Under nylatinets epok hade ehuru de olika levande språken nästan helt övertagit latinets roll som skriftspråk i Europas länder men under 1600-1700-talen tog franskan över inom diplomatins og finkulturens sfär, hvilket den i en kraftigt förminskad roll än nu intar, där nu det romaniserade germanska tungomålet engelska gjort övertagande instamp, redan förhärskandes på de flesta andra områdena. Inom diplomatin kan man se förändringen ganska klart, i Westfaliska freden skrevos handlingarna på latin, men vid fredskongressen i Utrecht år 1713 avfattades fredsavtalen på franska änskönt man visst skreve in förbehållet att detta icke fick bliva en vana, fastän så, bleve handlingarna för freden i Paris år 1763 likväl författade på français. Inom den katolska kyrkan förminskades latinets roll inte förrän under 1960-talet, men den haver en kvarvarande essentiell roll inomkyrkligt samt som officiell tunga i Vatikanstaten. Inom vetenskaperna är latinet fortfarande ofta grundspråket när man skall bilda namn på arter eller ämnen, även om orden är av ickelatinsk börd så latiniseras dem så att de skall låta som om det äro latin, precis som i riktlinjerna från 1330-talet - för latin är givetvis det mest europeiska av alla språk. Självaste Linné som lade grunden för dagens botaniska systematiska system, med latinet innebundet, påtrycktes i spörsmålet om nyttjandet av svenska i stället för latin i hans teoretiska verk, som alla är på latin till skillnad på landskapsskildringarna hans, hvilket han besvarade avvisande med att de då ju inte hade blivit lästa förutom av några fåtaliga svenskar, genom latinet kunde hela världen ta del av hans excellens. Att skriva på latin innebar även att skribenter sluppo bliva belästa av okunniga obildade pöblar utan bara erfår kvalificerade bedömare vid sin läst.
Åtminstone framtill 1700-talet så var latinet även det talade språket inom vissa miljöer såsom universitet, skolor, kyrkor ock kloster samt fungerade givetvis som lingua franca för sådana grupper när de möttes och kan än så göra i väldigt få, men smått ökande sammanhang. Vid sekelskiftet 1800 hade latinet avskaffats som universitetsspråk i större delen utav Europa, redan under 1780-talet hade den österrikiske kejsaren Josef II avskaffat latinet, till fördel för tyskan, vid universiteten i till honom underlydande länder förutöver Ungern, i Frankrike hade jakobinerna år 1793 stängt universiteten och därvid bommat igen latinet. Som en delvis konsekvens utav revolutionerna i grannlandet övergavs även latinet vid de tyska universiteten omkring 1810, samma skedde senare i Skottland och Sverige som först under 1850-talet gjorde samma, fast språknyttjningen var redan kraftigt beskuren då, i Holland ännu senare, emedans latinet fortfarande ibland ceremoniellt og minimalt eduktionellt nyttjas vid Cambridge og Oxford. I just England sker just nu en mycket stor uppgång i latinkunnandet. Naturligtvis har kunskaper i, samt nyttjande utav, latin, och ännu mer i den obrukliga grekiskan, alltid varit en stark statussymbol som visat på bäraren og förarens briljans, præstat tacere, quam male loqui, men det är väl att märka att latinet aldrig egentligen varit den ekonomiska eller nobla överklassens språk, utan det har primärt varit de lärdes tungomål. Kungadrägg som Gustaf Wasa höge knifva i sin latinska grammatik emedans ignoranta storheter som Churchill rudimentärt äskade patetisera vokativ kasusering utav ordet mensa ‘bord’, paradigmord för första deklinationen, genom att undrandes ställa sig frågan om när i livet man egentligen tilltalade ett bord. Samma diskrepans emellan de lärda och de mäktiga försegås ännu idag i Sverige exempelvis, där politiker och universitetsledningar önskar stänga ner de fåtaligt kvarvarande latinundervisningarna vid universitet emedans de med större insikt i kunskap kungör dess värdighet.
