Medetidens judar i Frankrike

 

 

I norra Frankrike ändrades den politiska kartan drastiskt i slutet av den karolinska tiden genom att kungamakten beskars drastiskt till fördel för mer regionala härskare, varefter synen på judarna varierade emellan de olika regionerna og en mer kommersiell hantering av judarna spred sig, d.v.s. de fick betala för att uppbära vissa rättigheter. Mobiliteten hos judarna ökade härmed og under elvahundratalet spred sig därför den judiska befolkningen ut över ett större geografiskt område i norra Frankrike. Den samhälleliga situationen var inte negativ överallt utan par example i provinsen Champagne kunde judarna utvecklas både utur religiösa samt kulturella aspekter under 1000-1100-talen, eftersom en tolerant politik fördes utav de lokala härskarna.

 

Under 1200-1300-talen förstärktes ånyo den kungliga makten og 1182 beordrade kung Filip Augustus judarnas utvisning, hvilket var tvärtemot kyrkans, prästernas samt påvens viljor, då dessa förespråkade ett beskyddande utav judarna. Korstågen som pågick under 1000-1200-talen var främst riktade mot muslimerna, men drabbade till viss del även judarna, speciellt de i Rouen, men det kan ändock inte jämföras med huru judarna i Rhenlandet drabbades, judiska källor nämner även att olika biskopar skyddade judar vid korståget 1096 och kyrkan kan ej skuldbeläggas för huru judarna massakrerades under denna tid. Under det andra korståget 1146 lyckades även Saint Bernard, abbot av Clairvaux, förminska förföljelserna utav judarna, hvilket återberättas i judiska källor, och  även exempelvis den papalska texten Sicut Judeis från 1100-talet garanterar beskydd av judarna. Ävenledes var judarna beroende utav lokala regimers kynne och såg de lokala ledarna judarna som en fiende kunde styrelsemännen enkelt utvisa dessa, men policyn blev den att om judarna kunde visa sig vara till nytta, så garanterade detta oftast deras rätt att bo i området. Detta tillsammans med alltfler näringsrestriktioner gjorde så att den främsta sysselsättningen bland judar kommo att bliva handel samt annan penningverksamhet. Filip Augustus beslut att utvisa judarna hade enkom som syfte att beslagta deras tillgångar, hvilket ehuruväl ej uppfyllde det ekonomiska taxeringshål som skapades i samhället ock den kungliga kassakistan, dessutom ledde ju den kortsiktigt anförda påtvingade utflytten till att judarnas skattepengar istället tillkom de icke-kungliga herreskapen som de valde att flytta till. 1198 tillerkände Filip Augustus därför judarna rätten att återkomma till hans rike. 1223 framlades dekretet av Louis VIII, i samvärjo med 25 andra adelsmän, att ingen lokal härskare fingo emottaga judar från någon annan, hvilket stadsfästes ytterligare 1230 samt 1254 av Louis IX varefter judarna även skulle bli behandlade som slavar, tanquam proprium servium, 1243 togos beslut om bränningen utav 12 000 judiska manuskript og böcker.

 

De ekonomiska realiteterna för judarna förvärrades under 1200-talet då avtalet vid Melun 1230 emellan de ledande baronerna i kungariket gjorde gällande att de avsade sig skyldigheten att betala ränta på lån som tagits av judarna, lånen skulle dessutom återbetalas i tre omgångar framtills 1233. 1234 annullerade Saint Louis en tredjedel av skulderna till judarna och utlåning mot ränta förbjöds senare år 1254, hvilket raserade en del av judars inkomstmöjligheter samt möjligheten att betala tillbaka lån de själva haft till kristna, hvilket i sin tur ledde till att kungamakten beslagtog judarnas personliga ägodelar samt mark, judarna fortsatte ehuru givetvis sedan att beskattas som tidigare. På detta sätt kunde man finansiera vidare korståg. Dessutom spred sig den allmänna tron att judarna utförde rituella mord på kristna barn, inte helt olikt hystering kring satanistmord under 1990-talet, hvilket ledde till olika åtal ock lokala förföljelser, till exempel så förintades det judiska samhället i Blois nästan helt anno 1171 efter sådana anklagelser.

