Armeniernas historia i Turkiet

~


Talarna av västarmeniska / turkisk-armeniska / arevmdahayeren, tillhörande den indoeuropeiska-armeniska grenen av de indoeuropeiska språken, som en gång var en stor folkgrupp i Turkiet finns nu allena i ringa tal kvar, och de uppgår till kanske omkring 50 000, av en etnisk gruppering möjligen uppgåendes till 70 000 personer, vissa menar en miljon om man inräknar de kryptokristna armenierna. För några decennier sedan så var deras antal flera miljoner.

Av de armenisktalande uppges runt hälften numera bo i İstanbul. Denna västarmeniska har en egen skrifttradition, baserad på istanbulvarianten och det finns både skolor samt aktiv litterär verksamhet i Istanbul idag på språket. Till dessa skall även läggas de illegalt ankomna östarmenier som kommit de senaste decenniumet till Turkiet, i antal beräknat varandes emellan 40 000-70 000.


Från Ornotidiska tiden och framåt

I östra Turkiet har armenier bott sedan åtminstone 500-talet f.kr., d.v.s. långt innan några turkar dök upp i området. Dagens armeniska republik motsvarar endast en tiondel av det geografiska område som armenierna en gång bebodde men genom de ideliga krigen, de byzantisk-persiska, de byzantisk-arabiska, turkisk inflyttning och mongolisk invadering, Timur Lenks massakrering, så skedde en ‘naturlig’ urgröpning utav de armeniskbebodda områden som då påfylldes med annalkande turkar, kurder och andra. Armenierna utgjorde majoritet eller dominerade i vissa områden, men ej i andra, framtills början utav 1900-talet.

Den Ornotidiska dynastin, eller Yervanduni, är den första kända armeniska dynastin i Anatolien och de intog herraväldet innan medierna och skytierna invaderade under 600-talet f.kr., området de undeställde instämmer med området som det gamla järnålderskungadömet Urartu / Biainili låg i tidigare, urartiskan tillhör de hurro-uratiska språken som troligtvis haver kopplingar till den nordöstkaukasiska språkfamiljen. Hur de etniska förhållandena sett ut vid denna tid är svårt att sia, inklusive var og hur armenierna inkommit i befolkningsmaterialet.

Hursomhelst, dynastin fortsatte att styra som vasaller, eller satraper, under de mediska och akemenidiska rikena, samt med mycket stor autonomi under det seleukidiska imperiumet. Från 190 f.kr. var Konungadömet Armenien / Մեծ Հայք / Metz Hayk självständigt, och efterträdde satrapen Armenien, framtills 387 e.kr, runt år 301 lär man ha antagit kristendomen, därefter var man en vasallstat till Romarriket och Perserriket framtills år 428. Dagens armenier, eller de som här bodde innan massdödandet utav dem, bedöms vara ättlingar till befolkningen utav detta rikes västra befolkning.

I norr i Lilla Armenien som vätte mot Svarta havet varur dagens hemshinlier stammar, tog form under 300-talet f.kr. likväl, området gick ihop med Stora Armenien, alltså Kungadömet Armenien, år 287 e.kr. Efter delningen av Armenien år 384 så kom Lilla Armenien samt västra delarna utav Stora Armenien att tillhöra det Byzantiska riket. Befolkningen fortsatte att vara armenisk i huvudsak och de östromerska områdena delades in i Armenia I, Armenia II, Armenia III og Armenia IV. Området underställdes många krigstillstånd genom åren emellan först byzantierna och sassaniderna och strax efter att byzantierna tagit det Persiska Armenien år 629 så anlände araberna som erövrade landet år 645 varhän det underställdes Rashidunkalifatet.

Till östromarnas beklagan, ibland våldsamma, så accepterade armenierna i mångt och mycket sina nya arabiska härskare som kom att vara i runt två hundra år. Den första guvernören, ostikanen, som kalifatet tillsatte var dessutom prins Theodoros Rshtuni som tidigare hade kämpat emot den arabiska erövringen, vinnandes vissa slag, og som tillhörde en nobel ätt med ättetavla bak till det urartiska kungahuset.

De kristna armenierna fick relativ religiös samt politisk självständighet, den armeniska kyrkan erkändes i högre grad än vad den gjorts under både byzantisk som sassanidisk rätt, och även militären fick styras utav armeniska prinshusföreträdare. Med detta sagt är det även väl att nämna att många olika former utav mindre revolter skedde, mot skatter och försök att islamisera samhället, men inga som spred sig eller blev större i något slag. En arabisk inflyttning skedde likväl och vid slutet utav 800-talet räknar man med att det funnits en relativ välsituerad klass utav arabiska emirer i området.

