn och barnbarn, vilket påverkar de olika folkens absoluta och relativa storlek än idag.
Att öppna upp för handel och normaliserade relationer i det läget är att acceptera den turkiska chauvenismen och deras folkmord som någonting legitimt.
Istället bör man titta på vilka konsekvenserna blev för Tyskland efter deras utrotning av judar under andra världskriget. Än idag känner många tyskar skuld över landets historiska agerande, trots att de själva knappast var ansvariga eller ens retroaktivt sympatiserande.
I Turkiet är det precis tvärtom. Allmänhet och styre både förnekar folkmordet och de historiska övergrepp man har ägnat sig åt mot icke-muslimska minoriteter och samtidigt pågår diskrimineringen av samma minoriteter än idag.
Posta un commento