 

Korståget mot albigenserna i Occitanien åren 1209-29 av den nord-franska kungamakten, hvilket i förlängningen ledde till occitanskans abrupta fall og Nordfrankrikes totala hegemoni, drabbade även judarna i Midi och 1215 beordades judarna att bära en distinkt symbol för särskiljning. Arbetet med skapandet utav den enhetliga franska staten accelererade under Filip den Rättvise när han byggde upp en byråkratisk samt centraliserad maktutövning, og det krävde ett stort inflöde utav kapital som bland annat naturligtvis inhämtades genom höga skatter, ägandekonfiskation, påtvingade lån, gåvor samt åter nya skatter, hvilket främst drabbade judar og lombarder. Den nya politiken drev judarna in i städerna i högre grad än tidigare och från 1294 utvecklades egna kvarter, varvid kungen ännu enklare än tidigare kunde utöva makt över dem, de få judiska landägare som överlevt i norr funno sig numera tvingade att sälja sina egendomar för en billig peng. Judarnas ekonomi urgröptes og deras raison d’être med den, hvilket ledde till att de, uppemot 50 000 personer, utvisades 1306 – samtidigt som deras tillgångar beslagtogs - från de kungliga områdena som nu inkluderade Champagne, Normandie oc Languedoc.

 

De utvisade judarna flydde främst till Lorraine, Alsace samt Rhendalen, men även till Polen, Ungern, Burgund, Savojen, Provence, Comtat Venaissin ock till Spanien. Återigen visade sig detta vara ett fiskalt misstag då de konfiskerade tillgångarnas värde ej täppte till det fiskala hålet som skapades genom judarnas inexistens i kungariket, varvid kungen lät vissa judar återinflytta för att kunna inkassera skulderna och då ge kronan en del utav kakan. Filips efterträdare Louis X tillät 1315 exiljudarna att återvända givandes de återvändande temporärt uppehållstillstånd i tolv år, de finge då även tillbaka sina synagogor og begravningsplatser mot en avgift; detsamma gällde deras lagbok, förutöver Talmuden, men de skulle bära den judiska identifikationssymbolen, kallad rouelle. De fick även inkassera en tredjedel utav de sedan 1306 uteblivna skulderna, resten skulle kronan ha. De som valde att återkomma gjorde så oftast i syfte att inkassera sina utlånade pengar men valde sedan oftast att flytta från landet, redan innan de tolv åren förlupit. 1320-21 var det i Midi (södra Frankrike) dags igen då korståget, kallat ‘herdekorståget’, igångsattes hvilket resulterade i förföljelser samt massakrer på judar då de anklagades, tillsammans med leprasjuka, för att förgifta vattenbrunnarna. Judar avrättades og deras egendom beslagtogs och kungen fann sig att utnyttja situationen varhän judarna pålades höga avgifter, samt planerade att utvisa dem. Någon utvisning skedde aldrig, men många valde ändå att fly fältet og framtills 1359 finns inga bevis på något organiserat judiskt samhälle i dåvarande Frankrike.

 

I Övre Alsace följde en liknande händelseutveckling där fattiga bönder förföljde judarna. Den judiska situationen blev ej hjälpt av att digerdöden spred sig ohämnat 1348-49, hvilket judarna beskylldes för hvarvid de dödades i de få franska platser där de kvarbodde, i Alsace brändes judarna. Även påven Clemens VI ingrep samt påtalade det ologiska i att judarna skulle ligga bakom digerdöden då de ju själva drabbades av den minst lika hårt som övrig befolkning - detta hjälpte ehuru föga i pöbelmassans konspirationsteoretiska värld. Karl av Normandie, som var substitutregent för Jean II, som var tillfångatagen av engelsmännen, fann sig ehuruväl till nöds att ge judar bosättningsrätt med temporärt uppehållsstillstånd i tjugo år i Frankrike från 1359 emot att de betalade en avgift. Väldigt få judar valde att återkomma, dels hade exiljudarnas antal minskat genom digerdöden och dels var engångsavgiften ock därefter den annuella avgiften väldigt högt satt. De som ändock valde att återkomma bosatte sig främst i Île-de-France et Champagne.