År 885 grundades det armeniska Bagratidiska kungadömet, man splittrade upp riket internt redan under 900-talet hvilket icke var fördelaktigt inför de annalkande trycken från Byzantiska riket och seljukerna. Ani, i dagens Kars, föll för byzantiernas hand jeran 1045. Nya Armenien, eller även kallat Lilla Armenien, ej att beblanda med det tidigare Lill-Armenien, eller Det armeniska kungadömet i Cilicia / Kilikien, grundades utav en dynasti som tros vara en beflyktad del utav bagratiderna, åtminstone var dynastigrundaren släkt med den exilerade kungen i föregående rike.

I det gamla riket i Ani tog den kurdiska shaddadiddynastin över, ingiftandes med den armeniska bagratidiska familjen. Lilla Armenien, alltså det första av de tu, föll för seldjukerna år 1047 och var sedermera en del utav mongolernas rike under 92 år för att härefter och för evig kommande tid ha tillhört det Ottomanska-Turkiska riket. Armenier bodde här under hela historien framtills folkmorden vid tiden 1915-1923.


Konungadömet Kilikien

Det Nya Armenien, eller Kungadömet Kilikien, som omnämndes ovan grundades år 1187 och bestod framtills år 1375 och bleve en viktig allierad för de latinska korsfararstaterna, exempelvis Konungadömet Jerusalem och Furstendömet Antiochia, och både Genua som Venedig hade kolonier här efter avtal därom. Armenier har troligtvis inflyttat till detta västerliggande område längs sydkusten av dagens Turkiet vid Taurusbergen sedan 500-talet, Kilikien återtogs från araberna utav byzantierna runt år 965 varvid man slängde ut alla muselmaner som bodde där samt uppmuntrade kristna att flytta in.

De efterföljande seljukiska erövringarna till öster ledde till armeniska flyktingar till Kilikien och slutligen grundades den nya dynastyn utifrån den gamla kungaätten. Då styrkan hos det Byzantiska riket runkade till genom maktkampen mot de anhopandes turkarna, särledes efter Manzikertslaget Ao 1071, så togo sig olika militärt starka armenier tillfälle i akt att skapa egna små riken, ofta var dessa armeniska generaler i den byzantiska arméen eller andra höga ledare inom administrationen.

Ett av dessa skapades utav den byzantisk-armeniska generalen Philaretus Brachamius som inbjöd armeniska adlingar att bosätta sig med erbjudande om land. När han avdog uppdelades dåledes riket i olika smådömen varav ett tillföll prins Ruben av Bagratunidynastin, efter att han rebellerat mot det Byzantiska riket kunde det Nya Armeniska riket uppstå, härefter styrt utav rubeniderna.

År 1268 skedde en kraftig jordbävning som tros ha dödat omkring 60 000 människor i Kilikien. Hursom, år 1375 besegrades kungadömet Lill-Armenien utav den egyptiska mamelukiska sultanen och den armenisk-franska kungen Levon VI, av huset Lusignan, avsattes. Riket hade redan varit vasallstat till mamlukerna i runt hundra år, innehållandes många krig samtidigt som rikets ledarskickt alltmer og mer europiserades i ätt och kultur. Härefter har västarmenierna aldrig haft ett eget område att bebo, titlen kung över kilikiska Armenien finns ehuru än, hållen utav det savojanska huset samtidigt som den Heliga stolen af Cilicia är situerad i Libanon. Ättlingarna inom kungahuset Lusignan bor fortfarande vid Turkiets medelhavskust.

Mamlukerna bihöll ej området särledes länge utan turkarna tog snart över, den fattiga armeniska befolkningen bodde kvar i området framtills de till stora delar folkmördades, eller flydde, år 1915. 30 000 rika armenier flyttade redan i slutet utav 1300-talet till Cypern istället, som i ytterligare hundra år styrdes utav Lusignandynastin framtills den sista drottningen, venetiansk-trebizondskan, Caterina Cornaro lämnade över landet till Venedig i utbyte mot att få bibehålla titlen drottning samt erhållningen av ett eget nytt litet rike i Asolo, Venetien. Hovet där blev vida känt för sin kulturella pondus. På Cypern finns än idag några tusen armenisktalande, bland annat boendes i Limassol, Cornarofamiljens starkaste fäste.

