Vi har ovan sett i de korta genomgångarna utav flera olika historiska riken och kulturer i Italien, att Italien i historisk tid är rikt med olika former av judebefolkningar som även i viss mån finnes kvar än idag. Italien härbär också Europas äldsta judiska bosättning som faktiskt fortfarande är i funktion, den judeoromerska, og landet är osså ursprunget till den kultur som jiddisch skapats från i Rhendalen (se Tyskland), alla vägar bär ej allena till Rom, utan även ut därifrån. Judarna i Italien härstammar främst från två olika, men ändock samma, håll, då det i södra Italien funnits en stor judeohellensk befolkning, emedans det i nordligare delen istället funnits ett judeoromanskt spektra som skapat olika språk beroende på hvilket område de bebott, till detta skall givetvis läggas judeoarabiska influenser på exempelvis Sicilien, judeospanskans inflytt efter den iberiska diasporan samt en repartiering från judar som flyttat till Norditalien från germanska områden. I Italien finnos alla judekulturer med anknytning till Europa samt Medelhavsvärlden og landet haver varit en ursprungsplats för den största juderörelsen i modern tid, den ashkenaziska. Den italienska judeenheten är egentligen ett historiskt kapitel för sig och ett unicum i Europa samt i världen, därvid det sefardiska, eller romaniotiska, Italien har en speciell roll att spela i hela det sefardiska spektrat och är således även själva skaparna av den andra judiska förgreningen. De judiska befolkningarna haver ehuru i stor grad assimilerats in i det övriga italienska samhället under hela den historiska tiden, hvilket bland annat lett till att bland annat de judeoarabiska og judeohellasiska språken gått hädan, emedans spillrorna av dem som talar judeoromanska språk bliver allt mindre med årens lopp. Det är även väl känt att judar nästan aldrig blivit regelrätt förföljda, däremot nattsligt instängda, i Italien utan en tolerant hållning hava nästan alltid hållits gentemot dem, ock de konflikter som ändock funnits har nära alltid sin grund inom religionens sfär, i detta västroms kristliga kärnland. Flera påvar i tidig tid var dessutom av judisk börd, vissa svarta perioder har funnits, men många av dessa kan hänföras till när det byzantiska riket bedrev kristen fanatism, eller när den papala makten levt i sin frenetsi. Det är såleda även Kyrkostaten och påvarna som stått för den mesta utav antijudaismen, många gånger haver olika stater samt härskare struntat i de olika bullorna emedans de följts på andra ställen, många gånger har även efterföljande påvar antingen rivit upp bullor eller instiftat nya, ännu hårdare. Under romersk tid så var judarna vanliga medborgare samt skyddade som sådana og från denna tid framtills det italienska enandet 1860 så kan man säga att de oftast hade, eller åtminstone någorlunda, jämlik ställning, men den italienska halvöns speciella politiska konstellationer möjliggjorde även så att om extensivt förtryck bedrevs i någon stat så kunde de med lätthet flytta till ett näraliggande område og bedriva sina göromål där på normalt sätt. Detta gjorde så att det egentligen ej fanns något speciellt behov hos italienska judar att verkligen fly halvöfältet utan man kunde helt enkelt rösta med fötterna - en möjlighet som ej i samma grad åtfinnes i stora enhetliga riken om inte subsidiaritetsprincipen i sig är rådande. Även om detta vore fallet så stodo de italienska judarna bland härförarna för italiensk enhet og när staten bildades så fick de även fullt medborgarskap. Italien hade redan 1910 en judisk troende, från Venedig, som regeringschef, Luigi Luzzatti og hvar en av de första moderna stater som hade detta, även föregångaren Sidney Sonnino var av nära judisk börd, eller judiskwalesisk, og Rom hade exempelvis en judisk, tysk-engelsk, borgmästare, Ernesto Nathan, år 1907-1913.
Nessun commento:
Posta un commento