Den klassiska latin-perioden delas ibland in i ‘guldåldern’ samt ‘silveråldern’, där den förstnämna omfattar epoken fram till Augustus död år 14 och den sistnämnda epoken därefter. Inom guldåldern verkade figurer som Cicero, Vergilius samt Horatius og det äro deras språk som blivit stilgivande för större delen utav det senare skrivna latinet, särledes för latinpuristiska vurmare. Latinet fram till denna epok var ej homogent utan olika stilarter framträdde bland olika författare, hvilket berör både fonologi samt vokabulär, där vissa avvikelser kan härröras till etruskiska eller sabinska, men även umbriska. Inflytelser har varit olika i olika delar av språkområdet och dessutom så var ju det talade latinet inget homogent språk utan det åtfanns i olika utformningar utefter dess geografiska utbredningsområden. Dessa talade språk hade inte sin grund i skriftspråket utan det är snarare så att skriftspråket utvecklats utifrån någon eller några av dessa inom den sfär av människor som brukade skriften. Ett talat språk är dessutom ständigt i förändring og behaver ej samma konservativa karaktär som skriftspråk, men när folk skriver tenderar de ändock skriva på det stela skriftspråket, bland annat för att det är så de lärt sig skriva. Vi vetom ehuru väldigt lite om hur det talade språket lät hos folket, viss information åtfinnes hos vissa högt utbildade och uppsatta intellektuella eller politiker, samt hur tungomålet levde sitt liv, men långt senare så är det några av dessa som gett oss dagens romanska tungomål - det är viktigt att poängtera att de romanska språken inte har sitt ursprung i det skrivna klassiska språket, utan i det talade latinet som redan från början funnits i olika varianter och som sedan utvecklats över allt större geografiska områden och därmed även utvecklat änn fler varianter som alla på olika sätt haft korta eller långa utvecklingslinjer med olika influenser samt öden. Att dra en skiljelinje när den latinska tiden slutade och den romanska började är omöjligt och man kan mycket väl säga att den latinska tiden fortfarande är i livet, ehuru ej det skrivna klassiska latinet som antagligen aldrig ens varit ett talat språk, om det var det, så var det detta endast under en kort tid, hos en del utav befolkningen. Hursomhelst, när den klassiska tiden uppkom så kom idealen att hamna på urbanitas samt elegantia och alla fenomen som symboliserade antiquitas skulle bort i purifieringssyfte. Det romerska språket som latinets ‘finare’ variant bygger på hava även erhuldit influenser från joniska samt doriska, varav många förövrigt dessutom ginge just igenom etruskiskan innan de infann sig hos latinet, även ett mykenskt inflytande har tyckts kunnats skönjas. Etruskerna som annars påverkade den tidiga italiska samt latinska kulturen på många sätt og vis lämnade ehuru dessvärre ej mycket inom språkområdet.
När vi ändå är inom inlåningsområdet så kan omnämnas att galliskan lämnat en hel del materiella ord inom vagnområdet, carrus, benna, carpentum, essedum, petorritum, og så vidare, feniciskan lämnade antagligen bara några få ord, exempelvis magalia / mapalia för de nomadiska folkens hyddor eller möjligtvis tunica, men även det välkända ave, emedans inlån från något okänt mediterranskt substratspråk är för intressant för denna skrift.
~
Axat, samt moddat, från boken Europas tungomål.
SvD
Taggar: Europas tungomål, språk, latin, italiska, Latium, Romarriket, Rom, Italien, romanska, språkinfluenser, galliska, feniciska, etruskiska, int
~~~Tre år sedan~~~
- rabbi Jacob Baruch ben Judah Landau
~
Nessun commento:
Posta un commento