Västarmeniernas moderna historia

År 1839 påbörjades arbetet med att förbättra situationen överlag för Osmaniens olika minoriteter även om arbetet led av ineffektivitet, i den så kallade Tanzimat-eran som skulle modernisera Ottomanska riket. I Hatt-ı Hümayun-ediktet av jeran 1856 proklamerades lika rättigheter för alla oavsett etnicitet eller tro, och dessa fri och rättigheter fastslogs sedemera i konstitutionen, Kanûn-ı Esâsî, av 1876. Under 1800-talets försvagning utav Osmanien och i inspiration utav de övriga frihetsrörelserna som fanns runtomkring i Europa, och gällande Ottomanska riket i Balkan, så framväxte även en självständighetsrörelse för armenier i hoppet om att skapa en egen stat i sina områden. Från runt 1870-talet och framtills 1914 pressade även många europeiska stater på i den armeniska frågan.

År 1885 utgjorde armenierna omkring 21 % utav befolkningen i İstanbul och det var även här som en av de första massakrarna utav armenier togs vid i kärnan av det armeniska samhället, i Kum Kapu-distriktet där patriarken har sitt huvudsäte. 6000 armenier skall ha dödats där år 1890, en polis likväl. Under åren 1894-96 massakrerades dessutom armenier i östra Anatolien i 100 000-tals, kanske uppemot 300 000, ofta mitt framför ögona på internationella observatörer som kommit dit efter de initiala massakrerna, även istanbularmenierna drabbades men där lyckades västdiplomater hindra vidare massakrar och en del armenier fick fri lejd till fristad Frankrike. Vid ett observerat fall hade runt 3000 armenier tagit skydd i sin katedral och efter att turkiska soldater varit inne och skjutit av en del av de obeväpnade människorna satte man eld på hela byggnaden och brände således inne de resterande, en metod man använde sig av ofta vid även senare genocidering. 1904 og 1905 iscensattes nya sammanstötningar.

En hoppingivande era påbörjades efter att ungturkarna revolutionerade 1908, men de icke-turkiska befolkningselementen fick kvickt grusade förhoppningar och redan jeran 1909 genomfördes våldsamma aktioner mot armenier, omkring 30 000 dog i Adana. Armenierna tillhörde de minoritetsfolk som hade minst vilja till att inkorporera sig efter de turknationalistiska linjerna, bl.a. av konfessionella skäl, men det bör även här påtalas att armenierna ur turkisk synvinkel varit goda turkiska medborgare, bl.a. så slogs en hel del av armenierna i den turkiska armén under både Balkankrigen och första världskriget, i det sistnämnda kriget var det runt 250 000 armenier som tog värvning; inget utav detta avhjälpte inför barbarismen som följde.

Under 1915-23 återupptogs genociden gentemot armenierna genom att omkring 1,5-2 miljoner armenier fick sätta livet till och en mångtusenårig armensk kultur försvann härmed i det närmaste i omkring 25 koncentrationsläger. Genociden började med att man särskiljde de armenska soldaterna i den turkiska armén och satte dem i arbetsbataljoner där de svultes, torterades eller sköts, som tack för att de kämpat för den turkiska staten.

Samtidigt som man således gjort sig av med stora delar utav den vuxna manliga befolkningen gav man sig på de armenska intellektuella som residerade i İstanbul under den så kallade röda söndagen och deporterade dem österut där nästan alla eliminerades, några få överlevde. När de armenska samhällena således var fria från ledargestalter gav sig de turkiska myndigheterna slutligen sig på lokalbefolkningarna som massakrerades en masse, ofta först efter att ha fått genomlida tortyr og våldtäkter.

Skillnaden emellan de tvenne periodernas massmordspolitik var att vid det första massmordstillfället var syftet inte att utrota folkslaget utan att decimera dem, emedans man vid andra tillfället var mer inriktad på utrotning i de östra delarna av landet emedans flera områden i väst faktiskt förblev orörda. Sammanlagt så mördade den osmanska staten emellan 1900-23 hela 3,5-4,3 miljoner kristna, huvuddelen av denna massaker stod ungturkarna och kemalisterna för. Ungturkarna mördade emellan åren 1915-18 hela 1,4 miljoner armenier i en massiv samt systematisk slakt, hvilken åtföljdes av kemalisterna som fortsatte dödshysterin som ledde till att man fram till 1923 mördade ytterligare 614 000 armenier, av dessa befanns 440 000 i ryska Kaukasus.

De flesta nuvarande armenierna bor således i İstanbulregionen dit några armenier återkom efter Lausannefördraget, men det finns även några få kvarvarande i östra Turkiet. 1939 när Frankrike lämnade Alexandrettaregionen till fördel för Turkiet skapade detta en flyttvåg till Syrien då runt 15 000 armenier från Alexandrettaregionen snabbt insåg behovet av att flytta från Turkiet. Ungefär samtidigt införde Turkiet varlik vergisi som var en extraskatt som pålades icke-muslimska minoriteter, med speciell betoning på det armeniska samhället. Den som ej betalade, av ovilja eller oförmåga, skickades till östra Turkiet och fick där leva i träldom.

