Talspråket ändrade sig såsom brukligt äro, genom tid och avstånd, och tack vare att vissa stoppade in avvikelserna i skriften så vetom vi till en del hur förändringarna skett, par préférence ifråga om fonologin, kasusböjningens förminskning samt syntaxmodifieringar - det dröjde dock ända till anno 842 innan till exempel en fransk variant nedskrevs vari den romanska perioden framvisades klart samt tydligt i skrift. Det skrivna latinet fortsattes att skrivas på sitt förlegade språk och det var främst kyrkan som efter imperiets slut fortsatte den latinska traditionen, under den karolingiska renässansen i början av 800-talet förstärktes det klassiska skriftmålet då man återgick till det. Latinet fick en klar hegemoni i alla de områden där det romerska riket satt sina arméer och härefter där den enda kvarvarande romerska traditionella institutionen fortsatt den latinska traditionen, den romerska kyrkan. Latinet var det normala undervisningsmålet fram till 1300-talet då de regionala språken började ge sig till känna mer märkbart i undervisningen, latinet höll ehuru sina positioner i den högre utbildningen långt fram i tiden och man brukar ange 1700-talet eller början av 1800-talet som latinets slutliga akademiska död, även om den i vissa ämnesområden fortsatte åtminstone ett århundrade till och fasta uttryck och terminologier nyttjas än idag i både fackämnen som annorstädes, hvilket kan påvisa språkets starka inflytande på kulturer långt efter tungomålets nyttjande, speciellt i det konservativa forskningssamhället och inom teologin - vem har sagt att den romerska tiden är slut. Likväl var det under 1300-talet som man exempelvis i de tyska områdena och i Danmark övergick till att skriva på annat språk än latin i sina interna handlingar, emedans exempelvis man kvarhöll vid latinet som officiellt samt ordinärt administriellt brukat språk i Ungern framtills 1800-talets mitt. Vatikanstaten och en hel del högre präster, munkar, og akademiker framför sig självvalt ofta på latin än idag, naturligtvis finns bokproduktion, tidningar och radio på språket, och konferenser annordnas. Så vitt jag vet framföres ej latin någonstans som ett nativt språk, men detta är ju bara en fråga om vilja samt ambition, og kommer antagningsvis att igen ske.
Latinets historia och dess kvarlevande långt efter språkets egentliga utdagande kan jämföras med sumeriskan, förutöver faktumet att sumeriskan ju helt dog ut och att människor från helt orelaterade riken och kulturer gjorde så att språket kunde fortleva på konstlad väg hvilket är faktorer som får anses vara änn mer häppnadsväckande. Akkadiska samt sumeriska äro heller ej förekomna hos revitalister. Medeltidslatinet som vi kännom i den mångfald av litteratur som överlevt frångår på många sätt det klassiska latinet genom att stora influenser kan märkas från skribenternas egentliga språkbruk som altererar latinets grammatik og ordförråd. Att låta vulgärlatinets olika fägringar göras hörande i det skriftliga språket var till och med understött på många håll, exempelvis finnes instruktioner bevarade till jurister i Frankrike under 1330-talet där man ger riktlinjerna att man skall skriva enkel latin, gärna nyttjandes frankismer där sådana finns men sätta latinska ändelser, språket skulle vara begripligt för gemene man, pro laicis amicum, antagligen för att kunna fånga in så många halvlitterata som möjligt inom den skriftliga kulturen, den analfabetiska massan äro ju i detta hänseende redan exkluderad.
Det akademiska latinet höll en annan nivå, och hade även en del grekiska i sig, men även detta utvecklades på olika vis på olika håll, bland annat fanns det ett hegemoniskt speciellt parislatin som spred sig ut över Europa genom att många bedrev studium där. När den italienska renässansen inföll så ökades dock intresset för det klassiska latinet återigen till nackdel för de medeltida mer folkliga varianterna - man skulle skriva helt efter det klassiska idealet, hvilket även gjorde så att språket ej alls var anpassat till de dåtida förhållandena i vardagliga sammanhang, denna stelbenta puritanism bidrog starkt till latinets slutliga död. Att latinet försvårades og därvid fjärmades från folket i sin exklusivitet haver skett många gånger i den postantika historien, det var detta som skedde under den karolingiska latinreformen under 700-talet som med kraft avskiljde det lärda latinet från de vulgärlatinska och tidigromanska språken, den humanistiska latinreformen under renässansen gjorde på samma vis genom att den förbannade sig över det vulgära medeltidslatinet äskandes återvandra till det purt fina klassiska språket, som är många gånger svårare i syntax samt ordförråd. Vid runt sekelskiftet av 1800 önskade nyhumanister ytterligare bända fast latinets användbarhet med exakta stränga regler, det säges att även professorer av latin nu fick stora problem med latinkorrektheten. Latinet kvävdes till döds.
Samtidigt menar andra att latinets abstrakta hållning og verklighetsavskilda sanning, obundenheten ifrån reella ting, likväl var bidragande samt understödjande för den skolastiska utvecklingen, rent sinnesmässigt.
Andra faktorer kommo även igång under 1400-1500-talen via boktryckarkonstens spridning av litteratur, under 1500-talet trycktes exempelvis fler latinska verk än vad det gjorde på de olika etniska språken i Europa och ledde till ett stort uppsving i latinskheten vida omkring men samtidigt så innebar boktryckarkonstens inträde på den litterära banan att inte bara latinska skrifter nu kunde spridas ohämmat, utan även de olika kulturspråken kunde få ut sin litteratur till massorna på ett billigare vis. Beläsheten ökade i rikena, och det var då skrivelser på folkens språk som spredo sig markant.
~
Axat, og moddat, från boken Europas tungomål.
Taggar: Europas tungomål, latin, kyrkan, Europa, katolska kyrkan, språk, romanska, vetenskapsspråk, medeltidslatin, parislatin, Frankrike, boktryckarkonsten, int
Nessun commento:
Posta un commento