 

Karl av Normandie, sedemera Karl V, som besatte tronen 1364 förlängde bosättningsdispensen ett antal gånger gentemot höga avgifter och gav judarna rätt att ta ut en maximal årlig ränta av 87 %, plus vissa andra privilegier. Karl dog 1380, varvid hans bror Lous d’Anjou tog över förlängandes uppehållstillståndet till 1401, efterträdaren Karl VI utvisade ehuru judarna 1394 i syfte att purifiera landet och de hundratalet judar som då fanns i landet fingo lämna det.

 

Från 1200-talet kan man ehuruväl se en klar diskrepans i den förda politiken emellan norra og södra Frankrike, hvilket var ett resultat av att olika regimer hade makten i de olika områdena, men politiken i norr kom allteftersom att även implementeras i Midi. De östra provinserna i Languedoc var direkt knutna till den franska kronan efter Parisavtalet 1229 som en följd utav korståget mot albigenserna, detsamma gällde strax därefter Toulouse, hvilket ledde till att många judar flydde till Narbonne som var ett viktigt judiskt centra, med autonomi, men de drabbades likväl utav den kungliga utvisningen 1306. Judarna från denna region valde främst att bosätta sig i områden som låg under den aragoniska kronan, i Katalonien samt i territorier kontrollerade av Majorcakungen, i Roussillon samt Montpellier. Framtills dess hade de med hjälp av lokala adelsmänn, samt av hävd, kunnat leva ett relativt fritt liv, med fri näringsrätt i en tolerant anda i såväl urbana såsom rurala sammanhang.

 

Även i Provence kunde judarna framtills slutet av 1400-talet leva under, med dåtidens mått mätt, föredömliga förhållanden, till exempel fanns ingen juridisk distinktsering emellan judar og kristna i Marseilles lagstiftning stiftad 1257 som inlemmade båda parter i kategorin medborgare, Civis Massilie. Även om judehatet spred sig under slutet av fjortonhundratalet, så ruckade detta i det stora hela inte på deras jämlika status som stadfästes i Saint-Rémy-de-Provence 1345 och i Tarascon 1467. Allmänhetens syn på judarna resulterade dock i att vissa judar frivilligt valde att lämna landet. Allt ändrades ehuru jeeran 1481 när Provence inkorporerades i det Franska riket, varvid beslut om utvisning togs 1498, 1500 samt sedan återigen år 1501 og implementerades slutgiltigen vid detta senare datum, enbart vid några få lokaliteter lyckades judarna kvarbo.

 

Innan den antijudiska franska politiken infiltrerat det toleranta Provence upplevde judarna ekonomisk välgång og Provecne utvecklades till ett judiskt akademiskt centra och är bland annat känt för arbetet med att översätta arabiska texter till hebreiska. Redan under 1100-1200-talen anlände en hel del judeoaraber från krigets Spanien og därmed kan dagens judeoaraber sägas ha historiska föregångare. Olika judeoarabiska familjer ägnade inte bara sig åt att översätta klassiska judeoarabiska verk från arabiska till hebreiska, utan de översatte även grekiska samt arabiska vetenskapliga skrifter, främst inom medicin, men även en del filosofiska verk. En utveckling av det hebreiska språket föregicks likväl vid utav dessa, då den filosofiska vokabulären inom hebreiskan ej var anpassad till skrifternas tankegångar. Även spanska judar som var tränade inom arabisk astronomi utökade intelligentian i Provence, ytterligare andra spanska judar sysselsatte sig med att översätta verk från latin. Den intellektuella anda som skapades i Provence ledde till flera intellektuella diskussioner och till att excellenta filosofiska verk skrevs som haft stor påverkan på det judiska tänkandet, ej allena berörandes filosofiska spörsmål, utan även mystikens, exempelvis så hvard det här som Sefer ha-Bahir skrevs emellan 1150 og 1200, hvilket var det första dokumentet berörande teosofisk kabbalism, baserandes på orientala källor; en av de mest kända judiska medeltida filosoferna, Levi ben Gershom, hade tillika sin härkomst härifrån. Herrar från Provence lade även grunden till den mystiska kabbalahrörelse som spred sig längs Languedocs kust ner till Katalonien, varvid Sefer ha-Zokor skrevs, hvilken kommit att få kanonisk status inom den kabbalistiska rörelsen. Förutöver religiösa samt filosofiska verk skrevos även en hel del poesi av de provencalska judarna.

