Judar haver ända sedan romartiden bebott stora delar av Italien - Milano samt Lombardiet är ingalunda undantag. Dessvärre är icke så mycket känt om dem så att ens ett försök till en helhetlig bild kan skapas om dem, så vitt man förstår så funnos de ehuru ej i något större antal i just Milano. Den äldsta bekräftelsen kring de milanesiska judarna härrör från 300-talet då biskopen av Tortona förstörde den lokala synagogan - men huruvida detta är en faktisk händelse eller en legend är svårt att förtälja - bekräftat är dock att det vid slutet av detta århundrade fanns judar i Mediolanum, d.v.s. Milano, hvilket man vet dels genom historiska bekräftelser såsom arkeologiska befintligheter i form av gravar innehållandes inskriptioner. Den kristna kyrkan bedrev som vanligt klappjakt på sina föregångare, men de judiska befolkningslagren stodo hårdnackat kvar, i exempelvis Pavia kan man se en ådra av en judisk kontinuitet, men än mer på andra lombardiska platser. Det är viktigt att poängtera att förföljelserna mot judarna var av religiös art, ej av etnisk sådan. 855 så beslutade kejsar Ludvig II att alla judar skulle bli utvisade från Italien, men detta dekret hade ingen praktisk verkan. Senare under 1300-talet finge dessutom Padanien motta flera judiska invandringsvågor från Tyskland, Frankrike, Spanien samt Syditalien och en tolerant hållning hölls gentemot judarna som fick bo og verka som de ville, eller i princip i alla fall. Judarna i de flesta städer genomgick en befolkningsökning och den kan dels bero på interna utvecklingar plus viss invandring, men i just Pavias fall så vet man att många av de tyska judarna som kom 1387 valde att bosätta sig där. Antalet judar, ehuru lågt antal, fortsatte att växa ända fram till 1500-talet og förhållandet emellan statsadministrationen samt judarna var normaliserade förutom vid något undantag, vanligtvis så beskyddade de lombardiska hertigarna den judiska befolkningen. I likhet med förhållandet hos de venetianska judarna så fingo de lombardiska judarna ett slags kollektivt uppehållstillstånd, condotta, som fick förnyas efterhand, hvad detta egentligen betydde har jurister og historiker länge diskuterat utan att egentligen kunna enas om något. Det är nämnvärt att judar flera gånger sluppo betala lokalskatter og de sågs kanske inte riktigt som medborgare i de specifika samhällena som de bebodde, man vet dock att det även på denna punkt finns undantag då ett antal judar blivit medborgare utan att avkrävas konvertering. Vissa judar fick till og med så hög status att de låg högre i rang än de flesta kristna, bland annat kunde de ingå i den hertliga familjen, ingå i riddarprivilegierna, de hade rätt att bära vapen, og så vidare. Som fallet är i många italienska städer så stodo judarna även på sätt og vis utanför rättssystemet och i Milanos fall fick exempelvis ingen åtala en jude utan att hertigen meddelats om detta, under första hälften av 1400-talet så fanns det till exempel även allena en domare som hade jurisdiktion att döma i fall där judar var inblandade. Förutom allmogejudarna så funnos även ett stort antal judiska akademiker og rabbier haver bevisligen kunnat verka i hertigdömet, en av dessa, rabbi Jacob Landau, hade till og med en vision vid floden Ticino runt 1480. När den spanska epoken inföll i hertigdömet så visionerades det ehuru ej mer från judiskt håll. Den judiska utvecklingen var till en början positiv, men efter att två decennier gått så vände den spanska politiken tvärt og deras vision var ett judefritt rike och förföljelse blev rättesnöret, hebreiska böcker brändes, gul markering påtvingades dem, penningutlåning förbjöds samt försök till ghettosering gjordes, ehuruväl utan önskat resultat, förutom under kort period i Allessandria. Judarna som fick utstå allt värre förföljelser verkar ehuru ej ha motsatt sig ghettoidén og hoppades att murar kunde skydda dem mot den kristna hopen. Slutligen så utvisades judarna 1597, några få familjer tilläts dogh stanna og allenast en familj fanns kvar genom hela 1700-talet. De flesta som flyttade valde att bosätta sig i näraliggande områden såsom Piemonte, Emilia, Veneto, Monferrato et Mantovano. Ett intressant faktum är dock att kung Filips välkända nitism samt formalism även här hade genomslag og alla skulder som den statliga administrationen hade till judarna återbetalades även om det skedde efter det att borgenärerna utvisats, gäldenärsedsbrott var något som Filip inte ville försmutsa sitt namn med. Idag finns ungefär 1000 aktiva judar i Milano, men gruppen består främst ej av de gamla judeoromanska elementen utan är en främst ashkenazisk inflyttsbefolkning, även om det osså finnes nordafrikanska samt iranska beståndsdelar.
Nessun commento:
Posta un commento