Genom Linné lades även grunden för latinet inom botaniken och systematiken såsom ovan skreves, detta har sedimenterats och det är numera sedan 1959, i Code of Botanical Nomenclature, fastslaget att alla växtbeskrivningar skall vara författade på latin, emedans ytterligare resonemang fritt får författas på andra tungomål. Naturvetenskapliga ämnen överlag, som nu ofta är helt engelsktaliga, var de som höllo fast hårdast vid latinet emedans de gamla humanistiska ämnena som tidigare vurmat hårt för nyttjandet av latinet under renässansen ganska kvickt gick över till de olika folkbärande tungomålen, förutom inom vissa specialiserade ämnen där latinet lämpade sig extra väl. Men även inom naturvetenskapen försvann latinet snabbt förutom i matematiken där den höll ut intill 1800-talet samt då botanik og medicin där den ännu starkt håller bastioner, ehuru ej i avhandlingar eller annat dylikt material.
Inom den politiska sfären utlyser vissa länder sig, förutom dagens Vatikanstat, då man i Ungern lät latinet vara officiellt och administriellt språk framtills man 1844 slopade det till fördel för ungerska men inte utan protester, i den kroatiska lantdagen i Zagreb höllo man ut ytterligare trenne år, adlen ännu längre, även nobiliteten i Polen höllo den latinspråkiga fanan högt. Latinet hava även hållit sig kvar inom, förvisso minskade, sfären av poesi, latinpoesin, där latindiktare sedan antiken och fram till ännu idag författar verser og diktning på detta välborna språk som allt färre kan läsa, i Holland finnes exempelvis en poesitävling som startades under 1700-talet ännu kvar. Latinet har faktiskt överlag erfått något av en renässans i Europa och det finns numera en hel del föreningar och klubbar som helt driver sina spörsmål på detta ärevördiga språk, sedan 1989 sänds radio på latin inte bara från Vatikanstaten utan även från Finland, givetvis finnes det en hel del som menar att latinet är det självklara språket för den Europeiska unionen att föra sig på så att man slipper alla översättningskostnader samtidigt som man inte ger extra fördelar åt någon speciell europeisk befolkning eller något visst språkområde genom utnämnandet utav något av deras nuvarande språk som officiellt tungomål. Det finnes ju annars förslag på att allena de största språken skall få talas i EU-sammanhang, hvilket naturligtvis skulle vara extremt diskriminerande mot de övriga utav unionens medborgare. Germanska, slaviska, baltiska, hellasiska, keltiska, maltesiskans semitiska, uraliska, framtida turkiska, medborgare samt stater kanske dock skulle anse sig vara diskriminerade gentemot de romanska områdena om latinet skulle nyttjas. Det är bättre att man låter alla översättningskostnader betalas utav de enskilda länderna så får de själva välja hvilka språk som de vill översätta från, samt att alla från EU-håll skall vara garanterade att få föra sig på sitt eget språk. Kommer en samisk, eller sardisk, talare in i Europaparlamentet anser jag det vara naturligt att han eller hon skall få föra sig på sitt eget språk, naturligtvis behöver det inte finnas tolkar till alla andra språk utan man kan givetvis nyttja ett brospråk för vidare översättning, om detta är svenska, engelska eller latin har däremot mindre betydelse. Man kan ju förvisso låta EU finansiera ett institutionaliserat brospråk som sedan de olika staterna med språken får översätta ifrån, detta bliver mycket billigare samt enklare, detta brospråk skulle naturligtvis med mycket stor fördel kunna vara just latin. Angående enhvars deltagares rätt att tala sina egna valda språk så gäller detta givetvis även latin precis som det skall vara gällande för alla andra stora eller små språk. Det är den mänskliga rättigheten att få föra sin talan på sitt eget språk, eller det man anser vara det, som är det viktiga. Ju mindre språk, desto viktigare måhända. Latin är just nu, ett särledes litet tungomål.
Axat, o moddat, från boken Europas tungomål.
Taggar: Europas tungomål, latin, språk, vetenskapsspråk, diplomatspråk, naturvetenskap, botanik, nylatin, EU, Europa, historia, Sverige, Ungern, Kroatien, Vatikanstaten, Latium, italiska, int
~~~Tre år sedan~~~
- Din
~
Nessun commento:
Posta un commento