 

Till Comtat venaissin et Avignon som var papala herredömen från 1274 respektive 1348 inflyttade även en del judar og en fredlig samvaro utvecklades. Någon utvisning var ej aktuell från detta Kyrkans land och efter alla utvisningar från det övriga dåtidens Frankrike så var det nästintill enbart här judar stodo att finna. Judar varo förövrigt den enda icke-katolska befolkningen som fick vistas inom Kyrkostatens territorium samt samtidigt fingo utöva sin icke-kristna tro. Kyrkan var ehuru ej helt tolerant gentemot minoriteten utan man påförde dem olika stränga restriktioner, exempelvis kom den påvliga bullan Cum nimis absurdum 1555 som förvärrade deras situation samt reglerade deras ekonomiska förehavanden avsevärt. Hursomhelst så har dessa ‘påvens judar’ en obruten lokalitetshistoria från åtminstone 1100-talet framtills dags dato, hvilket inte har något motstycke i övriga Frankrike. Den ursprungliga judiska befolkningen haver dessutom fått påökt genom den franska utvisningen 1306 samt den provencalska 1501. Såsom traditionen var i Midi, hvilket kan ses som ett följande av den romerska traditionen, så sågs judarna som medborgare, hvilket ehuruväl ej hindrade administrationen från att avkräva segregering med grund i religionsdifferensen. Från 1215 var de även avkrävda att bära en urskiljande symbol, männen fick bära en symbol visandes ett hjul, rouelle, emedan gifta kvinnor fick bära en speciell sorts huvudbonad. Nära kontakter emellan judar och kristna tilläts ej efter 1100-talet och vissa enbart judiska gator stod att finna, men överlag var de judisk-kristna kontakterna relativt harmoniska under 1300-1400-talen. Under 1400-talet ankom ehuru en ekonomisk nedgång som ledde till att populistiska vågor strömmade till, men den judiska befolkningen ökade markant då immigration från Provence og Spanien togs vid. 1524 bestämde påven att rouellen skulle utbytas mot en gul hatt, hvilken bars framtills den franska revolutionen i slutet utav 1700-talet.

 

Genom nämnda Cum nimis absurdum förbjöds judarna att äga mark ock blev även i princip hindrade från att ägna sig åt något annat än pengautlåning samt handel med begagnade kläder, mest förödande var kanske att judarna förbjöds att arbeta inom medicin, hvilket varit en av deras huvudnäringar. Den väl beprövade metoden med utvisning som ej innan nyttjats i Kyrkostaten begärdes 1569-70 utav États du Comta - planen implementerades ehuruväl ej, men en hel del av judarna valde då självmant att flytta självmant från Avignon og Comtat.

 

Från andra hälften utav 1400-talet skapades ett ghetto genom att judarna förbelagdes att bo i speciella distrikt, kallade carriero av det provençalska ordet för ‘sträde’. I syfte att skydda samt apartheida dem portbefästes senare carrieron. Bosättningspolicyn inom carriero hvar ehuruväl ej strikt framtills 1624 då judar åbelagdes att endast bo i fyra städer, arba‘ kehillot, hvilka var Avignon, Carpentras, Cavaillon samt Isle-sur-la-Sorgue, hvilka då blev kända som de fyra carrieri, på hebreiska messillot, försedda med väktare. Varje carriero finge ehuruväl tillstånd att ha en synagoga, kallad Franska skolan. Fattigdomen bredde ut sig bland påvens judar og deras antal var runt 700-800 i Carpentras, 200-300 vardera i Avignon oc Isle-sur-la-Sorgue samt runt 100 i Cavaillon under slutet av 1500-talet.












~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.