Den turkiska statens officiella linje har hela tiden varit att något folkmord icke existerat, detta även om den osmanska regering som tillträde 1918 faktiskt erkände massakrarna, utredde den och ställde vissa ansvariga inför krigsrätt men när Kemal kom till makten så ville man inte veta av något sådant. Även Hitler förklarade sin politik gentemot polackerna med att ingen ju kommer ihåg folkmordet mot armenierna. Det är tragiskt att Hitler i princip officiellt sett fått rätt.

Även i ännu modernare tid så vållar spörsmålet problem. När USA:s representanthus ville slå fast att armenierna fått utstå ett folkmord så hotade Turkiet med svarsåtgärder, varmed dåvarande president Clinton fick folkmordsstatusen stoppad i sista stund, 42 amerikanska delstater har ehuru erkänt folkmordet som ett historiskt faktum. Representantshuset i USA har åter i februari 2010 slussat igenom en erkännelse utav folkmordets existens, utrikesminister Hillary Clinton framför en utlovelse till Turkiet att hon äskar stoppa det där. Frankrike var inte lika diplomatiskt fegt, utan den franska nationalförsamlingen slog enhälligt igenom att folkmord skett gentemot armenierna 1915-23, hvilket således resulterade i kyligare förhållanden emellan Frankrike och Turkiet. Bl.a. drogs Turkiets ambassad från Paris hem och en bojkott inleddes, men i just denna fråga skall Frankrike givetvis ha full kredit för sitt beslut emedans USA bör skämmas. Då det i Frankrike även är förbjudet att ens förneka förintelsen av judar så har man nu infört samma lag gällande det armeniska folkmordet. Även Schweiz har parlamentariskt fastslagit folkmordets existens, få kan ju detta förneka, till dags dag har tjugoen internationellt erkända stater erkänt folkmordet, sedan idag även Sverige.

1927 fanns det 123 602 armenier kvar i Turkiet.


Վաքիֆ

Vakif / Vakıflı Köyü är den enda kvarvarande helarmeniska byn i Turkiet, belägen i Hatay, där bor runt 130 armenier idag talandes en distinkt form utav västarmeniska som inte förstås utav utsocknes. Inte bara är det den enda byn i Turkiet utan den enda helvästarmeniska byn i världen, även om en del dominerande västarmeniska byar även finns i Libanon og annorstäders. Byn var fransk från år 1918 framtills 1939 då den övergick till Turkiet, ett faktum som Syrien än idag motsätter sig. EU har givit regionalt stöd till byn som lider utav utflyttning och över 500 vakifier residerar numera i Istanbul. Armenier från omkringliggandes byar migrerade ofta till Beqaadalen i Libanon där de ännu bor.


Hemşinlierna
En spillra av armenisktalande är det armeniska folket hemşinlier som härstammar från det äldre Lilla Armenien uppe vid Svartahavskusten och som nu är till antalet omkring 20 000 och som är ättlingar till armenier som i förgången tid konverterat till islam og därmed lyckats undgå massakren samt dölja sitt ursprung, deras etniska antal är osäkert och de kan enligt vissa uppgifter vara så många som emellan 500 000-700 000 totalt då de även finns i Ryssland, Abchazien, Georgien og Armenien. Etnonymen har förekommit sedan minst tidig medeltid.

De är boende i Hamshen / Hemşin i östra svarthavsregionen, samt i Hopa längst i öster och det är främst de som är boendes i Hopa som bibehållit den armeniska tungan. Språket dessa talar kallas homshetsi lizu och det är en arkaisk form utav västarmeniska, oftliga ej i skrift även om det förekommer i en modifierad form utav det turkiska alfabetet, emedans vissa som är kristna föredragit det armeniska alfabetet, dessa sista oftast i Ryssland og Abchazien.

De armenisktalande samt de som helt övergått till turkiska håller ofta en låg profil för att inte synliggöras och demagogiseras gentemot, hvilket exempelvis skedde när östhemşinliern Özcan Alper gjorde en film på homshetsi år 2000 hvilket ledde till att han åtalades för att försöka förstöra statens enhet, åtalet lades senare ner.

Härefter, sedan lagen ändrats efter EU-påtryckningar, har viss musik producerats på språket, anonymt.

~



Detta samt mycket mer står att finna i min bok Europas tungomål.

Se även mina Skall Hitler få rätt?, Armeniens bas - snabb historisk look, Haja Armeniska ovan skrivelse skall ses som en förbättring eller förlängning utav min tidigare härutilagda Armenierna i Turkiet.

Censurerad av media.